Tro på Higgs partikel vs vetenskap

Alldeles nyligen fick den empiriska bekräftelsen av Higgs partikel Nobelpriset, trots att förekomst av en sådan partikel motsägs (dvs falsifieras) av det faktum att tiden är relativ (med hastigheten i rummet). Denna bekräftelse fick alltså Nobelpriset trots att den är omöjlig. Anledningen till denna tokighet är svår att förstå, men tokigheten i den är glasklar. Det finns helt enkelt ingen "Higgs partikel", därför att då skulle inte tiden vara relativ.

Man kan inte undfly misstanken att den fick Nobelpriset just i avsikt att bekräfta partikelfysik för att på så sätt rädda skenet på vetenskap såsom partikelfysiker uppfattar vetenskap, dvs, att rädda partikelfysik. Problemet med denna räddningsaktion av partikelfysik är att den även falsifierar vetenskap, och därmed även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" av partikelfysik falsifierar alltså vetenskap, vilket i sin tur även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" är ingen räddning, utan istället en falsifiering av vetenskap som drar med sig partikelfysiken i fallet. Emellertid, som tur är, är inte vetenskap det partikelfysiker uppfattar att det är, så partikelfysiken faller egentligen ensam. Det enda vetenskapen behöver göra är att säga att partikelfysiken är självmotsägande för att undvika att dras med i fallet av den, såsom jag gör, men frågan är: kommer vetenskapen att göra det? Kan vetenskapen rädda sig själv i mitten, eller kommer den att falla med en paranoid tillämpning av den?   

Erbjudande av GIS-tjänster!

När jag nu har detta forum att meddela mig på, så kan jag lika gärna passa på att använda det för att erbjuda GIS-tjänster:

Jag har doktorsexamen i biologi och högskoleutbildning i GIS (Geografiska InformationsSystem), dvs handhavande av rumsliga (koordinatsatta) data, och omkring 5 års praktisk erfarenhet av arbete med GIS i fjärranalys för biologisk kartering. 

Jag utför gärna alla sorts tjänster som har med GIS att göra, både information om hur man handskas med rumsliga data i sig själv (dvs GIS), och design och utförande av specifika GIS-tillämpningar, inkluderande insamling och sammanställning av data.

Ni är alltså välkomna med både förfrågningar om GIS och specifika GIS-uppdrag. 

Kontakta mig på mats_envall@hotmail.com.

Om omöjligheten för kladistik och partikelfysik - att prata det går, men att prata så det går, det går inte

Partikelfysiker hävdar att de har funnit en partikel som är en mekanism, dvs Higgs partikel. Om detta skulle vara korrekt, så skulle tiden inte vara relativ till hastighet i rummet, eftersom det förbiser tiden genom att blanda ihop den med rummet.

Problemet för oss människor (begreppsbildare) är nämligen tidens förhållande till rummet genom att det särskiljer oändliga klasser (ie, våra mentala uppfattningar om typer) ifrån ändliga klasser (ie, de grupper av objekt vi sammanför utifrån våra mentala uppfattningar om typer). Detta förhållande omöjliggör alltså en konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser, vilket Russell's visar. Detta problem innebär alltså att vi inte kan nå en konsekvent "sanning" därför att vi inte kan sammanblanda vår uppfattning av klasser (dvs oändliga klasser) med de klasser vi rent praktiskt särskiljer (dvs ändliga klasser) på grund av att tiden är skild från rummet. En konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser förutsätter nämligen att tiden inte är skild från rummet.

Ett annat sätt att formulera detta oöverstigliga hinder för en enda sanning är att "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om tiden inte skulle ha varit skild ifrån rummet, men det faktum att tiden är skild från rummet omöjliggör det".

Ett annat är att: "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om vi inte hade särskiljt oss från det vi uttalar oss om, men nu när vi gör det kan vi inte det".

Ett annat är att: "om vi inte hade särskiljt oss ifrån det vi pratar om, så skulle vi ha kunnat formulera en enda sanning".

Ett annat är att: "att prata det går, men att prata så att det går, det går inte".      

Begreppsbildning, och skillnaden mellan objektivitet (såsom empirisk vetenskap) och subjektivitet (såsom kladistik och partikelfysik)

När vi begreppsbildar verkligheten, dvs sätter ord på det vi uppfattar, och sedan resonerar logiskt om det, så kan vi endast göra det enligt två principiellt skilda linjer, eftersom begreppsbildningen endast inkluderar två sorters abstraktioner: saker och klasser (av saker), därför att vi av denna anledning endast kan starta det logiska resonemanget ifrån antingen saker, vilket traditionellt kallas "objektivitet" (och "nominalism") eller klasser, vilket traditionellt kallas "subjektivitet" (och "klass-realism"). Dessa två principiellt skilda resonemangslinjer är således ortogonala, dvs diametralt motsatta, eftersom det enas antaganden utgör det andras slutsater, och vice versa.

Dessa två ortogonala resonemangslinjer leder dock fram till samma sak, nämligen Russell's paradox, men med den skillnaden att objektivitet kommer fram till en generell paradox (på det sätt Bertrand Russell gjorde det), medan subjektivitet kommer fram till att någon specifik sådan paradox (såsom t ex kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") tillhör den verklighet vi resonerar om, dvs är verklig. Orsaken till denna skillnad är att objektivitet såsom "grundforskning", dvs utan någon specifik frågeställning, söker efter den ultimata saken den antar, vilken således är en generell paradox, medan subjektivitet såsom "grundforskning" söker efter den ultimata klassen den antar, vilken således är någon av flera möjliga specifika paradoxer.

Emellertid, det faktum att objektivitet antar att paradoxer är abstrakta, medan subjektivitet tvärtom drar den logiska slutsatsen att paradoxer är verkliga, så måste någon av dem vara fel om abstraktionen (dvs begreppsbildningen) är skild från verkligheten, vilken den således är per definition. Frågan blir då hur vi ska kunna avgöra vilken av dem som är det? ("Fel" i detta sammanhang betyder endast "icke överensstämmande med fakta", eftersom båda är logiska, men inte båda kan överensstämma med fakta, då de är motsägande och fakta inte kan vara motsägande. Om fakta skulle kunna vara motsägande, så skulle själva skillnaden mellan "fel" och "rätt" upplösas). Vi måste således hitta något faktum som kan särskilja vilken av dem som är fel. Det enda sådant faktum jag har hittat är att tiden är relativ med hastigheten i rummet. Om subjektivitet skulle vara korrekt, dvs om klasser skulle vara verkliga, så skulle det inte vara någon skillnad mellan rum och tid, och således inte heller finnas någon möjlighet för tiden att vara relativ med hastigheten i rummet. Objektivitet, däremot, innehåller ingen sådan restriktion. Det innebär att detta faktum falsifierar subjektivitet, dvs att det är subjektivitet som är fel. Jag har inte funnit något faktum som falsifierar objektivitet. Ni är dock välkomna med kommentarer om ni har hittat något. Fakta falsifierar således subjektivitetens slutsats att paradoxer (likt kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") är verkliga, utan placerar dem istället bland abstraktioner (såsom saker och klasser).

I denna punkt i mitt resonemang kan jag höra allas protester att också objektivitetens saker då således är abstraktioner och att också objektivitet då är fel, men skillnaden är att objektivitetens antagande att saker är verkliga inte motsägs av fakta, om än saker är tvetydiga mellan verklighet och abstraktion. Denna tvetydighet är egentligen själva anledningen till att begreppsbildning har någon som helst relevans med avseende på vad vi resonerar om. Den är egentligen den sköra tråd logiska resonemangs vettighet hänger på.  

Vetenskap vs kladistik och partikelfysik

De  forskningsinriktningar som kallas "kladistik" och "partikelfysik" bygger på samma sammanblandning av saker och sorter.

När vi diskuterar den verklighet vi uppfattar så delar vi upp den i saker, vilka vi sedan klassificerar in i sorter av saker med hjälp av sakernas egenskaper. Detta kan tyvärr missförstås som att de sorter vi delar upp sakerna i är verkliga istället för sakerna. Detta missförstånd leder dock in i en paradox, vilket Bertrand Russell visade redan 1901 med det som kom att kallas Russells paradox.

Båda de forskningsinriktningar vi kallar "kladistik" och "partikelfysik" har hamnat i denna fälla och således båda skapat sina respektive Russells paradoxer, vilka de kallar "det sanna livets träd" och "Higgs partikel" respektive. Dessa konstruktioner är således paradoxer. De må kännas "naturliga" för sammanblandare av saker och sorter, men är icke desto mindre paradoxer och således i praktiken oändliga rekursioner, dvs oändliga loopar. I datorer kännetecknas de av att de låser  programmen och tvingar oss att ladda in operativsystemetet igen (ie, reboota). Problemet med dem är alltså inte de i sig själva, utan att det finns folk (ie, kladister och partikelfysiker) som hävdar dem. Problemet är alltså kladisterna och partikelfysikerna själva, inte att deras tro är paradoxal. Alla trosinriktningar är paradoxala, problemet är att kladister och partikelfysiker har infört tro i vetenskap, dvs sammanblandat tro med vetenskap. Hur vi nu åter ska särskilja tro och vetenskap återstår att se. Om vi inte lyckas, så får vi finna oss i att gå in i en ny tidsperiod av tro (istället för vetenskap).        

Carl von Linnés system styr idag världen

För mig är Carl von Linné den största vetensakapsmannen (kvinnan) i mänskligheten över alla tider. Han sa visserligen att han ville klargöra Guds tanke i skapelsen, men han klassificerade också människan bland alla andra primater och dessutom valar bland däggdjur. Om man betraktar evolution som en tanke, vilken då balanserar mellan Darwins uppfattning av totalt slumpmässighet och dagens kristna idé om "intelligent design", så hittar Linnés system just denna balanspunkt mellan total slumpmässighet och avsikt. Oberoende av alla processteorier, så hittar den just den balanspunkt som inte kan motsägas, utan är totalt konsekvent. Exakt vad man tror saknar i denna balanspunkt betydelse. Systemet är den neutrala sanningen som inte kan beslås med självmotsägelse, vilket alla trosinriktningar kan, utan endast beror på vars och ens subjektiva uppfattning om den. Närmare än så kan vi inte komma sanningen.

Hur enkelt Linnés system än tycks vara, så är det alltså ett mästerverk. Aldrig kommer någon att komma närmare sanningen än Carl von Linné gjorde. Problemet för oss efterkommande är att komma överens om en specifik tillämpning av systemet, vilket vi aldrig kommer att göra, eftersom det alltid kommer att finnas några av oss som tror att det finns en enda sanning. Vår tro står alltså ivägen för förståelse av problematiken, vilken Linné placerade i "Guds tanke".

Idag är Linnés grundbulten för den objektsorienterade programmering som styr världen.

Både kladistik och partikelfysik är trosinriktningar

Vetenskap (dvs "vet"skap) har alltid varit ett krig mellan de som fokuserar på enskilda saker, såsom du och jag, och de som fokuserar på sorter, såsom "människa" och "zigenare", kallade "nominalism" respektive "klass-realism". Dessa två angreppssätt på verkligeheten är de enda angreppssätt vi har, eftersom vår begreppsbildning av den verklighet vi uppfattar endast etiketterar det vi uppfattar i termer av "saker" och "klasser". Av dessa två angreppssätt kallas klass-realister också fundamentalister, eftersom de i logisk konsekvens antar att det finns en enda sanning som axiom.

Detta krig avgjordes genom Bertrand Russells demonstration 1901 att klass-realism leder till paradox, genom att med detta falsifiera klass-realism. Trots detta fortsätter klass-realister att hävda sitt angreppssätt genom att hävda att paradoxer är verkliga, tidigare genom kladistikens hävdande att det finns ett enda sant "livets träd" och senast genom partikelfysikens hävdande att den har verifierat förekomsten av Higgs partikel. Om dessa hävdanden skulle vara korrekta, så skulle verkligheten vara paradoxal, vilket skulle både falsifiera hävdandena och kompromettera "vet"skap i sig själv. Då skulle det inte vara någon skillnad mellan tro och "vet"skap.

Turligt nog för "vet"skapen är det alltså endast klass-realism som komprometterar sig själv genom att leda till Russells paradox. Nominalism går fri från från denna kompromettering och kan således särskilja "vet"skap från tro. Utan nominalism (ie, traditionell emprisk vetenskap) kan vi således inte särskilja "vet"skap från tro. Just nu är det dock ett hårt tryck på nominalism att lämna denna position för att istället inta någon tro, vilket vi nominalister naturligtvis inte kan göra. Grejen är ju att alla trosinriktningar är paradoxalt självmotsägande, vilket vi nominalister undviker som en allergi. Det finns ingen trosinriktning vi kan acceptera, utan vi måste istället hålla oss utaför alla trosinriktningar, dvs även den att sorter är verkliga (vilket både kladistik och partikelfysik hävdar). För oss är alltså både kladistik och partikelfysik trosinriktningar.

Finns partiklar eller ej?

Higgs partikelism (dvs tron på att det finns en Higgs partikel) fick nyligen Nobelpriset för partikelfysikernas vid Cern verifiering att det verkligen finns en sådan partikel.

Om detta är korrekt, så betyder det att det inte är någon skillnad mellan partikel och process (vilket partikelfysikerna kallar "mekanism"), utan att denna dualitet i grunden är samma sak. Om detta är korrekt, så innebär det att det inte finns några fundamentala partiklar alls, utan att allt i grunden är process.

Om partikelfysikerna vid Cern verkligen har "bevisat" Higgs partikel, så innebär alltså det att de har falsifierat sig själva, eftersom det då inte finns elementarpartiklar alls, utan att allt i grunden är process utan partiklar.

Den grundläggande frågan till Higgs partikelister är således huruvida de anser att partiklar finns eller ej. 

Ska intelligenta människor acceptera paradox eller inte?

Jag skulle vilja påstå att skillnaden mellan det vi kallar intelligent och ointelligent endast är själva viljan att förstå. De som betraktas som ointelligenta har helt enkelt inte någon vilja att förstå.

Själva viljan att förstå, i sin tur, måste på något sätt ha med tro att göra, även om denna typ av tro grundar sig på ett logiskt sammanhängande resonemang.

Problemet med "intelligent" är dock att det ändar i paradox, vilket alla "intelligenta" människor just nu (liksom under hela mänsklighetens historia) sliter med. Frågan är om vi ska acceptera paradox eller inte. Om vi accepterar den, så motsäger vi idén om en enda sanning, medan om vi inte accepterar den, så motsäger vi fakta.

Den konsekventa lösningen ligger i att acceptera att det finns flera olika sanningar, vilket dock tycks vara oacceptabelt genom att motsäga resonemanget vi använder för att komma fram till det. Då måste vi emellertid betänka att slutsatsen inte endast beror på resonemanget, utan också på resonemangets förhållande till verkligheten. Det finns hela tiden två saker vi måste förhålla oss till: konsekvensen i resonemanget och förhållandet mellan resonemanget och verkligheten, och att det i detta  korsförhållandenkan inte kan finna en enda sanning.

Om omöjligheten att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten

Omöjligheten för oss att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten, såsom t ex kladistikens idé om ett "livets träd" och partikelfysikens idé om en"Stor Förenande Teori", beror tydligen inte på verkligheten själv utan på vår begreppsbildning av den (se Russells paradox), även om verkligheten själv tydligen har samma problem, eftersom den inte kan stanna.

Det betyder att sökande efter en sådan modell i praktiken lämnar modellering av verkligheten till att istället härma den. Ironiskt, eller hur? Tron på en enda "sann" modell kan inte hitta sin empiriska motsvarighet därför att den motsäger sig själv (dvs är en tro). Men, å andra sidan, om tro verkligen skulle kunna finna empiriska motsvarigheter, så skulle inte bara våra modeller av verkligheten, utan fastmer verkligheten själv istället vara motsägelsefull, vilket väl skulle vara än värre. Vi bör alltså vara glada för att tro är tro och vetande är vetande, och de två aldrig kan förenas, dvs att vi aldrig kommer att kunna veta en tro eller tro på vetande, även om det är frustrerande för de som vill tro på vetande (såsom kladister och partikelfysiker). 

Hur långt kan vetenskapen nå?

Begreppsbildning är ett verktyg vi använder för att diskutera verkligheten. Det fungerar fundamentalt på så sätt att vi särskiljer någon typ (av objekt eller egenskaper) ifrån alla andra möjliga typer (av objekt eller egenskaper).

Problemet med detta verktyg är att det förutsätter en uppdelning (fundamentalt av objekt och egenskaper) för att kunna göra en uppdelning (av objekt eller egenskaper). Problemet med detta är att det finns två aspekter av varje uppdelning: att anta den eller att härleda den, vilket är en skillnad i sak (dvs objekt), men inte i sort (dvs egenskaper), dvs att saken kan vara olika i dessa två aspekter, men inte sorten, trots att saken i praktiken är densamma oberoende av aspekter, medan sorten istället kan vara olika i olika aspekter. Problemet med verktyget "begreppsbildning" är således att den är fundamentalt felaktig i att förutsätta sorten istället för saken.

Detta problem är dessutom förödande för begreppsbildningen då klassificering (dvs sortering) ultimat leder in i Russells paradox, eftersom det betyder att begreppsbildningen är predestinerad att hamna i Russells paradox. Detta har vi sett åtminstone två exempel på de senaste 50 åren: kladistikens idé om "ett sant livets träd" och partikelfysikernas idé om en "Higgs partikel". Sådana Russells paradoxer skulle faktiskt frigöra begreppsbildningen ifrån dess predestinering till Russells paradox om de skulle kunna vara "verkliga", i praktiken "konsekventa", dvs inte självmotsägande, men tyvärr kan de inte det. Paradoxer kan teoretiskt tänkas vara "verkliga", men denna tanke kan inte förenas med det faktum att tiden i praktiken är relativ, eftersom de tvärtom förutsätter att tiden inte är relativ genom att vara relativa, eftersom två relativa relativiteter måste vara absoluta i förhällande till varandra för att vara konsekventa, dvs inte vara självmotsägande. Mycket kan vi göra, men vi kan inte undfly det faktum att olika relativiteter inte kan vara relativa i förhållande till varandra utan att vara motsägande, dvs inkonsekventa. Relativitet kan inte överbrygga vår fundamentala uppdelning av verkligheten i objekt och klass, hur gärna vi än vill det.

Alternativet är en ortogonal begreppsbildning såsom den Linneanska systematiken och obektsorienterad programmering. Dessa kan dock tyvärr inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är", men det kan faktiskt inte heller kladistik eller den partikelfysik som hävdar att de har hittat Higgs partikelär göra. Vetenskapen (dvs fundamentalt begreppsbildning + logik) kan inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är" utan kan endast producera prognoser. Märkvärdigare än så är faktiskt inte vetenskapen, hur gärna den än vill vara det. Längre än så kan den inte nå. Den kan inte bli en religion som konkurrerar med andra religioner, eftersom Russells paradox inte är mycket att komma med i religionernas krig. Såsom vetenskapare borde vi alltså vara mer intresserade av att bevara vetenskapens skillnad från religioner än att gå i krig mot dem, vilket vi i storhetsvansinnet tydligen inte kan avstå ifrån. I detta krig kommer vi dock att bli smärtsamt medvetna om att vår "reformism" inte håller. Islam är faktiskt mer komplett som religion än vetenskap är . Vi måste alltså inse att vetenskap är mer en hobby än en religion. Aldrig kommer vetenskapen att kunna förklara världen, eftersom förklaring alltid kommer att vara skild från det förklarade.. 

När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Att jobba med rumsliga data och modellera förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, är faktiskt grundforskning.

Detta faktum är obegripligt om man tror att grundforskning handlar om att ta reda på hur saker och ting hänger ihop, men begripligt om man förstår att grundforskning handlar om att modellera hur saker och ting hänger ihop. Skillnaden mellan att "ta reda på" och "modellera" är nämligen ingen. I praktiken är de samma sak. När man försöker "ta reda på" hur saker och ting hänger ihop, så modellerar man nämligen hur saker och ting hänger ihop. Den enda skillnaden mellan dem är att "ta reda på" är den teoretiska aspekten av modellering, medan "modellering" anspelar på den praktiska aspekten av modellering. Dvs att "ta reda på" är modellering utan några som helst verklighetsanspråk, vari man alltså kan hitta på precis vad som helst, t ex Aristoteles "den Stora Påskjutaren", Higgs partikel eller livets träd, medan praktisk modellering inte innehåller sådana metafysiska komponenter utan endast använder praktiska verktyg till modelleringen. Att "ta reda på" innehåller alltså en metafysisk komponent, vilket praktisk modelling inte gör.

Teoretiska modellerare, såsom kladister och Higgs partikel-fysiker, hävdar förmodligen att de söker en underliggande verklighet till det vi observerar och mäter, men frågan är hur de fortfarande kan göra det då Bertrand Russell redan för hundra år sedan (1901) med sin paradox "Russells paradox" visade att vi inte kan påvisa en sådan underliggande verklighet utan att den är en en "Russells tekanna" (Russell's teapot), dvs ett trosobjekt. Detta klargörande innebär att om vi inte vill lämna empiriska fakta för en paradoxal tro, så är praktisk modellering det enda alternativet för grundforskning, dvs att jobb med rumsliga data och modellering av förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, faktiskt är grundforskning. Alternativet är att tro på tokigheter såsom t ex "monader", ett "livets träd", "Higgs partikel", eller någon annan tokighet, vilken dessutom är en paradox. Idag har vi ju dessutom visat att praktisk modellering innehåller den oerhört intressanta kvantfysiken, vilken kvarstår för oss att begripa.

Detta faktum (att teoretisk modellering utgör en återvändsgränd) vill teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister naturligtvis inte släppa upp till ytan, då det skulle förvandla deras prat till rent skitprat, vilket också Ludwig Wittgenstein visade att det faktiskt är. Frågan är alltså hur länge detta teoretiska skitprat om tokiga metafysiska och paradoxalt motsägelsefulla metafysiska fenomen kan förbli respekterat? När ska vi förstå att det endast är skitprat? När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Higgs-partikeln är som en rysk docka

Om det verkligen finns en "Higgs-partikel", vilken alltså också är ett fält, då måste det finnas två olika typer av partiklar: Higgs partiklar och alla andra partiklar, vilka då också båda finns i olika typer, t ex vita och svarta Higgs partiklar och vita och svarta andra partiklar. Då borde det också finnas en Higgs-partikel av Higgs-partiklar, vilken då också finns i olika typer, t ex vita och svarta, vilka, i sin tur, leder till ytterligare en Higgs-partikel, och så vidare.

Higgs-partiklarna blir som de ryska dockorna utan slut. Frågan är vad den skulle förklara om den någonsin skulle kunna bevisas, vilket den inte kan? Att verkligheten inte finns?   

Vetenskap och Higgs partikelism

Det vi kallar "vetenskap" har en tendens att hamna i en ofruktbar kamp mellan två diametralt motsatta logiska resonemang kallade "nominalism" och "klass-realism". Denna kamp är inte lätt att förstå, men jag ska göra ett försök att förklara den. För att förstå den måste vi kunna följa två olika spår samtidigt, vilka genom att vara diametralt motsatta lyckas slingra sig runt varandra utan mötesplatser, förutom i de fenomen vi kallar paradoxer, vilket hela tiden upprätthålls genom att de uppfattar såväl begreppen som paradoxerna på diametralt motsatta sätt. 

Upphovet till dessa två diametralt motsatta logiska resonemang är att vi begreppsbildar verkligheten med hjälp av endast två fundamentala uppfattningar: den om objekt, dvs det vi vanligen kallar saker, och den om klasser, dvs, grupper av saker som delar det vi uppfattar som grundläggande egenskaper. Av dessa fundamentala uppfattningar är vi dessutom tvungna att dela upp klasser i oändliga klasser, dvs abstrakta typer som endast finns i våra egna huvuden och som karaktäriserar klasser, och ändliga klasser, dvs de resulterande grupperna av saker, för att kunna särskilja abstraktion från verklighet. Denna struktur på begreppsbildningen innebär att objekt är diametralt motsatta till klasser, eftersom varje enskilt objekt svarar mot två klasser, dvs en oändlig och en ändlig.

Orsaken till de två diametralt motsatta logiska resonemangen (det första stycket ovan) är att vår begreppsbildning (det andra stycket ovan) ger möjlighet för ett logiskt resonemang att ta sin utgångspunkt ifrån antingen objekt eller klasser (eftersom den enklaste logiken endast särskiljer objekt och klasser, inte de olika typerna av klasser, dvs inte mängder av klasser såsom "alla av en klass" eller "några av en klass"). Det innebär att ett logiskt resonemang kan både antaga objekt och härleda klasser (ie, nominalism) och antaga klasser och härleda klasser (ie, klass-realism). Denna möjlighet innebär att de klasser som nominalism härleder i praktiken måste vara de klasser som klass-realism istället antar, och att resonemangen därmed hamnar i otakt. Klass-realister förstår inte hur nominalister kan "veta" att ett visst objekt tillhör en viss klass, medan nominalister inte förstår hur klass-realister kan ifrågasätta vilken klass ett visst objekt tillhör. Nominalister klassificerar helt enkelt objekt, medan klass-realister försöker finna ut vilken klass objekt tillhör. Det hela är en dans runt "det sagda".

Denna dans är dock inte något som nominalister önskar, eftersom de endast klassificerar de objekt vi ser för att kunna diskutera den verklighet vi alla uppfattar, men som de ändå ständigt dras tillbaka in i av klass-realister som vill veta vad objekten "verkligen är". Detta ständiga ifrågasättande av grunden för nominalism, ie, begreppsbildningen i sig själv, är således grunden för vetenskapens tendens att hamna i en ofruktbar kamp mellan två diametralt motsatta logiska resonemang kallade "nominalism" och "klass-realism".

Denna kamp kan alltså inte avslutas med mindre än att vi kan visa att klass-realism jagar efter något som inte står att finna. Detta gjorde dock Bertrand Russell när han demonstrerade att klass-realism ultimat leder till paradox, ie, Russells paradox, vilket alltså borde ha avfärdat klass-realism definitivt, men vad hände? Jo, klass-realism började istället hävda att paradoxer är verkliga, t ex kladistikens "sanna livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel", som om dessa idéer inte skulle vara självmotsägande (såsom paradoxer är). Klass-realism vägrade således att ge upp för fakta, utan valde istället att "köra ända in i kaklet".

Denna kamp inom vetenskapen döljer alltså det faktum att vetenskap endast är ett hantverk som kan förutsäga framtiden mer eller mindre korrekt, konstruera tekniska attiraljer och styra skeendet, men inte kan förklara verkligheten. Nyligen doldes detta faktum alltmer genom att klass-realism i form av tron på "Higgs partiklar" fick Nobelpriset (av andra klass-realister), i det typiskt mänskliga hoppet om att bekräftande av idéer kan förverkliga dem. Det är, så att säga, höjdpunkten på toket. Tokigare än så kan det inte bli (förutom om de vilseledda praktiska partikelfysikerna på Cern skulle få priset, vilket faktiskt kan hända nästa år). Efter detta skulle partikelfysiken vara totalt körd, även om partikelfysikerna själva skulle tycka att de har kommit hem, eftersom den då har kvalificerat in bland religionerna.

Livet är inte lätt.

Om förhållandet mellan vetande och tro

Förhållandet mellan vetande och tro är sådant att vetande bör komma före tro, för att undvika tokigheter, men det innebär alltså att vi inte heller bör tro på vetande.

Det där med "Higgs partikel" är nog det dummaste de personer som kallar sig "vetenskapliga" kan hitta på

Det där med Higgs partikel är nog det dummaste de personer som kallar sig "vetenskapliga" kan hitta på. Denna "partikel" är, precis som Gud, totalt ovetenskaplig, dvs otestbar, utan istället enbart ett trosobjekt (ie, en trospartikel). Det innebär att de som tror på den inte kan hitta den, medan de som inte tror på den inte kan förmå de som tror på den att sluta leta. Den skapar alltså total förvirring inom vetenskapen genom att sammanblanda tro med vetenskap. Hur i allsin dar ska vetenskapen ta sig ur denna fälla? 

Denna "partikel" utgör ett påhitt av samma slag som det "livets träd" som de personer som kallas "kladister" inom den biologiska systematiken tror på, dvs fundamentalt en tro på klasser istället för på objekt. Skillnaden mellan dem är dock att kladisterna inte ens kallar sig "vetenskapliga" (i en traditionellt objektiv betydelse).

Tron (subjektiviteten) tycks ha vunnit mycket mark ifrån objektiviteten under de senaste decennierna. Var månde det bära hän?

Tror du på Higg's partikel?

De som tror på Higg's partikel häbdar att den nästan har bevisats. Enligt dem, så handlar det om en sannolikhet på mer än 0,99991 ellar nåt sånt.  Men, då sannolikhet aldrig kan nå 1, så är frågan om och i så fall när de verkligen har bevisat dess existens.

Utöver detta, så uppstår ett nytt problem om de verkligen skulle kunna bevisa att Higg's partikel finns, nämligen att då kan inte tiden vara relativ, vilket redan har bevisats. Då uppstår alltså problemet att tiden både är relativ och inte relativ samtidigt, vilket den naturligtvis inte kan vara. I mötet med denna inkonsekvens måste vi gå tillbaka i våra resonemang och försöka finna ut var de gick fel. Om vi gör det, så kommer vi att finna att det var när vi likställde sannolikhet med existens. Eftersom sannolikhet aldrig kan nå 1, så kan kan den aldrig berättiga existens. Ingenting kan alltså finnas i ljuset av sannolikhet, dvs inte heller Higgs partikel.

Exakt hur alla fysiker som arbetar med att finna Higgs partiel i Cern kunde hamna så fel återtår att klargöra, men det faktum att de har hamnat fel är dock klart.

Så, frågan till dig är: tror du på Higg's partikel?

Med anledning av Nobel-priset till "Higgs-partikelism"

Med anledning av Nobelkommitténs belöning av sökandet efter den så kallade "Higgs-partikeln" med fysikpriset, så måste jag påpeka ett förhållande som tycks ha undgått såväl de belönade partikelfysikerna som Nobelkommittén.

När vi modellerar den 4-dimensionella verkligheten i 2 dimensioner, vilket vi automatiskt gör i våra huvuden, så bör vi förstå att vi då transformerar verkligheten till en förenkling av den i i form av:

1. process, dvs saker, och
2. mönster, dvs sakers egenskaper,

och att dessa två dimensioner därmed inte får sammanblandas, eftersom de faktiskt representerar verklighetens 4 dimensioner (vilka, naturligtvis, inte kan sammanblandas).

Om vi inte förstår detta faktum, så kan det lätt hända att vi sammanblandar de 2 dimensionerna (dvs process och mönster) därför att det "känns naturligt" för oss. Problemet med det (vilket kan göras på många olika sätt) äs att emedan förenklingen av verklighetens 4 dimensioner till vår modells 2 dimensioner innebär att verkligheten med nödvändighet är tvetydig, så innebär sammanblandningen av vår modells 2 dimensioner att den modell vi då kommer fram till är dubbelt tvetydig, dvs paradoxalt självmotsägande, vilket också Bertrand Russell demonstrerade logiskt 1901 med sin så kallade "Russells paradox".

Detta faktum kan vi endast se (förstå rationellt) i denna översiktliga kontext. Om vi redan har sammanblandat vår modells 2 dimensioner (dvs process och mönster) på något sätt, t ex i form av idéerna om ett "livets träd" eller en "Higgs partikel", så kan vi inte längre se det (förstå det rationellt), därför att vi då har mist verktygen för rationell förståelse. Istället har vi inträtt i en tro på något som egentligen är en paradoxalt självmotsägande sammanblandning i våra huvuden och därefter börjat att praktiskt söka efter denna tro (sammanblandning), vilken således de facto är en paradox.

Förståelse av detta faktum innebär att man kan förutsäga att sökandet efter "Higgs-partikeln" aldrig kommer att nå ett slut. Higgs-partikelisterna (på Cern) kan alltså fortsätta bygga allt mer kraftfulla partikelacceleratorer och hitta en ny Higgs-partikel varje år tills de slutligen får Nobel-priset, för Higgs-partikeln i sig själv kommer de alltså aldrig att hitta. Istället baserar sig själva sökandet på ett feltänk. 

Om Higg's partikel är verklig, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Häromdagen fick alltså upphovsmännen till idén om Higgs partikel (dvs tron på Higgs partikel, eller Higgs partikel-ism) oturligt nog Nobelpriset.

Detta ger upphov till reflektionen att om Higg's partikel är verklig, dvs om Higgs partikel-ism är korrekt, vilket Nobelpriset tycks legitimera, då är det ingen skillnad mellan kontinuitet och diskrethet, vilket, i sin tur motsäger det faktum att tiden är relativ, liksom kvantfysik. Då måste alltså verkligheten vara självmotsägande (dvs en paradox), vilket är tvärtom emot vad Higg's partikelisterna hävdar...

Man kan alltså notera att Nobelkommittén har prisbelönt två fundamentalt motsägande teorier: Einsteins teori att tiden är relativ och Higgs teori om en sorts partikel som är både kontinuerlig och diskret samtidigt (till skillnad från fotonen som varken är kontinuerlig eller diskret), vilka båda dessutom hävdar sig vara empiriskt bevisade. Om detta är sant, dvs att båda verkligen är empiriskt bevisade, då sluter inte Higgs partikel cirkeln för fysikens standardmodell, vilket Higgs partikelisterna hävdar, utan falsifierar istället den genom att tillföra empiriska bevis för att verkligheten faktiskt är fundamentalt självmotsägande.

En enklare lösning på denna synbara empiriska motsägelse (vilken enligt Higgs partikelisterna även skulle kunna få verkligheten att upphöra att existera om de inte har rätt) är, emellertid, att Higgs partikel-ism är fel (dvs att sannolikhet inte kan likställas med existens). I så fall är inte verkligheten självmotsägande, utan endast tvetydig (dvs mellan olika subjektiva uppfattningar av den), vilket är ett välkänt faktum för de flesta av oss (förutom då kanske Higgs partikelister).

Nej, Higgs partikel-ism är inget annat än en nödlösning för att rädda skenet för realism (dvs uppfattningen av verkligheten som vilar på axiomet att klasser är verkliga) i ett försök att undfly det faktum att den ultimat landar i Russells paradox. Oturligt nog har alltså denna nödlösning nu belönats med Nobelpriset av Higgs partikelister. Det var Higgs partikelister som satte upp dekoren, som sökte efter det de hade föresatt sig att hitta tills de slutligen tyckte sig kunna hävda att de (nästan) hade hittat det, och som nu belönar sig själva med Nobelpriset för att nagla fast sin nödlösning. Oturligt nog för dem visar det sig alltså då att nödlösningen inte sluter cirkeln för fysikens standardmodell, såsom de hävdar, utan fastmer attackerar empirisk vetenskap i sig själv. Om nu verkligheten, och således också empirisk vetenskap, är självmotsägande, vilket Higgs partikelister faktiskt hävdar, då falsifierar Higgs partikel-ism faktiskt empirisk vetenskap i sig själv och således även sig själv.

Den logiska framtiden för Higgs partikelism är att den splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- och fält- partikel-ism, varav båda hävdar sig vara mer sanna än den andra, varefter Higgs partikel-partikel-ism splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- partikel- partikel-ism och fält- partikel- partikel-ism, medan Higgs fält- partikel-ism splittras upp i Higgs partikel- fält- partikel-ism och Higgs fält- fält-. partikel-ism, osv…  Detta är den logiska kontinuiteten i Russells paradox, vilken nödlösningen Higgs partikel-ism faktiskt leder in i.

Jag kan förstå behovet av Higgs partikel, men inte hur detta behov av en omöjlighet kan få någon att "erkänna" existens av en omöjlighet. Om vi inte kan särskilja verklighet ifrån dröm, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Det grundläggande problemet med att särskilja vetenskap och tro är dock att en tredjedel av oss inte kan det, en tredjedel är osäker på det, medan endast en tredjedel av oss kan det, eftersom detta faktum innebär att Higgs partikel-ism faktiskt kan få Nobelpriset..Regerar gör i praktiken inte vetenskaplig konsekvens, utan majoritet (och således också ränksmidning). Sanningen, i den mån den finns, är i praktiken sekundär till majoritet. Detta faktum visades med all önskvärd tydlighet i andra världskriget. 

Gud eller Allah?

Mänskligheten har sedan början av upplysningstiden (inledd av Copernicus) styrts av det grundläggande angreppssättet objektivitet. Det innebär att vi antar att vi balanserar mellan olika subjektiva uppfattningar av verkligheten och härleder "sanningar" såsom kompromisser mellan dem som överensstämmer med fakta. Detta angreppssätt är dock ständigt utmanat av olika subjektiva uppfattningar och den mobilisering som de kan uppbåda. Det innebär att vi alla ständigt slits mellan olika subjektiva uppfattningar som vi skulle vilja ansluta oss till och en vilja att vara objektiva. Olika subjektiva uppfattningar kallas "populism". Objektivitet får sin legitimitet av överensstämmelse med fakta, medan populism får sin legitimitet av hur många som håller med om den. "Sanningen" balanserar alltså mellan överensstämmelse med fakta och demokratiska opinionsbeslut, vilket ger ett intryck av att demokratiska opinionsbeslut skulle kunna köra över fakta.

På senare tid (de senaste 50 åren) har dock populism erövrat alltmer makt ifrån objektivitet. Åsikter hävdar alltmer sin legitimitet ifrån hur många som håller med om dem, istället för ifrån deras överensstämmelse med fakta. Det har lett till att objektivitet alltmer klämts mellan sköldarna av stridande åsikter, varvid fakta lämnas därhän. Denna utveckling är oroande då den samtidigt polariserar oss genom att lämna allt mindre utrymme till gränsöverskridande samtycken som löser praktiska problem, I förlängningen leder denna polarisering till krig mellan de olika åsikterna, vars vettighet vi skulle kunna betänka innan kriget, och sålunda skulle kunna undvika kriget. Ett sådant betänkande tycks dock för närvarande saknas då alla istället tycks vara upptagna med att välja sida i olika motsättningar. Om denna utveckling fortsätter, så leder den ofelbart oss in i ett nytt krig, kanske till och med det krig Breivik förutsäger...?

För att förhindra denna utveckling måste en majoritet av oss acceptera att det inte finns en enda sanning, utan att sanningen är en fråga om gräskala snarare än om svart och vitt. Den stora frågan är således om vi kan acceptera detta faktum. Louise Epstein i efter tre ställde den retoriska frågan huruvida det kan finnas flera sanningar än en, men lämnade den snabbt genom att säga att det kan det kanske. Svaret är dock att det inte bara kan det, utan fastmer gör det. Frågan är om vi kan acceptera detta faktum eller om vi måste gå i krig för någon specifik åsikt återstår att besvaras. Vi tycks i varje fall vara på väg att överge objektivitet för nya sådana krig.

Gårdagens fråga var socialism eller kapitalism, medan dagens fråga är Gud eller Allah. Den mer grundläggande frågan är dock varför vi måste uppställa dessa åsikter såsom motsatser? Kan inte lösningen vara socialism och kapitalism, och Gud och Allah? 

Det tokiga med kladistiken

Det tokiga med det kladistiska snacket om att det finns ett enda sant livets träd kan vi försstå om vi tänker oss att det istället gäller splittringen av celler inom en cell-linje som vi beskriver med en dikotomt förgrenande graf. Då är kladisternas hävdande detsamma som att hävda att det finns en enda sann beskrivning av cell-linjens splittring. Då detta är fullständigt självklart, varför måste de då hävda det?

Jo, svaret är att ett livets träd beskriver uppkomsten av ALLA existerande saker av en sort (dvs alla arter) i form av ALLA någonsin existerande saker av samma sort (dvs arter) och därmed blandar ihop ALLA nu med ALLA någonsin, trots att ALLA nu måste vara endast en delmängd av ALLA någonsin. I form av en sort är alltså beskrivningen självmotsägande (faktiskt paradoxalt självmotsägande). Anledningen till denna skillnad mellan beskrivningen av en cell-linje och en sort är att sorter inte finns (inte är reella), utan att saker gör det (är reella). ALLT är alltså ultimat inte en sort, utan en sak.

Rent praktiskt betyder det att ett "livets träd", förutom att det måste vara en abstraktion, inte kan undgå paradoxal självmotsägelse. Några undantag finns: om det verkligen finns ett sant livets träd OCH att detta "träd" är totalt symmetriskt (dvs synkront dikotomt splittrande), vilket då innebär att det existerande antalet arter måste vara jämnt OCH en multipel av två, vilket ingen kladist hävdar.

Det tokiga med det kladistiska snacket om att det finns ett enda sant livets träd är alltså att det blandar ihop verklighet med abstraktion genom att blanda ihop process med sort, då verklighet inte är abstraktion och process inte är sort. Det tokiga är alltså en självmotsägande typifiering av verkligheten (till sorter då den egentligen är process). Denna sammanblandning går naturligtvis att göra i ord, men inte att finna i verkligheten. Ett sådant enda sant "livets träd" går alltså inte att finna, därför att det är paradoxalt självmotsägande.

Tokigare än kladistik kan det inte bli

Just precis när jag gick min universitetsutbildning i biologi och påbörjade min forskarutbildning i biologisk systematik började också den så kallade "kladistiskens" tokiga hävdande att det finns ett enda "sant livets träd" ta makten över sinnena hos de biologiska systematikerna. Säkert kände åtminstone några av dem att idén var och är tokig, men då ingen biologisk systematiker lyckades förklara exakt hur, så tryckte kladisterna in den i den biologiska systematiken. Idag har den även börjat nästla sig in i det allmänna medvetandet såsom en förment "vetenskaplig" idé.

Anledningen till att det är så svårt att förklara exakt hur denna idé är tokig är att den är tokig på alla sätt. Grundproblemet är egentligen att den blandar ihop sak och sort, men exakt vad detta leder till och på vilket sätt är svårt att reda ut. Det enklaste sätt jag har hittat är följande:

Anledningen till att det inte kan finnas ett enda "sant livets träd" är att det inte kan finnas en enda konsekvent klassificering, därför att klassificering är ultimat paradoxalt självmotsägande. Detta faktum kan man tänka ut själv ifrån det faktum att klassificering är ortogonal, och demonstrerades också av Bertrand Russell redan 1901 med sin så kallade "Barber's paradox" (vilken egentligen är endast en paradox i en uppsättning paradoxer som allmänt kallas Russell's paradox).   

Detta faktum betyder att frågan om huruvida det finns ett "sant livets träd" eller inte, inte handlar om den verklighet trädet representerar (dvs organismernas historia), utan om vår metodologi att representera denna verklighet, dvs huruvida vi kan beskriva denna verklighet (dvs organismernas historia) konsekvent med ett enda "träd" (dvs en dikotomt förgenande graf) eller inte, och svaret är alltså 'inte'. Detta är faktiskt anledningen till att Linné uppfann sitt konsekventa ortogonala klassificeringssystem.

Denna förståelse av frågan och vetskap om svaret är dock svår att få in i huvudena hos kladisterna ,så man kan få dem att sluta med deras förvirrande och fåfänga sökande efter denna illusion, speciellt när de tvärtom hävdar att det finns ett "sant livets träd".

Man kan dock inte vara säker på att kladisterna inte förstår frågan eller vet svaret, men inte ser det som ett problem för dem, utan snarare en fördel. Frånvaron av en konsekvent lösning garanterar ju i alla fall livslång (faktiskt evig) (akademisk) sysselsättning, och kan dessutom bedrivas som en diskussion enbart med sig själv i på varandra följande "vetenskapliga" artiklar. Som bedrägeri är alltså kladistiken perfekt, då den också är i det närmaste omöjligt att reda ut.

Oavsett om kladistiken är ett medvetet bedrägeri eller ett omedvetet missförstånd, utgör den dock ett praktexempel på vad som händer när vi glömmer bort vad vi pratar om och förlorar oss i diskussionen. Vi hamnar då i en paradox, eftersom orden klassificerar och klassificering ultimat är paradoxalt självmotsägande. Räddningen från denna paradox när det gäller biologisk systematik i en evolutionär kontext är ett ortogonalt klassificeringssystem, såsom t ex det Linneanska systemet.

Kladister är således enkelsinnade klassificerare som inte ens förstår begreppet "system, som i "biologisk systematik", utan endast tar chansen att göra karriär och tjäna en hacka på att så många människor hellre tror på något än förstår systematik. Faktum är att kladisterna försöker klassificera verkligheten till att vara lika med klassificeringen av den, vilket alltså inte går, även om de tror det, faktiskt hävdar det. Tokigare än kladistik kan det således inte bli. 

Det som saknas i kladistiken tycks vara bildning

Man kan tänka sig idén om ett "livets träd" (vilken kladistiken omfamnar) som en klon av av celler i en cellinje. Då kan vi nturligtvis kalla denna linje en "klad" och dela upp den i "under-klader", men denna linje inkluderar inte alla celler som finns och har funnits, så den måste endast vara en viss sorts celler.

Om vi går ett steg längre till mötes med kladistiken och tänker oss att alla celler som finns och har funnits endast kan (och har kunnat) förmera sig genom delning (dvs att blandning mellan celler, t ex sexuell reproduktion, inte vare sig finns eller har funnits), då kan vi också tänka oss att alla celler som finns har uppkommit ifrån en enda urcell, dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för celler. Denna tanke innebär emellertid också att det inte finns någon annan sorts liv än celler, eftersom detta "livets träd" inte kan (har kunnat) producera något annat än celler. Tanken innebär således att det endast finns en enda sorts liv, dvs att "liv" är lika med "cell".

Denna lilla tokiga slutsats (då t ex "organism" också faktiskt är "liv") är dock inte vad kladistiken hävdar. Istället tar den ytterligare ett steg i sammanblandningen av sorter genom att hävda att "arter", dvs både "liv" och "cell" och alla andra sorter, har uppkommit från ifrån en enda urart (ie, ursort), dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för alla sorter, dvs att alla sorter är lika med varandra. Detta hävdande sammanblandar alltså inte endast "liv" med "cell", utan fastmer alla sorter med varandra. Om det är korrekt, så finns alltså inga olika sorter överhuvudtaget, utan endast en ursort. Om detta, i sin tur, skulle vara korrekt, så finns det inte något att sammanblanda alls, utan endast en enda ursort, vilken således är "art", dvs "sort".

Frågan blir då hur kladistiken kan hitta de arter (sorter) den sammanblandar till en enda art (sort). Om det endast finns en enda sort, som den hävdar, hur kan den då hitta olika sorter? Och, grundproblemet kvarstår, dvs att om vi kallar en klon en "klad" och delar upp den i "under-klader", då måste super-kladen vara endast en viss sorts objekt, dvs inte alla sorters objekt. Kladistiken kan alltså rent praktiskt inte inkludera alla objekt av alla olika sorter som finns.

Detta problem visade Betrand Russell var olösligt, ie, en paradox, redan 1901, vilket varken Willi Hennig eller hans efterföljare (ie, kladister) således tycks känna till. Det som saknas i kladistiken tycks således vara bildning. Denna brist övertäcker den genom att helt enkelt "hävda" den största tokigheten av alla, dvs att sorter är en sort. Just detta är alltså vad Bertrand Russell visade vara en paradox. Kladisterna hävdar alltså en paradox.

Om vi biologiska systematiker inte håller kladistiken stången så äter den upp oss

Det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt) :

1. ett struturellt, och

2. ett funktionellt.

Det strukturella prioriterar de ingående objektens egenskaper (data), medan det funktionella prioriterar de ingående objektens funktioner (dvs förändring mellan data).

Problemet med denna tvåsamhet (dualitet) är att dessa aspekter just är diametralt motsatta, därför att det innebär att de inte går att förena utan antingen intern självmotsägelse eller extern tvetydighet (dvs i förhållande till den evolution man "betraktar" (i den mån evolution går att betrakta, "tänker sig ske" är kanske en bättre benämning). Intern självmotsägelse (i form av en paradox som kallas Russell's paradox) råkar man ut för om man blandar ihop de två olika aspekterna, liksom den strukturella uppfattning som kallas Kladistik gör, medan extern tvetydighet råkar man ut för om man konsekvent håller isär de två olika aspekterna, vilket den funktionella uppfattning som kallas Evolutionär taxonomi (som i sin tur bygger på det Linneanska systemet) gör.

Om vi vill betrakta (dvs beskriva) evolution (liksom om vi vill betrakta verkligheten generellt) kan vi alltså endast antingen blanda ihop de diametralt motsatta aspekterna, ifråga om evolution kallat Kladistik, eller hålla isär dem, ifråga om evolution kallat Evolutionär taxonomi,, och kan således endast vara antingen paradoxalt självmotsägande (Kladistik) eller tvetydiga i förhållande till evolution (Evolutionär taxonomi). Denna begränsning är onekligen otillfredsställande, vilket många kladister betonar, men är icke desto mindre ett faktum.

Detta faktum är förmodligen det faktum som sätter mest myror i våra huvuden. Varför kan vi inte beskriva verkligheten som den är? Svaret är helt enkelt att en beskrivning inte kan "vara" det den beskriver, liksom ett fotografi av något inte kan "vara" detta något. Skillnaden mellan beskrivning av något och detta något kan inte överbryggas, därför att det skulle förinta antingen beskrivningen eller detta något. Något måste det ju vara; antingen en beskrivning eller något.

På den teoretiska nivån är detta problem endast en fråga om huruvida vi vill vara paradoxalt självmotsägande (ie, kladister) eller tvetydiga i förhållande till det vi beskriver (ie, evolutionära taxonomer), men på en praktisk nivå har detta val också konsekvenser för vårt logiska resonemang. Det finns nämligen också två diametralt motsatta logiska resonemang beroende på om vi börjar med egenskaper (data) eller objekt som axiom. Om vi börjar med egenskaper, så har enskilda objekt helt enkelt ingen plats, medan om vi börjar med objekt, så måste vi förena objekt och klasser konsekvent. Denna skillnad är skillnaden mellan uppfattningen av evolution i termer av rasbiologi (ie, kladistik) och i termer av populationsbiologi. Kladistik är helt enkelt en överförenkling av av populationsbiologi som leder ifrån tvetydighet i förhållande till den evolution den beskriver till paradoxal självmotsägelse. Kladistik syftar alltså inte ens till att beskriva evolution konsekvent, utan till att uppnå den sammansmältning av de två diametralt motsatta aspekterna som är omöjlig. Den är ett praktiskt förnekande av det faktum att de två diametralt motsatta aspekterna (sätt att betrakta) evolution är diametralt motsatta. Den är ett praktiskt förnekande av det mest fundamentala faktumet att det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt).

Kladistik är alltså paradoxalt självmotsägande rasbiologi till skillnad från konsekvent populationsbiologi. Ifråga om evolutionsbiologi är kladistik populism. Vårt problem (som biologiska systematiker) är alltså inte hur vi ska kunna betrakta (dvs beskriva) evolution otvetydigt, därför att det kan vi inte, utan hur vi ska kunna hålla rasbiologi (dvs kladistik) stången. Vi måste kämpa både mot kladistik och kreationism samtidigt. Om vi inte håller kladistik stången, så äter den upp oss.

Hur kan det komma sig att kladister inte har blivit åtalade för rasbiologi än?

På denna blog, liksom på mina Engelska bloggar, försöker jag förklara att kladistik är en paradoxalt självmotsägande beskrivning av evolution, och att det andra alternativet, Linneansk systematik, är en konsekvent beskrivning av evolution. Problemet för kladister är att det betyder att det inte finns någon enda sann beskrivning av evolution, vilket de inte kan acceptera trots att det är ett faktum.

Det betyder att kladister har ett stort problem - att de inte kan acceptera fakta. De tycks onekligen kunna tjäna pengar på detta förnekande av fakta, men någonstans i någon punkt borde de väl ställas till svars för vad de har ställt till med? Att uppmuntra till rasbiologi är ju straffbart i Sverige. Hur kan det komma sig att kladister inte har blivit åtalade än?   

Mot dumheten (t ex kladistik) kämpar fakta förgäves

Kladistiken satte verkligen den eviga striden mellan nominalism (uppfattningen som vilar på axiomet att objekt, såsom du och jag, är verkliga) och realism (uppfattningen som vilar på axiomet att klasser, såsom människa och gorilla, är verkliga) på sin spets genom att helt enkelt hävda att realism är korrekt och förneka nominalism. På detta angrepp har nominalimen inget motangrepp, eftersom nominalism inte är en tro utan endast ett erkännande av fakta, utan kan endast reagera med förvåning över vad realisterna egentligen menar med det. Menar de att fakta som att tiden är relativ och att realism ultimat leder till paradoxal motsägelse (se Russell's paradox) inte är korrekta, eller menar de att deras förnekande av dessa fakta på något sätt trollar bort dem? Om det förra, borde de då inte visa hur, och om det senare, hur tänker de då? Vi nominalister kan således endast bemöta detta angrepp med ett stort: HUR DÅ? I övrigt kan vi endast förklara realismens fundamentala paradoxala (själv-)motsägelse i hopp om att de kan nå förståelse av den. Förståelse tycks dock inte vara realisters starka sida.

Frågan är alltså om inte realisterna med kladistiken sköt sig själva i foten, och i förlängningen skjuter sig själva än värre när de försöker förklara vad de menar. På Wikipedia kan vi andra iaktta hur kladister trasslar in sig själva i en total begreppsmässig härva när de försöker förklara begreppet "klad". En viss förståelse för dem kan man dock få när man bakom den skymtar en förhoppning (hype) om att kunna leverera historiens största paradigmskifte, dvs, ifrån nominalism till realism, och därigenom vrida den historiska utvecklingen ifrån realism till nominalism tillbaka till realism igen, vilken kan förblinda deras förnuft och förstöra deras omdöme. Än mer förståelig ter den sig när man betänker att i detta också ligger möjligheten att hitta en enda sanning, vilken kan förvrida sinnet även på en stark skeptiker. Vem vill inte undfly verklighetens obegriplighet, och hur lockande är det då inte om man kan göra det så enkelt som att hävda att verkligheten inte är obegriplig utan istället obegripligt enkel? Man tycker dock att det någonstans borde ringa en varningsklocka om att tiden fortfarande är relativ och att Russell's paradox fortfarande gäller för åtminstone en majoritet av de biologiska systematikerna, men tydligen gör det inte det. Kladisternas hävdande (och förnekande) tycks således säga mer om biologiska systematiker än om vad de hävdar (och förnekar). Tydligt är att de gillar klasser mycket mer än de gillar enskilda objekt (såsom du och jag), så mycket att de till och med förnekar att enskilda objekt (såsom du och jag) är verkliga. För mig framstår detta som en yrkesskada.

Än värre är dock att kladistik är traditionell rasbiologi i samma evolutionära tappning som Nazismen. Nazismen som företeelse besegrades, men dess rasidéer överlevde genom den bro Hennig's skrivelser utgjorde och som fångades upp av de biologiska systematikerna Steve Farris och Gareth Nelson. Just nu vilar den alltså trygg i den biologiska systematiken i väntan på att få sticka upp sitt fula tryne igen. Den vårdas ömt av de kladister som har tagit makten inom den biologiska systematiken.

Frågan är alltså om realismen kommer att förgöra sig själv när den försöker förklara vad den menar, eller om den kommer att sticka upp sitt fula tryne igen som ett nytt utbrott av rasbiologi. Vi nominalister kan tyvärr inte påverka skeendet då det styrs helt av hur många av oss som fångas av kladistikens överförenkling (dess populism). Fakta är nämligen mer komplicerade än kladistiken hävdar, och det är omöjligt att överbevisa förenkling (även överförenkling) med något som är mer komplicerat om förenklingen helt enkelt struntar i fakta. Mot dumheten kämpar fakta förgäves..

Hur ska vi bli av med fundamentalister såsom kladister?

Det finns en ny inriktning inom biologisk systematik kallad kladistik som är totalt snurrig. Det gamla problemet att verkligheten är tvetydig har den vänt upp-och-ner genom att "endast acceptera" tvetydigheter för att sedan leta efter "den sanna" tvetydigheten. Inriktningen är således den värsta snurrigheten vi människor kan hitta. Mer snurirga än så kan vi inte bli.

Just nu håller kladister på med att försöka definiera inriktningen på Wikipedia i definitionerna av "cladistics" och "clade", vilket naturligtvis leder in i totalt kaos. Hur ska man kunna definiera tvetydigheter entydigt? Kladisterna ger dock aldrig upp, utan kommer förmodligen att fortsätta sina fåfänga försök för evigt.

Frågan för resten av oss är hur vi ska handskas med dessa kladister. De är nämligen totalt omöjliga att kommunicera med, eftersom de förnekar allt utom kladistik, liksom islamistisk fundamentalism förnekar allt utom islam. Icke-kladister är helt enkelt otrogna i kladisters ögon. Kladister pratar endast med kladister.

Detta problem leder in i den generella frågan: hur ska vi handskas med (inkonsekvent) fundamentalism. Fundamentalister vill inte förstå att de är inkonsekventa, så hur ska vi få dem att förstå att de är det? Måste vi besegra dem i regelrätt krig, liksom hur nazisterna besegrades i andra världskriget, eller finns det någon annan möjlighet. Någon idé, någon...? 

Om kladistik - har vi människor ingen gräns i hur tossiga vi kan bli?.

Kladistik är nog det underligaste som någonsin har uppstått. Den förnekar skillnaden mellan verkligheten och vår uppfattning av verkligheten, och placerar därigenom sig själv mellan verkligheten och vår uppfattning av verkligheten, som om vår uppfattning av verkligheten kan sammansmälta med verkligheten.

Kladisterna är således tydligen övertygade om möjligheten av en sådan sammansmältnng, trots att en bild (ett foto eller en teckning) av en kladist omöjligen kan sammansmälta med kladisten själv. Frågan är alltså: hur kladisterna kan vara så övertygade om att denna omöjlighet är möjlig? Hur kan de ha hamnat i en sådan uppenbart felaktig tro? Har vi människor ingen gräns i hur tossiga vi kan bli?

Svaret på denna fråga kan vi dock inte få, eftersom kladisterna inte tror på förklaringar, utan på "livets träd". De vill inte veta att deras sökande är lönlöst, utan föredrar helt enkelt att fortsätta detta sökande. De vill inte veta att deras arbete är lönlöst, utan vill fortsätta tro att det har ett slut. Min fråga är varför de inte vill veta att deras sökande är lönlöst? Varför föredrar de tro framför vetande? Kan någon kladist förklara det för mig?.

Är du realist eller nominalist?

Allt blir mycket enklare när man pratar Svenska.

Det jag vill säga (för att stoppa kladistik) är att det endast finns två konsekventa linjer av logiskt resonemang:

1. att anta som axiom att klasser är reella, dvs finns, vilket traditionellt kallas "realism", eller

2. att anta som axiom att objekt är reella, dvs finns, vilket traditionellt kallas nominalism.

Det förra kallas alltså  realism (inte att förväxla med pragmatism, dvs att acceptera verkligheten såsom den är, utan att anta att klasser är reella), och det senare kallas nominalism..

Realism leder ultimat till paradoxal självmotsägelse (se Russell's paradox), medan nominalism ultimat leder till ortogonala klassificeringssystem såsom det Linneanska systemet.

Det innebär att vi måste välja mellan dessa två konsekventa linjer av logiskt resonemang. Vi måste alltså vara antingen realister eller nominalister. Det finns ingen tredje väg ut ifrån detta val.

Så, vad är du? Realist eller nominalist?
.

Idag har vi en tendens att tro att allt nytt automatiskt slår ut allt gammalt. Denna tro är dock en villfarelse. Nytt slår bara ut gammalt inom ett paradigm. När vi går mellan olika paradigm, så slår inte nödvändigtvis ett nytt paradigm ut ett gammalt, för det nya paradigmet kan vara ett gammalt som vi har glömt bort.

Just detta är fallet ifråga om den nya angreppsvinkeln inom biologisk systematik på det gamla problemet med att klassificera den biologiska diversiteten, kallad "kladistik". Detta problem har två grundläggande olika lösningar (dvs paradigm): att anta att objekt (dvs enskilda enheter såsom du och jag) finns (är verkliga), vilken kallas "nominalism", eller att anta att klasser (såsom "människa") finns, vilken kallas "realism".. (Tråkigt nog förväxlas ofta "realism" med "pragmatism", dvs att acceptera verkligheten såsom den är, trots att "nominalism" i ett nominalistiskt perspektiv är pragmatisk). Skillnaden mellan dem är total. Det finns inget som förenar dem. De är vad man kallar "ortogonala", dvs diametralt motsatta. Den mest grundläggande skillnaden mellan dem är dock att realism innebär att all förändring vi tycker oss se endast försigår i våra egna huvuden, medan nominalism innebär att den förändring vi tycker oss se verkligen finns. Realism formulerades först av den antika Greken Parmenides, medan nominalism formulerades av den antika Greken Herakleitos.

När upplysningstiden inleddes med Copernicus idé om att världsalltet inte snurrade kring jorden, utan att jorden snurrade kring solen, så återuppväcktes de antika Grekernas idéer. Det var dock inte Parmenides angreppsvinkel som föredrogs, utan Herakleitos. Den nya empriska vetenskapen byggde på Herakleitos angreppsvinkel i form av Platons teori om former. Realism (dvs Parmenides angreppsvinkel) lämnades således på historiens avfallshög. Upplysningstiden ledde senare till Linnés klassificeringssystem för den biologiska diversiteten och Darwins evolutionsteori (kallad teorin om arternas uppkomst). Det faktum att Darwin illustrerade sin teori om evolution med en dikotomt förgrenande illustration av "arternas uppkomst" var dock svårsmält för den tidens biologiska systematiker. Många biologiska systematiker hade tänkt i samma banor, men problemet var huruvida en teori om evolution ska bevisas eller antas. Enligt den empiriska vetenskapen ska en teori testas empiriskt, vilket Darwin alltså inte gjorde, utan istället helt enkelt klädde den i ord i form av "arter". Dessa "arter" var dock egentligen en uppfinning av Linné för att klassificera den biologiska diversiteten inom den nominalistiska angreppsvinkeln. Sådana "arter" hade således ingen plats inom den realistiska  angreppsvinkeln. Darwin blandade alltså ihop den nominalistiska angreppsvinkeln med den realistiska genom att använda "arter", vilket således är självmotsähande. Problemet är att sådana "arter" inte finns (dvs är verkliga) utan endast är en teoretisk konstruktion för att producera ett konsekvent klassificeringssystem av biodiversiteten i den nominalistiska angreppsvinkeln. Darwin gav således ett intryck av att "arter" är både verkliga och inte verkliga (dvs abstrakta) samtidigt, vilket lämnade dem hängande mellan verklighet och abstraktion.

Omkring 100 år senare hävdade den Tyske entomologen Willi Hennig att "arter" är verkliga, vilket vände Herakleitos grundläggande paradigm (dvs nominalism) upp och ner till Parmenides grundläggande paradigm (dvs realism). Hennig vände alltså steken att den moderna vetenskapen utgår ifrån nominalism upp och ner till att den istället utgår ifrån realism. Denna angreppsvinkel kom att kallas "kladistik".

Kladistik är alltså inte nytt utan ett gammalt paradigm som redan är förkastat (lämnat på historiens avfallshög). I detta fall slår alltså inte bytt ut gammalt. Istället är det nya egentligen något gammalt som någon (i detta fall kladister) hävdar, alltdå försöker återuppliva igen. Det är dock lika fel idag som det var när det övergavs för omkring 2000 år sedan. Idag har vi dessutom fått ytterligare empiriska bevis för att det är fel i form av Einsteins relativitetsteori och Russell's paradox 
 Kladistik är alltså lika fel idag som det var för 2000 år sedan.

Biologisk systematik och Livets Träd

Den nya inriktningen inom biologisk systematik letar efter det den kallar Livets Träd. Denna tro på ett Livets Träd har kladistiken gemensam med många olika religioner. Googla bara på "Livets Träd" så får du se. Det konstiga med detta är hur en självmotsägande tro har lyckats snika sig in i en forskningsinriktning som gör anspråk på att vara vetenskaplig.

Problemet med idén om ett Livets Träd är att den förutsätter att dess enheter (i kladistikens tappning kallade "arter") måste vara lika med (=) klassen av dessa enheter (i kladistikens tappning således klassen "art"), jämför med enheterna "människor" och klassen "människa", vilket är en direkt sammanblandning av sak och sort, och därmed paradoxalt (ie, cirkulärt) självmotsägande (se Russell's paradox). Själva idén är alltså paradoxalt självmotsägande.

Detta problem (faktum) kan dock tolkas på olika sätt beroende på om man tror på idén eller ej. Om man tror på den kan man lockas till att tro att det endast är en begreppsmässig illusion, dvs att det finns ett Livets Träd trots att det framstår som en paradox. Om man inte tror på den kan man förstå att det handlar om hur vi beskriver verkligheten (i detta fall biodiversitetens historia), dvs vår modell av verkligheten, och att denna modell helt enkelt är inkonsekvent (ie, paradoxalt självmotsägande). För en troende är således problemet med idén irrelevant, medan det för en icke troende är en fråga om en inkonsekvent modell.

Är då problemet irrelevant eller en fråga om en inkonsekvent modell? Ja, svaret på denna fråga är självklart: eftersom problemet är att modellen är inkonsekvent, så är det, naturligtvis, en fråga om en inkonsekvent modell, alldeles oavsett om det är irrelevant eller ej.

Nå, är det då irrelevant eller ej? Det beror på vad "relevant" avser. Emellertid, om det avser huruvida det finns ett Livets Träd eller ej, så bör det vara relevant för både de som tror på det och de som inte gör det, då det innebär att det inte går att hitta, eftersom det är en paradox.

Detta problem är faktiskt urgammalt och egentligen det svarta hål begreppsbildningen lämnar i sig vid sin tillblivelse. Det är vägen tillbaka till det tillstånd mänskligheten befann sig i innan den uppfann begreppsbildningen. Det är alltså ingen väg till ett Livets Träd, utan till ingenting. Just därför är det en paradox. "Ingenting" i begreppsbildningen är (och måste vara) en paradox. Så, kladister kan naturligtvis leta efter detta hål, men kommer alltid att få svaret att det är paradoxalt självmotsägande, oavsett hur de närmar sig det. En jakt på detta hål är alltså evig. I praktiken är det en jakt på vad vi "egentligen" menar, med tanken att detta "egentligen" är sanningen.

Av denna anledning uppfann Linné sitt ortogonala klassificeringssystem. Med detta undviker vi istället kladistikens svarta hål. Vi frågar oss helt inte vad vi gör, utan gör det istället (dvs klassificerar) på ett konsekvent sätt. Då handlar inte problemet med Livets Träd om huruvida det finns ett Livets Träd eller ej, utan om hur vi ska beskriva uppkomsten av biodiversiteten från en gemensam anfader med en konsekvent modell (varvid ett Livets Träd tydligen inte är svaret)..Istället är svaret att den konsekventa modellen (dvs den Linneanska systematiken) har flera lika korrekta lösningar på problemet. Exakt hur många återstår att finna ut genom traditionell empirisk vetenskap.  

Den grundläggande frågan för biologisk systematik

Biologisk systematik är de facto fundamentalt omöjlig, dvs kan inte hitta en enda klassificering av den biologiska diversiteten som är både konsekvent och otvetydig samt idigt, eftersom klassificering ultimat är paradoxal (se Russell's paradox).

Detta faktum har splittrat upp de biologiska systematikerna i två grupper som representerar vardera av de därmed två möjliga fundamentalt skilda utgångspunkterna:

1. Linneanska systematiker som accepterar det (dvs faktumet), och

2. kladistiska systematiker som inte accepterar det.

För närvarande är de kladistiska systematikerna i majoritet, vilket förklarar den biologiska systematikens nuvarande st arka existentiella emfas (i e, Livets Träd). Den kommer sig av att de inte förstår att de klassificerar, utan istället tror att de hittar klasser genom att de analyserar sina klassificeringar med en metod som resulterar i samma klassificering som den antar (vilken de dock således inte förstår att de gör). Detta cirkulära sökande är således evigt, eftersom alla möjliga klassificeringar de facto är ultimat paradoxala (dvs cirkulärt självmot sägande), men för biologins skull får man hoppas att majoritet en av de biologiska systematikerna återigen tippar över till den Linnenska systematiken (eller något annat ortogonalt klassificeringssystem}, dvs accepterar faktumet att biologisk systematik inte kan hitta en enda klassificering som är både konsekvent och otvetydig samtidigt, utan istället nöjer sig med en som åtminstone är konsekvent {dvs den Linneanska systematiken eller något annat ortogonalt klassificeringssystem). Annars kommer biologin återigen att glida in i det begreppsmässiga kaos den lämnade med hjälp av det Linneanska systemet .

Den grundläggande frågan för biologisk systematik är således:

när målet de facto är omöjligt, är det då bäst att acceptera omöjligheten eller att leta efter den?

Den grundläggande frågan för biologisk systematik

Biologisk systematik är de facto fundamentalt omöjlig, dvs kan inte hitta en enda klassificering av den biologiska diversiteten som är både konsekvent och otvetydig samtidigt, eftersom klassificering ultimat är paradoxal (se Russell's paradox).

Detta faktum har splittrat upp de biologiska systematikerna i två grupper som representerar vardera av de därmed två möjliga fundamentalt skilda utgångspunkterna:

1. Linneanska systematiker som accepterar det (dvs faktumet), och

2. kladistiska systematiker som inte accepterar det.

För närvarande är de kladistiska systematikerna i majoritet, vilket förklarar den biologiska systematikens nuvarande starka existentiella emfas (ie, Livets Träd). Den kommer sig av att de inte förstår att de klassificerar, utan istället tror att de hittar klasser genom att de analyserar sina klassificeringar med en metod som resulterar i samma klassificering som den antar (vilken de dock således inte förstår att de gör). Detta cirkulära sökande är således evigt, eftersom alla möjliga klassificeringar de facto är ultimat paradoxala (dvs cirkulärt självmotsägande), men för biologins skull får man hoppas att majoriteten av de biologiska systematikerna återigen tippar over till den Linnenska systematiken (eller något annat ortogonalt klassificeringssystem), dvs accepterar faktumet att biologisk systematik inte kan hitta en enda klassificering som är både konsekvent och otvetydig samtidigt, utan istället nöjer sig med en som åtminstone är konsekvent (dvs den Linneanska systematiken eller något annat ortogonalt klassificeringssystem). Annars kommer biologin återigen att glida in i det begreppsmässiga kaos den lämnade med hjälp av det Linneanska systemet.

Den grundläggande frågan för biologisk systematik är således:

när målet de facto är omöjligt, är det då bäst att acceptera omöjligheten eller att leta efter den?

Kladistik är totalt och grundläggande fel

Den inriktning som kallas "kladistik" inom biologisk systematik är totalt fel. Det är visserligen svårt att säga vad som är rätt och fel, det finns många olika kriterier på vad som är rätt och fel, men kladistik är grundläggande fel genom att motsäga sig själv. Den är fel oberoende av vilka alternativen till den är genom att den motsäger sig själv.

Kladistiken söker efter "det sanna livets träd" trots att om ett sådant träd skulle finnas, så skulle det inte finnas, dvs om biologiska organismer skulle ha uppkommit enligt denna modell, så skulle de inte kunna ha uppkommit. Modellen är helt enkelt självmotsägande.

Kladistik är egentligen motsatsen till en konsekvent begreppsbildning, dvs en inkonsekvent begreppsbildning. Den antar att begrepp finns istället för att definiera dem. Detta känns "naturligt" för de personer som tror att begrepp finns (t ex Steve Farris, Gareth Nelson, Kevin de Quieroz, Jim Carpenter, Diana Lipscomb, Mikael Härlin och Per Sundberg, bland många andra) men är icke desto mindre totalt fel.

Frågan är egentligen varför denna självmotsägelse känns "naturlig". Varför känns det "naturligt" att motsäga sig själv? Traditionellt kallas en sådan självmotsägelse "hyckleri", så varför känns det "naturligt" att hyckla? Svaret på denna fråga måste förmodligen sökas i vad som är ekonomiskt fördelaktigt för oss. Majoriteten av oss drivs tydligen inte av en nyfikenhet på hur saker och ting egentligen hänger ihop, utan av en möjlighet att göra karriär och tjäna pengar. Majoriteten är tydligen inte vetenskapare, utan parasiter på vetenskapen.  Hyckleri är deras natur, och om de dessutom kan tjäna pengar på det så är det desto bättre.

Kladistik är alltså en självmotsägande angreppsvinkel (approch)  utan ett enda svar.  Trots att den hävdar att det finns ett enda svar, finns det inte ett enda svar. Verkligheten är alltså tvärt emot vad kladistiken hävdar att den är.

Om vetenskapens hallucination om en enda sanning

Darwin fick en idé om att alla levande varelser inte har uppkommit enligt den då rådande uppfattningen genom Bibelns skapelse, utan från ett enda ursprung. Denna idé var dock inte ny, utan har dykt upp i många olika kulturer före Darwin (såvitt känt åtminstone ända tillbaks till 600 år före Kristus).

Problemet med idén är dock VAD som har uppkommit. Även Darwin slet sitt hår i omkring 20 år med denna fråga, men tvingades till slut ta till överförenklingen att det var "arter" som uppkommit, trots att han intuitivt kände att begreppet "art" inte tycktes kunna gå att få entydigt. Linné hade lyckats få begreppet entydigt i sitt klassificeringssystem, men hans definition av dessa "arter" hade två "ben": ett i arterna själva och ett  i deras släkte, och sådana arter kan således inte uppkomma i sig själva, utan endast tillsammans med sina släkten. "Arter" tycktes således endast gå att få entydiga tillsammans med släkten, och problemet med idén är således att formulera en entydig förklaring av en gemensam uppkomst av tvetydiga "saker".

Detta problem är dock de facto olösligt, vilket Bertrand Russell demonstrerade 1901 med sin paradox, kallad Russells paradox. Orsaken är att lösningen de facto är en paradox. Inte undra på således att denna till synes självklara idé för alla oss rationella människor samtidigt utgör ett så stort problem för oss. Den tycks motsäga vår rationalitet i sig själv. Detta gäller dock endast om vi antar som axiom att det finns en enda "sann" klassificering av verkligheten. Om vi istället antar att det finns flera lika sanna klassificeringar av verkligheten, dvs att klassificering är relativ, så undviker vi den. Självmotsägelsen ligger alltså inte i rationalitet i sig själv, utan i antagandet att dess klassificering kan vara entydigt "sann".

Detta faktum är dock svårsmält för vetenskap i allmänhet, eftersom det underminerar vetenskapens sökande efter "sanningen". Om det är omöjligt att finna en enda "sann" klassificering, så är det också omöjligt att hitta en enda "sanning", eftersom en sådan "sanning" förutom de triviala specifika "sanningarna" (som att Pelle handlade på Systembolaget igår) måste uttryckas generellt, dvs med något klassificerande ord (som att alla X leder till Y, eller att alla X är Y). Av denna anledning vill inte vetenskapare (också kallade "forskare") erkänna detta faktum. Detta var orsaken till att det fanns flera vetenskapare som var medvetna om Russell's paradox samtidigt med Bertrand Russell men inte ville publicera det. De ville helt enkelt inte att den skulle bli känd, precis som Pythagora inte ville att det skulle bli känt att hypotenusan i en enhetstriangel inte är ett heltal. De fakta som tycks motsäga rationalitet genom att motsäga vetenskapens antagande om en enda sanning är helt enkelt oönskade. När de dyker upp reagerar vetenskapare precis som religiösa fanatiker med att förtränga och förtrycka dem. Problemet är dock således endast vetenskapens antagande att det finns en enda "sanning". Det gör det inte.

Problemet med detta för vetenskapen är att det avslöjar vetenskapen såsom en fåfäng jakt efter en hallucination. "Livets träd" och "Higgs partikel" är exempel på denna hallucination. Frågan då blir huruvida det är "bättre" i någon mening att jaga efter en hallucination än att erkänna att det är en hallucination? Svaret på denna fråga har inte jag, men jag tycker i alla fall att det är bortkastad energi att jaga efter en hallucination. För mig framstår det som "bättre" att acceptera fakta och gå vidare från det (t ex med objektsorienterad programmering). Jag kan faktiskt inte förstå att någon kan tycka att det är "bättre" att jaga efter en hallucination (förutom om man ser det i ett ekonomiskt och karriärmässigt perspektiv) .                 

Om kladistikens kidnappning av den biologiska systematiken

Vår uppdelning av biologiska organismer i sorter, dvs biologisk systematik, genomgick under slutet av 1900-talet en total metamorfos (omvandling). Från att ha uppfattat problemet som ett problem med just uppdelning av den biologiska diversiteten i sorter, omvandlades den istället till att uppfatta problemet som ett problem med att "hitta" sorter. Problemet omvandlades alltså från ett instrumentellt problem (dvs en praktisk fråga) till ett existentiellt problem (dvs en fråga om vad som verkligen finns). Denna omvandling iscensattes av den tyske nazist-entomologen Willi Hennig under 1950-talet, men slog inte igenom i den biologiska systematiken förrän under det tidiga 1980-talet, framförallt genom en enträgen argumentation från Steve Farris och Gareth Nelson. Den ny-gamla uppfattningen av problemet såsom existentiellt kom att kallas kladistik, varvid Willi Hennig alltså kom att kallas kladistikens fader.

Kladistikens grundtanke är att om nu Darwins teori om arternas uppkomst är korrekt, så borde det finnas "naturliga" grupper av arter, dvs släktskapsgrupper, som förenas av att de inom varje sådan grupp, och endast dessa, har uppkommit från unika förfäder. Sådana grupper kan definieras som "en förfader och alla dess avkomlingar", och kallas "klader" i kladistiken. Kladistikens logik tycktes således vara oklanderlig, givet att man accepterar "arter" som ett axiom, vilket också tycktes vara avgjort genom att Ernst Mayr dessförinnan hade definierat arter (ie, det biologiska artbegreppet).

Problemet med kladistiken är dock inte en definition av arter per se, utan att arter är en sort (inte ett objekt, eller en enhet), och att klader därmed är en sorts sort, vilket Betrand Russell redan 1901 visade vara en paradox. Kladistikens klader är alltså en paradox. Detta betyder inte att klader inte finns, men att de är paradoxala och att de därmed inte kan specificeras utan självmotsägelse. Huruvida detta faktum betyder att de inte finns beror på hur man definerar "finns", men betyder i vilket fall som helst att de inte kan "hittas". Problemet med detta faktum för kladistiken är att dess uppfattning av problemet för biologisk systematik (dvs att "hitta" sorter) saknar en konsekvent lösning. Dess sökande efter en konsekvent lösning är således evig per definition. Aldrig kommer den att hitta en konsekvent lösning.

Den biologiska systematikens totala metamorfos ifrån den Linneanska systematiken till kladistik under de senaste 40 åren utgör således en återvändsgränd. Frågan är endast hur länge den biologiska systematiken kommer att tillåta kladistiken att söka efter klader innan den ger upp hoppet att finna dem. Situationen är faktiskt densamma som den var innan Linné presenterade sin konsekventa lösning av detta problem. Kladistiken utgör egentligen endast ett återfall till samma existentialism som präglade den biologiska systematiken före Linné's konsekventa nominalistiska lösning av dess grundläggande självmotsägelse. Problemet med kladistik ligger alltså egentligen i dess grundläggande existentialistiska självmotsägelse att om sorter finns så är de paradoxala, dvs finns inte. 

Om Sanningen med stort S

Vi människor har sökt efter Sanningen med stort S ända sedan vi började sätta ord på världen.

I utforskandet av vad denna Sanning möjligen kan vara, kan vi genom att betänka olika möjligheter komma fram till att den endast kan vara ett påstående om världen.

Denna slutsats leder till frågan om vad ett påstående möjligen kan utsäga om världen. Därvidlag kan vi konstatera att påståenden kan vara både specifika, såsom att ett visst objekt har en viss egenskap, t ex att "denna bil är grön", eller generellt, såsom att en viss sorts objekt har en viss egenskap, t ex att "skottar är snåla". Båda dessa typer av påståenden delar dock egenskapen att de tilldelar objekt egenskaper, antingen såsom enskilda objekt eller såsom sorter av objekt. Det innebär att Sanningen måste vara ett tilldelande av egenskaper till ett eller någon sorts objekt.

Denna slutsats leder oss till ett vägskäl mellan att fortsätta med frågan huruvida Sanningen kan vara ett påstående om ett eller någon sorts objekt, eller att utforska vad "tilldelande av egenskaper" egentligen innebär. Detta vägskäl stoppar dock i praktiken ett fortsatt logiskt utforskande av vad Sanningen kan vara, eftersom de tillsammans, dvs "tilldelande av egenskaper till ett eller någon sorts objekt" är själva definitionen av ett påstående. Vad slutsatsen egentligen säger är att Sanningen är ett påstående, vilket vi alltså kan komma fram till genom att betänka olika möjligheter.

Sanningen är alltså ett påstående om världen, men inte något vi avgör logiskt, utan istället något vi avgör genom dess överensstämmelse med världen. Denna slutsats leder oss till ett annat vägskäl mellan att vad en person uppfattar som Sanningen, t ex att den Danske konungen Kristian tyrann var en hjälte, för en annan person istället är en lögn, t ex att han var en tyrann. Sanningen är tydligen beroende av vem som avgör påståendets överensstämmelse med världen. Sanningen är således tydligen subjektiv.

Ett värre problem för Sanningen är dock att egenskaper ultimat är paradoxalt självmotsägande (som Bertrand Russell visade redan 1901 med Russells paradox), genom att det innebär att det inte finns någon konsekvent (consistent) lösning på "tilldelande av egenskaper", och därmed inte heller finns någon Sanning som inte är självmotsägande.

Sanningen är således både subjektiv och självmotsägande. Det innebär att ett sökande efter Sanningen inte bara är egoistiskt (dvs subjektivt) utan också ointelligent. Jesus sa: "vems sanning, din eller min". Bertrand Russell sa: "alla sanningar är självmotsägande". Idag finns det två framträdande sökningar efter Sanningen: Higgs partikelism och Kladism, den förra sökande efter den ultimata partikeln och den senare sökande efter livets träd, vilka båda således är självmotsägande.

Att stoppa sökandet efter Sanningen är dock inte möjligt, eftersom det hela tiden dyker upp nya (unga) människor som inte har hela bakgrunden klar för sig. Denna brist på bildning i unga år omöjliggör således i praktiken en allmän kunskap om Sanningens väsen. Istället är vi praktiskt tvingade till att förlägga kunskapen om Sanningens väsen till de äldre åren. Vi tvingas alltså acceptera att livet är vägen från tron på Sanningen till kunskapen om dess väsen. 

Tror du på Higgs boson?

En del fysiker hävdade nyligen att de har funnit en grundläggande partikel kallad Higgs boson. Om denna partikel verkligen finns, så finns inte enskilda partiklar, såsom du och jag. I så fall är vi överlappande, så att en del av mig kan vara en del av dig, liksom att hela jag kan vara hela du just nu. Denna Higg's boson är alltså ett trosobjekt, såsom Gud, där det är du som fattar beslutet om huruvida du accepterar deras "upptäckt" eller ej.

Själv kan jag inte annat än att betrakta deras upptäckt som en ny trosinriktning. Och nej, jag tror lika lite på den som jag tror på Gud. Faktum är att jag hellre tror på Gud än Higgs partikel, för att en tro på Higgs partikel är självmotsägande medan en tro på Gud endast är tvetydig.

Är den rasistiska kladistiken verkligen "naturlig"?

De biologiska systematiker som kallas kladister tror, faktiskt hävdar, att det finns ett sant "livets träd" som vi kan hitta. Denna tro har uppstått samtidigt med kvantfysikens utveckling under den senare hälften av 1900-talet på tvärs med den. Medan fysiker har försökt förstå kvantfysikens kontraintuitiva beskrivning av verkligheten, har kladister (egentligen dammiga biologiska systematiker ifrån museernas källare) istället ägnat sig åt att förneka den genom att hävda att saker och ting förhåller sig tvärtom. Kladister motarbetar alltså kvantfysikens utveckling på alla sätt de kan. Om de skulle få bestämma, så skulle inte ens Heisenbergs osäkerhetsprincip godkännas (än mindre de bevis för den som belönades med Nobelpriset 2012).

Kladister är alltså själva motkraften emot den moderna fysiken. Om de fick bestämma så skulle var och en av dem istället ha rätt. I detta "ha rätt" finns ingen konsekvens med verkligheten, utan endast "definitioner" att de har rätt. För kladister är verkligheten inte något vi utforskar, utan något vi definierar. Att deras definitioner är självmotsägande tycks inte besvära dem det minsta.

Kladister är alltså en lika besvärande svans för vetenskapen som islamiska extremister är för islam. De är bokstavstrogna anhängare av en uppfattning, i detta fall vetenskap, som inte förstår att själva bokstavstrogenheten leder in i Russells paradox. Bokstäver leder helt enkelt ultimalt in i Russells paradox. Verkligheten, och i detta fall historien, är helt enkelt tvetydig. Det finns helt enkelt flera lika sanna "livets träd" som beskriver biodiversitetens ursprung. Alla dessa "livets träd" kan dock inte sammanfattas i ett enda "livets träd" för att de är inkompatibla. Kladisternas tro är alltså inkonsekvent, oberoende av om de "hävdar" den.

Kladismen är egentligen inget annat än den traditionella rasbiologi Nazismen byggde på. Den överfördes också av den Nazistiska entomologen Willi Hennig till de biologiska systematikerna Steve Farris och Gareth Nelson. Om vi inte stoppar den nu, så kan den göra en comeback såsom "kladistik". Dess tyngsta argument är att den är "naturlig". Vi är alltså "naturligt" rasistiska. Är detta verkligen sant?