Skillnaden mellan kladistik och Linneansk systematik

Biologisk systematik slits just nu mellan det som kallas "kladistik" och traditionell Linneansk systematik (när det gäller att sortera biologiska organismer). Den principiella skillnaden mellan dem är dock inte lätt att förstå. Kladistiken hävdar att det finns ett enda "sant livets träd" och letar efter det, medan den Linneanska systematiken utgör en konsekvent klassificering av ett sådant träd. Om kladistiken har rätt, så tycks alltså tydligen den Linneanska systematiken utgöra den konsekventa klassificeringen av detta träd.

Utan att klargöra alla detaljer i problemet (vilket inte låter sig göras i en kort blog-post som denna) vill jag dock peka på att problemet ligger i att "sortering" i en allmän mening är ändlig, dvs en fråga om mängdteori, och att det finns två olika typer av mängdteori: naiv och axiomatisk. Problemet är att kladistik är naiv mängdteori, medan Linneansk systematik är axiomatisk mängdteori, och att det "sanna livets träd".i naiv mängdteori är en paradox, medan det i axiomatisk mängdteori är en tvetydighet.

Problemet är alltså inte huruvida det finns ett enda "sant livets träd" (dvs en enda sann historia) eller ej, utan hur en sådan kan beskrivas, och valet står tydligen mellan "som en paradox" eller "som en tvetydighet", varav det förra är inkonsekvent (självmotsägande) och det senare är konsekvent. Valet står alltså egentligen mellan huruvida vi föredrar att leta efter något som inte finns eller acceptera flera lika sanna beskrivningar av något som fanns. I detta val föredrar naiva mängdteoretiker (dvs kladister) det förra medan axiomatiska mängdteoretiker (Linneanska systematiker som mig) föredrar det senare. Lösningen av problemet ligger alltså inte i att hitta ett enda "sant livets träd", utan i att välja mellan inkonsekvens och konsekvens. Valet att hitta det "sanna livets träd" eller inte inte ges inte oss.    

Frågan är: finns världen eller vår uppfattning av den?

Alla vi skulle naturligtvis önska att det finns en enda sanning, men om så skulle vara fallet, så skulle världen inte finnas. Världen finns just för att den söker denna enda sanning. Upptäckandet av denna enda sanning skulle alltså innebära världens undergång, vilket endast betyder att den inte finns. Det verkar dramatiskt i vårt perspektiv, men betyder endast att det vi letar efter inte finns. Om det skulle ha funnits, så skulle upptäckten av det förgöra världen, men som tur är, så finns det inte. Vår tro kan inte besegra fakta. Fakta är istället att den tråkiga värld vi lever i endast är den tråkiga värld vi lever i.

Om rasbiologins lockelse

När Steve Farris (och Gareth Nelson) överräckte rasbiologin ifrån Nazisten Willi Hennig till dagens biologiska systematiker, så stod många av dem (kanske speciellt Svenska) och suktade efter den likt åsnorna nedan.

 

 

Så sugna på rasbiologi är faktiskt en tredjedel av oss (alltså inte bara biologiska systematiker) ständigt. Denna tredjedel vill så gärna tro att det finns en rationell förklaring till den verklighet vi lever i att de är mer benägna att tro än att misstro. Denna tredjedel (ie, dessa åsnor) är mänsklighetens näst största problem, efter unga män mellan 18 och 25 års ålder. (Männen är ett problem även efter 25 års ålder, men då börjar de närma sig problemet med kvinnor).   

Biologiska systematiker som Per Sundberg (kladister) gör biologisk systematik irrationell

Jag minns att professor Per Sundberg på Zoologiska institutionen på Göteborgs universitet en gång i början av 1990-talet när kladistiken diskuterades där sa, med en anstrykning av förvåning, att: "man behöver endast anta att det finns ett enda sant livets träd för att acceptera den".

Jag minns att jag reagerade starkt emot uttrycket "endast", men att jag då inte kunde sätta ord på min reaktion. Idag kan jag dock formulera reaktionen med att: att anta en tro på någonting går emot vetenskap på den mest grundläggande nivån. För Per (och andra) som accepterade evolution som en grundläggande förutsättning för deras forskning, så kanske ett antagande av denna tro kan framstå som självklar, men då förstår han inte att detta inte handlar om VAD man bestämmer sig för att tro på, utan ATT man bestämmer sig för att tro. Detta antagande är alltså i ett vetenskapligt perspektiv inte "endast" VAD man bestämmer sig för att tro på (t ex kreation eller evolution), utan fastmer ATT man bestämmer sig för att tro på någonting. I den stund man bestämmer sig för att anta att "det finns ett enda sant livets träd" har man egentligen lämnat vetenskapen (inkluderande vetenskapen om evolution) för en tro på någonting (i detta fall att det finns ett enda sant livets träd).

Idag kan jag således förklara att min reaktion kom sig av en förvåning att Per så lättvindligt kunde luras av denna illusoriska självklarhet. Jag förväntade mig av kritiska forskare som jag trodde Per var att han skulle reda ut denna illusoriska självklarhet istället för att svälja den. Den grundläggande frågan är ju huruvida man måste anta att det finns ett enda sant livets träd, dvs anta en tro, om man föredrar evolutionsteorin som förklaringsmodell av hur biodiversiteten har uppstått. Svaret på denna fråga vet jag idag är att det måste man inte, utan att det rationella angreppssättet istället är att inte anta det.

Idag kan jag säledes således förklara att min reaktion emot detta Pers påstående handlar om att jag inte ville överge vetenskap för en tro. Trots att jag föredrar vetenskap och evolutionsteorin, så ville jag inte förvandla detta föredragande till en tro. Idag kan jag också särskilja föredragande av vetenskap och evolutionsteorin ifrån tro på ett enda sant livets träd (kladistik) i att det förra är rationellt medan det senare är irrationellt, och jag vägrar låta det senare förstöra det förra. Det faktum att det finns biologiska systematiker som (likt Per) gör den biologiska systematiken irrationell betyder inte att den biologiska systematiken är irrationell, utan endast att dessa människor gör den irrationell.