Kladistik är nog det underligaste som någonsin har uppstått. Den förnekar skillnaden mellan verkligheten och vår uppfattning av verkligheten, och placerar därigenom sig själv mellan verkligheten och vår uppfattning av verkligheten, som om vår uppfattning av verkligheten kan sammansmälta med verkligheten.
Kladisterna är således tydligen övertygade om möjligheten av en sådan sammansmältnng, trots att en bild (ett foto eller en teckning) av en kladist omöjligen kan sammansmälta med kladisten själv. Frågan är alltså: hur kladisterna kan vara så övertygade om att denna omöjlighet är möjlig? Hur kan de ha hamnat i en sådan uppenbart felaktig tro? Har vi människor ingen gräns i hur tossiga vi kan bli?
Svaret på denna fråga kan vi dock inte få, eftersom kladisterna inte tror på förklaringar, utan på "livets träd". De vill inte veta att deras sökande är lönlöst, utan föredrar helt enkelt att fortsätta detta sökande. De vill inte veta att deras arbete är lönlöst, utan vill fortsätta tro att det har ett slut. Min fråga är varför de inte vill veta att deras sökande är lönlöst? Varför föredrar de tro framför vetande? Kan någon kladist förklara det för mig?.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar