Om omöjligheten för kladistik och partikelfysik - att prata det går, men att prata så det går, det går inte

Partikelfysiker hävdar att de har funnit en partikel som är en mekanism, dvs Higgs partikel. Om detta skulle vara korrekt, så skulle tiden inte vara relativ till hastighet i rummet, eftersom det förbiser tiden genom att blanda ihop den med rummet.

Problemet för oss människor (begreppsbildare) är nämligen tidens förhållande till rummet genom att det särskiljer oändliga klasser (ie, våra mentala uppfattningar om typer) ifrån ändliga klasser (ie, de grupper av objekt vi sammanför utifrån våra mentala uppfattningar om typer). Detta förhållande omöjliggör alltså en konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser, vilket Russell's visar. Detta problem innebär alltså att vi inte kan nå en konsekvent "sanning" därför att vi inte kan sammanblanda vår uppfattning av klasser (dvs oändliga klasser) med de klasser vi rent praktiskt särskiljer (dvs ändliga klasser) på grund av att tiden är skild från rummet. En konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser förutsätter nämligen att tiden inte är skild från rummet.

Ett annat sätt att formulera detta oöverstigliga hinder för en enda sanning är att "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om tiden inte skulle ha varit skild ifrån rummet, men det faktum att tiden är skild från rummet omöjliggör det".

Ett annat är att: "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om vi inte hade särskiljt oss från det vi uttalar oss om, men nu när vi gör det kan vi inte det".

Ett annat är att: "om vi inte hade särskiljt oss ifrån det vi pratar om, så skulle vi ha kunnat formulera en enda sanning".

Ett annat är att: "att prata det går, men att prata så att det går, det går inte".      

Begreppsbildning, och skillnaden mellan objektivitet (såsom empirisk vetenskap) och subjektivitet (såsom kladistik och partikelfysik)

När vi begreppsbildar verkligheten, dvs sätter ord på det vi uppfattar, och sedan resonerar logiskt om det, så kan vi endast göra det enligt två principiellt skilda linjer, eftersom begreppsbildningen endast inkluderar två sorters abstraktioner: saker och klasser (av saker), därför att vi av denna anledning endast kan starta det logiska resonemanget ifrån antingen saker, vilket traditionellt kallas "objektivitet" (och "nominalism") eller klasser, vilket traditionellt kallas "subjektivitet" (och "klass-realism"). Dessa två principiellt skilda resonemangslinjer är således ortogonala, dvs diametralt motsatta, eftersom det enas antaganden utgör det andras slutsater, och vice versa.

Dessa två ortogonala resonemangslinjer leder dock fram till samma sak, nämligen Russell's paradox, men med den skillnaden att objektivitet kommer fram till en generell paradox (på det sätt Bertrand Russell gjorde det), medan subjektivitet kommer fram till att någon specifik sådan paradox (såsom t ex kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") tillhör den verklighet vi resonerar om, dvs är verklig. Orsaken till denna skillnad är att objektivitet såsom "grundforskning", dvs utan någon specifik frågeställning, söker efter den ultimata saken den antar, vilken således är en generell paradox, medan subjektivitet såsom "grundforskning" söker efter den ultimata klassen den antar, vilken således är någon av flera möjliga specifika paradoxer.

Emellertid, det faktum att objektivitet antar att paradoxer är abstrakta, medan subjektivitet tvärtom drar den logiska slutsatsen att paradoxer är verkliga, så måste någon av dem vara fel om abstraktionen (dvs begreppsbildningen) är skild från verkligheten, vilken den således är per definition. Frågan blir då hur vi ska kunna avgöra vilken av dem som är det? ("Fel" i detta sammanhang betyder endast "icke överensstämmande med fakta", eftersom båda är logiska, men inte båda kan överensstämma med fakta, då de är motsägande och fakta inte kan vara motsägande. Om fakta skulle kunna vara motsägande, så skulle själva skillnaden mellan "fel" och "rätt" upplösas). Vi måste således hitta något faktum som kan särskilja vilken av dem som är fel. Det enda sådant faktum jag har hittat är att tiden är relativ med hastigheten i rummet. Om subjektivitet skulle vara korrekt, dvs om klasser skulle vara verkliga, så skulle det inte vara någon skillnad mellan rum och tid, och således inte heller finnas någon möjlighet för tiden att vara relativ med hastigheten i rummet. Objektivitet, däremot, innehåller ingen sådan restriktion. Det innebär att detta faktum falsifierar subjektivitet, dvs att det är subjektivitet som är fel. Jag har inte funnit något faktum som falsifierar objektivitet. Ni är dock välkomna med kommentarer om ni har hittat något. Fakta falsifierar således subjektivitetens slutsats att paradoxer (likt kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") är verkliga, utan placerar dem istället bland abstraktioner (såsom saker och klasser).

I denna punkt i mitt resonemang kan jag höra allas protester att också objektivitetens saker då således är abstraktioner och att också objektivitet då är fel, men skillnaden är att objektivitetens antagande att saker är verkliga inte motsägs av fakta, om än saker är tvetydiga mellan verklighet och abstraktion. Denna tvetydighet är egentligen själva anledningen till att begreppsbildning har någon som helst relevans med avseende på vad vi resonerar om. Den är egentligen den sköra tråd logiska resonemangs vettighet hänger på.  

Vetenskap vs kladistik och partikelfysik

De  forskningsinriktningar som kallas "kladistik" och "partikelfysik" bygger på samma sammanblandning av saker och sorter.

När vi diskuterar den verklighet vi uppfattar så delar vi upp den i saker, vilka vi sedan klassificerar in i sorter av saker med hjälp av sakernas egenskaper. Detta kan tyvärr missförstås som att de sorter vi delar upp sakerna i är verkliga istället för sakerna. Detta missförstånd leder dock in i en paradox, vilket Bertrand Russell visade redan 1901 med det som kom att kallas Russells paradox.

Båda de forskningsinriktningar vi kallar "kladistik" och "partikelfysik" har hamnat i denna fälla och således båda skapat sina respektive Russells paradoxer, vilka de kallar "det sanna livets träd" och "Higgs partikel" respektive. Dessa konstruktioner är således paradoxer. De må kännas "naturliga" för sammanblandare av saker och sorter, men är icke desto mindre paradoxer och således i praktiken oändliga rekursioner, dvs oändliga loopar. I datorer kännetecknas de av att de låser  programmen och tvingar oss att ladda in operativsystemetet igen (ie, reboota). Problemet med dem är alltså inte de i sig själva, utan att det finns folk (ie, kladister och partikelfysiker) som hävdar dem. Problemet är alltså kladisterna och partikelfysikerna själva, inte att deras tro är paradoxal. Alla trosinriktningar är paradoxala, problemet är att kladister och partikelfysiker har infört tro i vetenskap, dvs sammanblandat tro med vetenskap. Hur vi nu åter ska särskilja tro och vetenskap återstår att se. Om vi inte lyckas, så får vi finna oss i att gå in i en ny tidsperiod av tro (istället för vetenskap).        

Både kladistik och partikelfysik är trosinriktningar

Vetenskap (dvs "vet"skap) har alltid varit ett krig mellan de som fokuserar på enskilda saker, såsom du och jag, och de som fokuserar på sorter, såsom "människa" och "zigenare", kallade "nominalism" respektive "klass-realism". Dessa två angreppssätt på verkligeheten är de enda angreppssätt vi har, eftersom vår begreppsbildning av den verklighet vi uppfattar endast etiketterar det vi uppfattar i termer av "saker" och "klasser". Av dessa två angreppssätt kallas klass-realister också fundamentalister, eftersom de i logisk konsekvens antar att det finns en enda sanning som axiom.

Detta krig avgjordes genom Bertrand Russells demonstration 1901 att klass-realism leder till paradox, genom att med detta falsifiera klass-realism. Trots detta fortsätter klass-realister att hävda sitt angreppssätt genom att hävda att paradoxer är verkliga, tidigare genom kladistikens hävdande att det finns ett enda sant "livets träd" och senast genom partikelfysikens hävdande att den har verifierat förekomsten av Higgs partikel. Om dessa hävdanden skulle vara korrekta, så skulle verkligheten vara paradoxal, vilket skulle både falsifiera hävdandena och kompromettera "vet"skap i sig själv. Då skulle det inte vara någon skillnad mellan tro och "vet"skap.

Turligt nog för "vet"skapen är det alltså endast klass-realism som komprometterar sig själv genom att leda till Russells paradox. Nominalism går fri från från denna kompromettering och kan således särskilja "vet"skap från tro. Utan nominalism (ie, traditionell emprisk vetenskap) kan vi således inte särskilja "vet"skap från tro. Just nu är det dock ett hårt tryck på nominalism att lämna denna position för att istället inta någon tro, vilket vi nominalister naturligtvis inte kan göra. Grejen är ju att alla trosinriktningar är paradoxalt självmotsägande, vilket vi nominalister undviker som en allergi. Det finns ingen trosinriktning vi kan acceptera, utan vi måste istället hålla oss utaför alla trosinriktningar, dvs även den att sorter är verkliga (vilket både kladistik och partikelfysik hävdar). För oss är alltså både kladistik och partikelfysik trosinriktningar.

Om omöjligheten att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten

Omöjligheten för oss att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten, såsom t ex kladistikens idé om ett "livets träd" och partikelfysikens idé om en"Stor Förenande Teori", beror tydligen inte på verkligheten själv utan på vår begreppsbildning av den (se Russells paradox), även om verkligheten själv tydligen har samma problem, eftersom den inte kan stanna.

Det betyder att sökande efter en sådan modell i praktiken lämnar modellering av verkligheten till att istället härma den. Ironiskt, eller hur? Tron på en enda "sann" modell kan inte hitta sin empiriska motsvarighet därför att den motsäger sig själv (dvs är en tro). Men, å andra sidan, om tro verkligen skulle kunna finna empiriska motsvarigheter, så skulle inte bara våra modeller av verkligheten, utan fastmer verkligheten själv istället vara motsägelsefull, vilket väl skulle vara än värre. Vi bör alltså vara glada för att tro är tro och vetande är vetande, och de två aldrig kan förenas, dvs att vi aldrig kommer att kunna veta en tro eller tro på vetande, även om det är frustrerande för de som vill tro på vetande (såsom kladister och partikelfysiker). 

Om Higg's partikel är verklig, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Häromdagen fick alltså upphovsmännen till idén om Higgs partikel (dvs tron på Higgs partikel, eller Higgs partikel-ism) oturligt nog Nobelpriset.

Detta ger upphov till reflektionen att om Higg's partikel är verklig, dvs om Higgs partikel-ism är korrekt, vilket Nobelpriset tycks legitimera, då är det ingen skillnad mellan kontinuitet och diskrethet, vilket, i sin tur motsäger det faktum att tiden är relativ, liksom kvantfysik. Då måste alltså verkligheten vara självmotsägande (dvs en paradox), vilket är tvärtom emot vad Higg's partikelisterna hävdar...

Man kan alltså notera att Nobelkommittén har prisbelönt två fundamentalt motsägande teorier: Einsteins teori att tiden är relativ och Higgs teori om en sorts partikel som är både kontinuerlig och diskret samtidigt (till skillnad från fotonen som varken är kontinuerlig eller diskret), vilka båda dessutom hävdar sig vara empiriskt bevisade. Om detta är sant, dvs att båda verkligen är empiriskt bevisade, då sluter inte Higgs partikel cirkeln för fysikens standardmodell, vilket Higgs partikelisterna hävdar, utan falsifierar istället den genom att tillföra empiriska bevis för att verkligheten faktiskt är fundamentalt självmotsägande.

En enklare lösning på denna synbara empiriska motsägelse (vilken enligt Higgs partikelisterna även skulle kunna få verkligheten att upphöra att existera om de inte har rätt) är, emellertid, att Higgs partikel-ism är fel (dvs att sannolikhet inte kan likställas med existens). I så fall är inte verkligheten självmotsägande, utan endast tvetydig (dvs mellan olika subjektiva uppfattningar av den), vilket är ett välkänt faktum för de flesta av oss (förutom då kanske Higgs partikelister).

Nej, Higgs partikel-ism är inget annat än en nödlösning för att rädda skenet för realism (dvs uppfattningen av verkligheten som vilar på axiomet att klasser är verkliga) i ett försök att undfly det faktum att den ultimat landar i Russells paradox. Oturligt nog har alltså denna nödlösning nu belönats med Nobelpriset av Higgs partikelister. Det var Higgs partikelister som satte upp dekoren, som sökte efter det de hade föresatt sig att hitta tills de slutligen tyckte sig kunna hävda att de (nästan) hade hittat det, och som nu belönar sig själva med Nobelpriset för att nagla fast sin nödlösning. Oturligt nog för dem visar det sig alltså då att nödlösningen inte sluter cirkeln för fysikens standardmodell, såsom de hävdar, utan fastmer attackerar empirisk vetenskap i sig själv. Om nu verkligheten, och således också empirisk vetenskap, är självmotsägande, vilket Higgs partikelister faktiskt hävdar, då falsifierar Higgs partikel-ism faktiskt empirisk vetenskap i sig själv och således även sig själv.

Den logiska framtiden för Higgs partikelism är att den splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- och fält- partikel-ism, varav båda hävdar sig vara mer sanna än den andra, varefter Higgs partikel-partikel-ism splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- partikel- partikel-ism och fält- partikel- partikel-ism, medan Higgs fält- partikel-ism splittras upp i Higgs partikel- fält- partikel-ism och Higgs fält- fält-. partikel-ism, osv…  Detta är den logiska kontinuiteten i Russells paradox, vilken nödlösningen Higgs partikel-ism faktiskt leder in i.

Jag kan förstå behovet av Higgs partikel, men inte hur detta behov av en omöjlighet kan få någon att "erkänna" existens av en omöjlighet. Om vi inte kan särskilja verklighet ifrån dröm, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Det grundläggande problemet med att särskilja vetenskap och tro är dock att en tredjedel av oss inte kan det, en tredjedel är osäker på det, medan endast en tredjedel av oss kan det, eftersom detta faktum innebär att Higgs partikel-ism faktiskt kan få Nobelpriset..Regerar gör i praktiken inte vetenskaplig konsekvens, utan majoritet (och således också ränksmidning). Sanningen, i den mån den finns, är i praktiken sekundär till majoritet. Detta faktum visades med all önskvärd tydlighet i andra världskriget.