Det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt) :
1. ett struturellt, och
2. ett funktionellt.
Det strukturella prioriterar de ingående objektens egenskaper (data), medan det funktionella prioriterar de ingående objektens funktioner (dvs förändring mellan data).
Problemet med denna tvåsamhet (dualitet) är att dessa aspekter just är diametralt motsatta, därför att det innebär att de inte går att förena utan antingen intern självmotsägelse eller extern tvetydighet (dvs i förhållande till den evolution man "betraktar" (i den mån evolution går att betrakta, "tänker sig ske" är kanske en bättre benämning). Intern självmotsägelse (i form av en paradox som kallas Russell's paradox) råkar man ut för om man blandar ihop de två olika aspekterna, liksom den strukturella uppfattning som kallas Kladistik gör, medan extern tvetydighet råkar man ut för om man konsekvent håller isär de två olika aspekterna, vilket den funktionella uppfattning som kallas Evolutionär taxonomi (som i sin tur bygger på det Linneanska systemet) gör.
Om vi vill betrakta (dvs beskriva) evolution (liksom om vi vill betrakta verkligheten generellt) kan vi alltså endast antingen blanda ihop de diametralt motsatta aspekterna, ifråga om evolution kallat Kladistik, eller hålla isär dem, ifråga om evolution kallat Evolutionär taxonomi,, och kan således endast vara antingen paradoxalt självmotsägande (Kladistik) eller tvetydiga i förhållande till evolution (Evolutionär taxonomi). Denna begränsning är onekligen otillfredsställande, vilket många kladister betonar, men är icke desto mindre ett faktum.
Detta faktum är förmodligen det faktum som sätter mest myror i våra huvuden. Varför kan vi inte beskriva verkligheten som den är? Svaret är helt enkelt att en beskrivning inte kan "vara" det den beskriver, liksom ett fotografi av något inte kan "vara" detta något. Skillnaden mellan beskrivning av något och detta något kan inte överbryggas, därför att det skulle förinta antingen beskrivningen eller detta något. Något måste det ju vara; antingen en beskrivning eller något.
På den teoretiska nivån är detta problem endast en fråga om huruvida vi vill vara paradoxalt självmotsägande (ie, kladister) eller tvetydiga i förhållande till det vi beskriver (ie, evolutionära taxonomer), men på en praktisk nivå har detta val också konsekvenser för vårt logiska resonemang. Det finns nämligen också två diametralt motsatta logiska resonemang beroende på om vi börjar med egenskaper (data) eller objekt som axiom. Om vi börjar med egenskaper, så har enskilda objekt helt enkelt ingen plats, medan om vi börjar med objekt, så måste vi förena objekt och klasser konsekvent. Denna skillnad är skillnaden mellan uppfattningen av evolution i termer av rasbiologi (ie, kladistik) och i termer av populationsbiologi. Kladistik är helt enkelt en överförenkling av av populationsbiologi som leder ifrån tvetydighet i förhållande till den evolution den beskriver till paradoxal självmotsägelse. Kladistik syftar alltså inte ens till att beskriva evolution konsekvent, utan till att uppnå den sammansmältning av de två diametralt motsatta aspekterna som är omöjlig. Den är ett praktiskt förnekande av det faktum att de två diametralt motsatta aspekterna (sätt att betrakta) evolution är diametralt motsatta. Den är ett praktiskt förnekande av det mest fundamentala faktumet att det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt).
Kladistik är alltså paradoxalt självmotsägande rasbiologi till skillnad från konsekvent populationsbiologi. Ifråga om evolutionsbiologi är kladistik populism. Vårt problem (som biologiska systematiker) är alltså inte hur vi ska kunna betrakta (dvs beskriva) evolution otvetydigt, därför att det kan vi inte, utan hur vi ska kunna hålla rasbiologi (dvs kladistik) stången. Vi måste kämpa både mot kladistik och kreationism samtidigt. Om vi inte håller kladistik stången, så äter den upp oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar