Om skillnaden mellan tro (som kladistik och partikelfysik) och vetenskap

Vi människor vill gärna tro att det finns en enda sanning. Sanningen är dock att det finns flera lika sanna sanningar. "Sanningen" är inte en fråga om svart eller vitt, dvs sant eller osant, utan istället om en gråskala där ingen mitt finns, dvs där vi endast kan komma nära ifrån två olika håll.

Hur vi kommer att handskas med detta faktum återstår att se. Just nu håller de som tror på en enda sanning (dvs troende, eller fundamentalister) på att ta över makten ifrån dem som inte tror det (dvs traditionella forskare), i samma anda som rasbiologer övertog makten övertog makten ifrån traditionella forskare i början av 1900-talet. Förhoppningsvis kommer det inte att gå lika illa denna gång, men tydligen är själva idén om en enda sanning svår att bli av med. Gång på gång dyker det upp nya företrädare för denna idé (såsom kladisterna, partikelfysikerna och de datavetenskapare som tror att NP=P). I denna idé är själva tron på en enda sanning fundamental. Denna tro är det som förenar dem med andra tros-förespråkare och skiljer dem ifrån traditionella forskare. Detta är egentligen själva gränsen mellan tro och vetenskap.

I den stund du börjar tro på en enda sanning har du alltså tagit klivet ifrån vetenskap till tro. Då har du påbörjat det fruktlösa sökande efter sanningen som troende ägnar sig åt istället för vetenskap.    

Frågan är: finns världen eller vår uppfattning av den?

Alla vi skulle naturligtvis önska att det finns en enda sanning, men om så skulle vara fallet, så skulle världen inte finnas. Världen finns just för att den söker denna enda sanning. Upptäckandet av denna enda sanning skulle alltså innebära världens undergång, vilket endast betyder att den inte finns. Det verkar dramatiskt i vårt perspektiv, men betyder endast att det vi letar efter inte finns. Om det skulle ha funnits, så skulle upptäckten av det förgöra världen, men som tur är, så finns det inte. Vår tro kan inte besegra fakta. Fakta är istället att den tråkiga värld vi lever i endast är den tråkiga värld vi lever i.

Tro på Higgs partikel vs vetenskap

Alldeles nyligen fick den empiriska bekräftelsen av Higgs partikel Nobelpriset, trots att förekomst av en sådan partikel motsägs (dvs falsifieras) av det faktum att tiden är relativ (med hastigheten i rummet). Denna bekräftelse fick alltså Nobelpriset trots att den är omöjlig. Anledningen till denna tokighet är svår att förstå, men tokigheten i den är glasklar. Det finns helt enkelt ingen "Higgs partikel", därför att då skulle inte tiden vara relativ.

Man kan inte undfly misstanken att den fick Nobelpriset just i avsikt att bekräfta partikelfysik för att på så sätt rädda skenet på vetenskap såsom partikelfysiker uppfattar vetenskap, dvs, att rädda partikelfysik. Problemet med denna räddningsaktion av partikelfysik är att den även falsifierar vetenskap, och därmed även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" av partikelfysik falsifierar alltså vetenskap, vilket i sin tur även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" är ingen räddning, utan istället en falsifiering av vetenskap som drar med sig partikelfysiken i fallet. Emellertid, som tur är, är inte vetenskap det partikelfysiker uppfattar att det är, så partikelfysiken faller egentligen ensam. Det enda vetenskapen behöver göra är att säga att partikelfysiken är självmotsägande för att undvika att dras med i fallet av den, såsom jag gör, men frågan är: kommer vetenskapen att göra det? Kan vetenskapen rädda sig själv i mitten, eller kommer den att falla med en paranoid tillämpning av den?   

Begreppsbildning, och skillnaden mellan objektivitet (såsom empirisk vetenskap) och subjektivitet (såsom kladistik och partikelfysik)

När vi begreppsbildar verkligheten, dvs sätter ord på det vi uppfattar, och sedan resonerar logiskt om det, så kan vi endast göra det enligt två principiellt skilda linjer, eftersom begreppsbildningen endast inkluderar två sorters abstraktioner: saker och klasser (av saker), därför att vi av denna anledning endast kan starta det logiska resonemanget ifrån antingen saker, vilket traditionellt kallas "objektivitet" (och "nominalism") eller klasser, vilket traditionellt kallas "subjektivitet" (och "klass-realism"). Dessa två principiellt skilda resonemangslinjer är således ortogonala, dvs diametralt motsatta, eftersom det enas antaganden utgör det andras slutsater, och vice versa.

Dessa två ortogonala resonemangslinjer leder dock fram till samma sak, nämligen Russell's paradox, men med den skillnaden att objektivitet kommer fram till en generell paradox (på det sätt Bertrand Russell gjorde det), medan subjektivitet kommer fram till att någon specifik sådan paradox (såsom t ex kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") tillhör den verklighet vi resonerar om, dvs är verklig. Orsaken till denna skillnad är att objektivitet såsom "grundforskning", dvs utan någon specifik frågeställning, söker efter den ultimata saken den antar, vilken således är en generell paradox, medan subjektivitet såsom "grundforskning" söker efter den ultimata klassen den antar, vilken således är någon av flera möjliga specifika paradoxer.

Emellertid, det faktum att objektivitet antar att paradoxer är abstrakta, medan subjektivitet tvärtom drar den logiska slutsatsen att paradoxer är verkliga, så måste någon av dem vara fel om abstraktionen (dvs begreppsbildningen) är skild från verkligheten, vilken den således är per definition. Frågan blir då hur vi ska kunna avgöra vilken av dem som är det? ("Fel" i detta sammanhang betyder endast "icke överensstämmande med fakta", eftersom båda är logiska, men inte båda kan överensstämma med fakta, då de är motsägande och fakta inte kan vara motsägande. Om fakta skulle kunna vara motsägande, så skulle själva skillnaden mellan "fel" och "rätt" upplösas). Vi måste således hitta något faktum som kan särskilja vilken av dem som är fel. Det enda sådant faktum jag har hittat är att tiden är relativ med hastigheten i rummet. Om subjektivitet skulle vara korrekt, dvs om klasser skulle vara verkliga, så skulle det inte vara någon skillnad mellan rum och tid, och således inte heller finnas någon möjlighet för tiden att vara relativ med hastigheten i rummet. Objektivitet, däremot, innehåller ingen sådan restriktion. Det innebär att detta faktum falsifierar subjektivitet, dvs att det är subjektivitet som är fel. Jag har inte funnit något faktum som falsifierar objektivitet. Ni är dock välkomna med kommentarer om ni har hittat något. Fakta falsifierar således subjektivitetens slutsats att paradoxer (likt kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") är verkliga, utan placerar dem istället bland abstraktioner (såsom saker och klasser).

I denna punkt i mitt resonemang kan jag höra allas protester att också objektivitetens saker då således är abstraktioner och att också objektivitet då är fel, men skillnaden är att objektivitetens antagande att saker är verkliga inte motsägs av fakta, om än saker är tvetydiga mellan verklighet och abstraktion. Denna tvetydighet är egentligen själva anledningen till att begreppsbildning har någon som helst relevans med avseende på vad vi resonerar om. Den är egentligen den sköra tråd logiska resonemangs vettighet hänger på.  

Både kladistik och partikelfysik är trosinriktningar

Vetenskap (dvs "vet"skap) har alltid varit ett krig mellan de som fokuserar på enskilda saker, såsom du och jag, och de som fokuserar på sorter, såsom "människa" och "zigenare", kallade "nominalism" respektive "klass-realism". Dessa två angreppssätt på verkligeheten är de enda angreppssätt vi har, eftersom vår begreppsbildning av den verklighet vi uppfattar endast etiketterar det vi uppfattar i termer av "saker" och "klasser". Av dessa två angreppssätt kallas klass-realister också fundamentalister, eftersom de i logisk konsekvens antar att det finns en enda sanning som axiom.

Detta krig avgjordes genom Bertrand Russells demonstration 1901 att klass-realism leder till paradox, genom att med detta falsifiera klass-realism. Trots detta fortsätter klass-realister att hävda sitt angreppssätt genom att hävda att paradoxer är verkliga, tidigare genom kladistikens hävdande att det finns ett enda sant "livets träd" och senast genom partikelfysikens hävdande att den har verifierat förekomsten av Higgs partikel. Om dessa hävdanden skulle vara korrekta, så skulle verkligheten vara paradoxal, vilket skulle både falsifiera hävdandena och kompromettera "vet"skap i sig själv. Då skulle det inte vara någon skillnad mellan tro och "vet"skap.

Turligt nog för "vet"skapen är det alltså endast klass-realism som komprometterar sig själv genom att leda till Russells paradox. Nominalism går fri från från denna kompromettering och kan således särskilja "vet"skap från tro. Utan nominalism (ie, traditionell emprisk vetenskap) kan vi således inte särskilja "vet"skap från tro. Just nu är det dock ett hårt tryck på nominalism att lämna denna position för att istället inta någon tro, vilket vi nominalister naturligtvis inte kan göra. Grejen är ju att alla trosinriktningar är paradoxalt självmotsägande, vilket vi nominalister undviker som en allergi. Det finns ingen trosinriktning vi kan acceptera, utan vi måste istället hålla oss utaför alla trosinriktningar, dvs även den att sorter är verkliga (vilket både kladistik och partikelfysik hävdar). För oss är alltså både kladistik och partikelfysik trosinriktningar.

Med anledning av Nobel-priset till "Higgs-partikelism"

Med anledning av Nobelkommitténs belöning av sökandet efter den så kallade "Higgs-partikeln" med fysikpriset, så måste jag påpeka ett förhållande som tycks ha undgått såväl de belönade partikelfysikerna som Nobelkommittén.

När vi modellerar den 4-dimensionella verkligheten i 2 dimensioner, vilket vi automatiskt gör i våra huvuden, så bör vi förstå att vi då transformerar verkligheten till en förenkling av den i i form av:

1. process, dvs saker, och
2. mönster, dvs sakers egenskaper,

och att dessa två dimensioner därmed inte får sammanblandas, eftersom de faktiskt representerar verklighetens 4 dimensioner (vilka, naturligtvis, inte kan sammanblandas).

Om vi inte förstår detta faktum, så kan det lätt hända att vi sammanblandar de 2 dimensionerna (dvs process och mönster) därför att det "känns naturligt" för oss. Problemet med det (vilket kan göras på många olika sätt) äs att emedan förenklingen av verklighetens 4 dimensioner till vår modells 2 dimensioner innebär att verkligheten med nödvändighet är tvetydig, så innebär sammanblandningen av vår modells 2 dimensioner att den modell vi då kommer fram till är dubbelt tvetydig, dvs paradoxalt självmotsägande, vilket också Bertrand Russell demonstrerade logiskt 1901 med sin så kallade "Russells paradox".

Detta faktum kan vi endast se (förstå rationellt) i denna översiktliga kontext. Om vi redan har sammanblandat vår modells 2 dimensioner (dvs process och mönster) på något sätt, t ex i form av idéerna om ett "livets träd" eller en "Higgs partikel", så kan vi inte längre se det (förstå det rationellt), därför att vi då har mist verktygen för rationell förståelse. Istället har vi inträtt i en tro på något som egentligen är en paradoxalt självmotsägande sammanblandning i våra huvuden och därefter börjat att praktiskt söka efter denna tro (sammanblandning), vilken således de facto är en paradox.

Förståelse av detta faktum innebär att man kan förutsäga att sökandet efter "Higgs-partikeln" aldrig kommer att nå ett slut. Higgs-partikelisterna (på Cern) kan alltså fortsätta bygga allt mer kraftfulla partikelacceleratorer och hitta en ny Higgs-partikel varje år tills de slutligen får Nobel-priset, för Higgs-partikeln i sig själv kommer de alltså aldrig att hitta. Istället baserar sig själva sökandet på ett feltänk. 

Om Higg's partikel är verklig, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Häromdagen fick alltså upphovsmännen till idén om Higgs partikel (dvs tron på Higgs partikel, eller Higgs partikel-ism) oturligt nog Nobelpriset.

Detta ger upphov till reflektionen att om Higg's partikel är verklig, dvs om Higgs partikel-ism är korrekt, vilket Nobelpriset tycks legitimera, då är det ingen skillnad mellan kontinuitet och diskrethet, vilket, i sin tur motsäger det faktum att tiden är relativ, liksom kvantfysik. Då måste alltså verkligheten vara självmotsägande (dvs en paradox), vilket är tvärtom emot vad Higg's partikelisterna hävdar...

Man kan alltså notera att Nobelkommittén har prisbelönt två fundamentalt motsägande teorier: Einsteins teori att tiden är relativ och Higgs teori om en sorts partikel som är både kontinuerlig och diskret samtidigt (till skillnad från fotonen som varken är kontinuerlig eller diskret), vilka båda dessutom hävdar sig vara empiriskt bevisade. Om detta är sant, dvs att båda verkligen är empiriskt bevisade, då sluter inte Higgs partikel cirkeln för fysikens standardmodell, vilket Higgs partikelisterna hävdar, utan falsifierar istället den genom att tillföra empiriska bevis för att verkligheten faktiskt är fundamentalt självmotsägande.

En enklare lösning på denna synbara empiriska motsägelse (vilken enligt Higgs partikelisterna även skulle kunna få verkligheten att upphöra att existera om de inte har rätt) är, emellertid, att Higgs partikel-ism är fel (dvs att sannolikhet inte kan likställas med existens). I så fall är inte verkligheten självmotsägande, utan endast tvetydig (dvs mellan olika subjektiva uppfattningar av den), vilket är ett välkänt faktum för de flesta av oss (förutom då kanske Higgs partikelister).

Nej, Higgs partikel-ism är inget annat än en nödlösning för att rädda skenet för realism (dvs uppfattningen av verkligheten som vilar på axiomet att klasser är verkliga) i ett försök att undfly det faktum att den ultimat landar i Russells paradox. Oturligt nog har alltså denna nödlösning nu belönats med Nobelpriset av Higgs partikelister. Det var Higgs partikelister som satte upp dekoren, som sökte efter det de hade föresatt sig att hitta tills de slutligen tyckte sig kunna hävda att de (nästan) hade hittat det, och som nu belönar sig själva med Nobelpriset för att nagla fast sin nödlösning. Oturligt nog för dem visar det sig alltså då att nödlösningen inte sluter cirkeln för fysikens standardmodell, såsom de hävdar, utan fastmer attackerar empirisk vetenskap i sig själv. Om nu verkligheten, och således också empirisk vetenskap, är självmotsägande, vilket Higgs partikelister faktiskt hävdar, då falsifierar Higgs partikel-ism faktiskt empirisk vetenskap i sig själv och således även sig själv.

Den logiska framtiden för Higgs partikelism är att den splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- och fält- partikel-ism, varav båda hävdar sig vara mer sanna än den andra, varefter Higgs partikel-partikel-ism splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- partikel- partikel-ism och fält- partikel- partikel-ism, medan Higgs fält- partikel-ism splittras upp i Higgs partikel- fält- partikel-ism och Higgs fält- fält-. partikel-ism, osv…  Detta är den logiska kontinuiteten i Russells paradox, vilken nödlösningen Higgs partikel-ism faktiskt leder in i.

Jag kan förstå behovet av Higgs partikel, men inte hur detta behov av en omöjlighet kan få någon att "erkänna" existens av en omöjlighet. Om vi inte kan särskilja verklighet ifrån dröm, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Det grundläggande problemet med att särskilja vetenskap och tro är dock att en tredjedel av oss inte kan det, en tredjedel är osäker på det, medan endast en tredjedel av oss kan det, eftersom detta faktum innebär att Higgs partikel-ism faktiskt kan få Nobelpriset..Regerar gör i praktiken inte vetenskaplig konsekvens, utan majoritet (och således också ränksmidning). Sanningen, i den mån den finns, är i praktiken sekundär till majoritet. Detta faktum visades med all önskvärd tydlighet i andra världskriget. 

Tokigare än kladistik kan det inte bli

Just precis när jag gick min universitetsutbildning i biologi och påbörjade min forskarutbildning i biologisk systematik började också den så kallade "kladistiskens" tokiga hävdande att det finns ett enda "sant livets träd" ta makten över sinnena hos de biologiska systematikerna. Säkert kände åtminstone några av dem att idén var och är tokig, men då ingen biologisk systematiker lyckades förklara exakt hur, så tryckte kladisterna in den i den biologiska systematiken. Idag har den även börjat nästla sig in i det allmänna medvetandet såsom en förment "vetenskaplig" idé.

Anledningen till att det är så svårt att förklara exakt hur denna idé är tokig är att den är tokig på alla sätt. Grundproblemet är egentligen att den blandar ihop sak och sort, men exakt vad detta leder till och på vilket sätt är svårt att reda ut. Det enklaste sätt jag har hittat är följande:

Anledningen till att det inte kan finnas ett enda "sant livets träd" är att det inte kan finnas en enda konsekvent klassificering, därför att klassificering är ultimat paradoxalt självmotsägande. Detta faktum kan man tänka ut själv ifrån det faktum att klassificering är ortogonal, och demonstrerades också av Bertrand Russell redan 1901 med sin så kallade "Barber's paradox" (vilken egentligen är endast en paradox i en uppsättning paradoxer som allmänt kallas Russell's paradox).   

Detta faktum betyder att frågan om huruvida det finns ett "sant livets träd" eller inte, inte handlar om den verklighet trädet representerar (dvs organismernas historia), utan om vår metodologi att representera denna verklighet, dvs huruvida vi kan beskriva denna verklighet (dvs organismernas historia) konsekvent med ett enda "träd" (dvs en dikotomt förgenande graf) eller inte, och svaret är alltså 'inte'. Detta är faktiskt anledningen till att Linné uppfann sitt konsekventa ortogonala klassificeringssystem.

Denna förståelse av frågan och vetskap om svaret är dock svår att få in i huvudena hos kladisterna ,så man kan få dem att sluta med deras förvirrande och fåfänga sökande efter denna illusion, speciellt när de tvärtom hävdar att det finns ett "sant livets träd".

Man kan dock inte vara säker på att kladisterna inte förstår frågan eller vet svaret, men inte ser det som ett problem för dem, utan snarare en fördel. Frånvaron av en konsekvent lösning garanterar ju i alla fall livslång (faktiskt evig) (akademisk) sysselsättning, och kan dessutom bedrivas som en diskussion enbart med sig själv i på varandra följande "vetenskapliga" artiklar. Som bedrägeri är alltså kladistiken perfekt, då den också är i det närmaste omöjligt att reda ut.

Oavsett om kladistiken är ett medvetet bedrägeri eller ett omedvetet missförstånd, utgör den dock ett praktexempel på vad som händer när vi glömmer bort vad vi pratar om och förlorar oss i diskussionen. Vi hamnar då i en paradox, eftersom orden klassificerar och klassificering ultimat är paradoxalt självmotsägande. Räddningen från denna paradox när det gäller biologisk systematik i en evolutionär kontext är ett ortogonalt klassificeringssystem, såsom t ex det Linneanska systemet.

Kladister är således enkelsinnade klassificerare som inte ens förstår begreppet "system, som i "biologisk systematik", utan endast tar chansen att göra karriär och tjäna en hacka på att så många människor hellre tror på något än förstår systematik. Faktum är att kladisterna försöker klassificera verkligheten till att vara lika med klassificeringen av den, vilket alltså inte går, även om de tror det, faktiskt hävdar det. Tokigare än kladistik kan det således inte bli. 

Det som saknas i kladistiken tycks vara bildning

Man kan tänka sig idén om ett "livets träd" (vilken kladistiken omfamnar) som en klon av av celler i en cellinje. Då kan vi nturligtvis kalla denna linje en "klad" och dela upp den i "under-klader", men denna linje inkluderar inte alla celler som finns och har funnits, så den måste endast vara en viss sorts celler.

Om vi går ett steg längre till mötes med kladistiken och tänker oss att alla celler som finns och har funnits endast kan (och har kunnat) förmera sig genom delning (dvs att blandning mellan celler, t ex sexuell reproduktion, inte vare sig finns eller har funnits), då kan vi också tänka oss att alla celler som finns har uppkommit ifrån en enda urcell, dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för celler. Denna tanke innebär emellertid också att det inte finns någon annan sorts liv än celler, eftersom detta "livets träd" inte kan (har kunnat) producera något annat än celler. Tanken innebär således att det endast finns en enda sorts liv, dvs att "liv" är lika med "cell".

Denna lilla tokiga slutsats (då t ex "organism" också faktiskt är "liv") är dock inte vad kladistiken hävdar. Istället tar den ytterligare ett steg i sammanblandningen av sorter genom att hävda att "arter", dvs både "liv" och "cell" och alla andra sorter, har uppkommit från ifrån en enda urart (ie, ursort), dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för alla sorter, dvs att alla sorter är lika med varandra. Detta hävdande sammanblandar alltså inte endast "liv" med "cell", utan fastmer alla sorter med varandra. Om det är korrekt, så finns alltså inga olika sorter överhuvudtaget, utan endast en ursort. Om detta, i sin tur, skulle vara korrekt, så finns det inte något att sammanblanda alls, utan endast en enda ursort, vilken således är "art", dvs "sort".

Frågan blir då hur kladistiken kan hitta de arter (sorter) den sammanblandar till en enda art (sort). Om det endast finns en enda sort, som den hävdar, hur kan den då hitta olika sorter? Och, grundproblemet kvarstår, dvs att om vi kallar en klon en "klad" och delar upp den i "under-klader", då måste super-kladen vara endast en viss sorts objekt, dvs inte alla sorters objekt. Kladistiken kan alltså rent praktiskt inte inkludera alla objekt av alla olika sorter som finns.

Detta problem visade Betrand Russell var olösligt, ie, en paradox, redan 1901, vilket varken Willi Hennig eller hans efterföljare (ie, kladister) således tycks känna till. Det som saknas i kladistiken tycks således vara bildning. Denna brist övertäcker den genom att helt enkelt "hävda" den största tokigheten av alla, dvs att sorter är en sort. Just detta är alltså vad Bertrand Russell visade vara en paradox. Kladisterna hävdar alltså en paradox.

Om vi biologiska systematiker inte håller kladistiken stången så äter den upp oss

Det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt) :

1. ett struturellt, och

2. ett funktionellt.

Det strukturella prioriterar de ingående objektens egenskaper (data), medan det funktionella prioriterar de ingående objektens funktioner (dvs förändring mellan data).

Problemet med denna tvåsamhet (dualitet) är att dessa aspekter just är diametralt motsatta, därför att det innebär att de inte går att förena utan antingen intern självmotsägelse eller extern tvetydighet (dvs i förhållande till den evolution man "betraktar" (i den mån evolution går att betrakta, "tänker sig ske" är kanske en bättre benämning). Intern självmotsägelse (i form av en paradox som kallas Russell's paradox) råkar man ut för om man blandar ihop de två olika aspekterna, liksom den strukturella uppfattning som kallas Kladistik gör, medan extern tvetydighet råkar man ut för om man konsekvent håller isär de två olika aspekterna, vilket den funktionella uppfattning som kallas Evolutionär taxonomi (som i sin tur bygger på det Linneanska systemet) gör.

Om vi vill betrakta (dvs beskriva) evolution (liksom om vi vill betrakta verkligheten generellt) kan vi alltså endast antingen blanda ihop de diametralt motsatta aspekterna, ifråga om evolution kallat Kladistik, eller hålla isär dem, ifråga om evolution kallat Evolutionär taxonomi,, och kan således endast vara antingen paradoxalt självmotsägande (Kladistik) eller tvetydiga i förhållande till evolution (Evolutionär taxonomi). Denna begränsning är onekligen otillfredsställande, vilket många kladister betonar, men är icke desto mindre ett faktum.

Detta faktum är förmodligen det faktum som sätter mest myror i våra huvuden. Varför kan vi inte beskriva verkligheten som den är? Svaret är helt enkelt att en beskrivning inte kan "vara" det den beskriver, liksom ett fotografi av något inte kan "vara" detta något. Skillnaden mellan beskrivning av något och detta något kan inte överbryggas, därför att det skulle förinta antingen beskrivningen eller detta något. Något måste det ju vara; antingen en beskrivning eller något.

På den teoretiska nivån är detta problem endast en fråga om huruvida vi vill vara paradoxalt självmotsägande (ie, kladister) eller tvetydiga i förhållande till det vi beskriver (ie, evolutionära taxonomer), men på en praktisk nivå har detta val också konsekvenser för vårt logiska resonemang. Det finns nämligen också två diametralt motsatta logiska resonemang beroende på om vi börjar med egenskaper (data) eller objekt som axiom. Om vi börjar med egenskaper, så har enskilda objekt helt enkelt ingen plats, medan om vi börjar med objekt, så måste vi förena objekt och klasser konsekvent. Denna skillnad är skillnaden mellan uppfattningen av evolution i termer av rasbiologi (ie, kladistik) och i termer av populationsbiologi. Kladistik är helt enkelt en överförenkling av av populationsbiologi som leder ifrån tvetydighet i förhållande till den evolution den beskriver till paradoxal självmotsägelse. Kladistik syftar alltså inte ens till att beskriva evolution konsekvent, utan till att uppnå den sammansmältning av de två diametralt motsatta aspekterna som är omöjlig. Den är ett praktiskt förnekande av det faktum att de två diametralt motsatta aspekterna (sätt att betrakta) evolution är diametralt motsatta. Den är ett praktiskt förnekande av det mest fundamentala faktumet att det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt).

Kladistik är alltså paradoxalt självmotsägande rasbiologi till skillnad från konsekvent populationsbiologi. Ifråga om evolutionsbiologi är kladistik populism. Vårt problem (som biologiska systematiker) är alltså inte hur vi ska kunna betrakta (dvs beskriva) evolution otvetydigt, därför att det kan vi inte, utan hur vi ska kunna hålla rasbiologi (dvs kladistik) stången. Vi måste kämpa både mot kladistik och kreationism samtidigt. Om vi inte håller kladistik stången, så äter den upp oss.

Hur kan det komma sig att kladister inte har blivit åtalade för rasbiologi än?

På denna blog, liksom på mina Engelska bloggar, försöker jag förklara att kladistik är en paradoxalt självmotsägande beskrivning av evolution, och att det andra alternativet, Linneansk systematik, är en konsekvent beskrivning av evolution. Problemet för kladister är att det betyder att det inte finns någon enda sann beskrivning av evolution, vilket de inte kan acceptera trots att det är ett faktum.

Det betyder att kladister har ett stort problem - att de inte kan acceptera fakta. De tycks onekligen kunna tjäna pengar på detta förnekande av fakta, men någonstans i någon punkt borde de väl ställas till svars för vad de har ställt till med? Att uppmuntra till rasbiologi är ju straffbart i Sverige. Hur kan det komma sig att kladister inte har blivit åtalade än?   

Mot dumheten (t ex kladistik) kämpar fakta förgäves

Kladistiken satte verkligen den eviga striden mellan nominalism (uppfattningen som vilar på axiomet att objekt, såsom du och jag, är verkliga) och realism (uppfattningen som vilar på axiomet att klasser, såsom människa och gorilla, är verkliga) på sin spets genom att helt enkelt hävda att realism är korrekt och förneka nominalism. På detta angrepp har nominalimen inget motangrepp, eftersom nominalism inte är en tro utan endast ett erkännande av fakta, utan kan endast reagera med förvåning över vad realisterna egentligen menar med det. Menar de att fakta som att tiden är relativ och att realism ultimat leder till paradoxal motsägelse (se Russell's paradox) inte är korrekta, eller menar de att deras förnekande av dessa fakta på något sätt trollar bort dem? Om det förra, borde de då inte visa hur, och om det senare, hur tänker de då? Vi nominalister kan således endast bemöta detta angrepp med ett stort: HUR DÅ? I övrigt kan vi endast förklara realismens fundamentala paradoxala (själv-)motsägelse i hopp om att de kan nå förståelse av den. Förståelse tycks dock inte vara realisters starka sida.

Frågan är alltså om inte realisterna med kladistiken sköt sig själva i foten, och i förlängningen skjuter sig själva än värre när de försöker förklara vad de menar. På Wikipedia kan vi andra iaktta hur kladister trasslar in sig själva i en total begreppsmässig härva när de försöker förklara begreppet "klad". En viss förståelse för dem kan man dock få när man bakom den skymtar en förhoppning (hype) om att kunna leverera historiens största paradigmskifte, dvs, ifrån nominalism till realism, och därigenom vrida den historiska utvecklingen ifrån realism till nominalism tillbaka till realism igen, vilken kan förblinda deras förnuft och förstöra deras omdöme. Än mer förståelig ter den sig när man betänker att i detta också ligger möjligheten att hitta en enda sanning, vilken kan förvrida sinnet även på en stark skeptiker. Vem vill inte undfly verklighetens obegriplighet, och hur lockande är det då inte om man kan göra det så enkelt som att hävda att verkligheten inte är obegriplig utan istället obegripligt enkel? Man tycker dock att det någonstans borde ringa en varningsklocka om att tiden fortfarande är relativ och att Russell's paradox fortfarande gäller för åtminstone en majoritet av de biologiska systematikerna, men tydligen gör det inte det. Kladisternas hävdande (och förnekande) tycks således säga mer om biologiska systematiker än om vad de hävdar (och förnekar). Tydligt är att de gillar klasser mycket mer än de gillar enskilda objekt (såsom du och jag), så mycket att de till och med förnekar att enskilda objekt (såsom du och jag) är verkliga. För mig framstår detta som en yrkesskada.

Än värre är dock att kladistik är traditionell rasbiologi i samma evolutionära tappning som Nazismen. Nazismen som företeelse besegrades, men dess rasidéer överlevde genom den bro Hennig's skrivelser utgjorde och som fångades upp av de biologiska systematikerna Steve Farris och Gareth Nelson. Just nu vilar den alltså trygg i den biologiska systematiken i väntan på att få sticka upp sitt fula tryne igen. Den vårdas ömt av de kladister som har tagit makten inom den biologiska systematiken.

Frågan är alltså om realismen kommer att förgöra sig själv när den försöker förklara vad den menar, eller om den kommer att sticka upp sitt fula tryne igen som ett nytt utbrott av rasbiologi. Vi nominalister kan tyvärr inte påverka skeendet då det styrs helt av hur många av oss som fångas av kladistikens överförenkling (dess populism). Fakta är nämligen mer komplicerade än kladistiken hävdar, och det är omöjligt att överbevisa förenkling (även överförenkling) med något som är mer komplicerat om förenklingen helt enkelt struntar i fakta. Mot dumheten kämpar fakta förgäves..

Om vetenskapens hallucination om en enda sanning

Darwin fick en idé om att alla levande varelser inte har uppkommit enligt den då rådande uppfattningen genom Bibelns skapelse, utan från ett enda ursprung. Denna idé var dock inte ny, utan har dykt upp i många olika kulturer före Darwin (såvitt känt åtminstone ända tillbaks till 600 år före Kristus).

Problemet med idén är dock VAD som har uppkommit. Även Darwin slet sitt hår i omkring 20 år med denna fråga, men tvingades till slut ta till överförenklingen att det var "arter" som uppkommit, trots att han intuitivt kände att begreppet "art" inte tycktes kunna gå att få entydigt. Linné hade lyckats få begreppet entydigt i sitt klassificeringssystem, men hans definition av dessa "arter" hade två "ben": ett i arterna själva och ett  i deras släkte, och sådana arter kan således inte uppkomma i sig själva, utan endast tillsammans med sina släkten. "Arter" tycktes således endast gå att få entydiga tillsammans med släkten, och problemet med idén är således att formulera en entydig förklaring av en gemensam uppkomst av tvetydiga "saker".

Detta problem är dock de facto olösligt, vilket Bertrand Russell demonstrerade 1901 med sin paradox, kallad Russells paradox. Orsaken är att lösningen de facto är en paradox. Inte undra på således att denna till synes självklara idé för alla oss rationella människor samtidigt utgör ett så stort problem för oss. Den tycks motsäga vår rationalitet i sig själv. Detta gäller dock endast om vi antar som axiom att det finns en enda "sann" klassificering av verkligheten. Om vi istället antar att det finns flera lika sanna klassificeringar av verkligheten, dvs att klassificering är relativ, så undviker vi den. Självmotsägelsen ligger alltså inte i rationalitet i sig själv, utan i antagandet att dess klassificering kan vara entydigt "sann".

Detta faktum är dock svårsmält för vetenskap i allmänhet, eftersom det underminerar vetenskapens sökande efter "sanningen". Om det är omöjligt att finna en enda "sann" klassificering, så är det också omöjligt att hitta en enda "sanning", eftersom en sådan "sanning" förutom de triviala specifika "sanningarna" (som att Pelle handlade på Systembolaget igår) måste uttryckas generellt, dvs med något klassificerande ord (som att alla X leder till Y, eller att alla X är Y). Av denna anledning vill inte vetenskapare (också kallade "forskare") erkänna detta faktum. Detta var orsaken till att det fanns flera vetenskapare som var medvetna om Russell's paradox samtidigt med Bertrand Russell men inte ville publicera det. De ville helt enkelt inte att den skulle bli känd, precis som Pythagora inte ville att det skulle bli känt att hypotenusan i en enhetstriangel inte är ett heltal. De fakta som tycks motsäga rationalitet genom att motsäga vetenskapens antagande om en enda sanning är helt enkelt oönskade. När de dyker upp reagerar vetenskapare precis som religiösa fanatiker med att förtränga och förtrycka dem. Problemet är dock således endast vetenskapens antagande att det finns en enda "sanning". Det gör det inte.

Problemet med detta för vetenskapen är att det avslöjar vetenskapen såsom en fåfäng jakt efter en hallucination. "Livets träd" och "Higgs partikel" är exempel på denna hallucination. Frågan då blir huruvida det är "bättre" i någon mening att jaga efter en hallucination än att erkänna att det är en hallucination? Svaret på denna fråga har inte jag, men jag tycker i alla fall att det är bortkastad energi att jaga efter en hallucination. För mig framstår det som "bättre" att acceptera fakta och gå vidare från det (t ex med objektsorienterad programmering). Jag kan faktiskt inte förstå att någon kan tycka att det är "bättre" att jaga efter en hallucination (förutom om man ser det i ett ekonomiskt och karriärmässigt perspektiv) .