När vi begreppsbildar verkligheten, dvs sätter ord på det vi uppfattar, och sedan resonerar logiskt om det, så kan vi endast göra det enligt två principiellt skilda linjer, eftersom begreppsbildningen endast inkluderar två sorters abstraktioner: saker och klasser (av saker), därför att vi av denna anledning endast kan starta det logiska resonemanget ifrån antingen saker, vilket traditionellt kallas "objektivitet" (och "nominalism") eller klasser, vilket traditionellt kallas "subjektivitet" (och "klass-realism"). Dessa två principiellt skilda resonemangslinjer är således ortogonala, dvs diametralt motsatta, eftersom det enas antaganden utgör det andras slutsater, och vice versa.
Dessa två ortogonala resonemangslinjer leder dock fram till samma sak, nämligen Russell's paradox, men med den skillnaden att objektivitet kommer fram till en generell paradox (på det sätt Bertrand Russell gjorde det), medan subjektivitet kommer fram till att någon specifik sådan paradox (såsom t ex kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") tillhör den verklighet vi resonerar om, dvs är verklig. Orsaken till denna skillnad är att objektivitet såsom "grundforskning", dvs utan någon specifik frågeställning, söker efter den ultimata saken den antar, vilken således är en generell paradox, medan subjektivitet såsom "grundforskning" söker efter den ultimata klassen den antar, vilken således är någon av flera möjliga specifika paradoxer.
Emellertid, det faktum att objektivitet antar att paradoxer är abstrakta, medan subjektivitet tvärtom drar den logiska slutsatsen att paradoxer är verkliga, så måste någon av dem vara fel om abstraktionen (dvs begreppsbildningen) är skild från verkligheten, vilken den således är per definition. Frågan blir då hur vi ska kunna avgöra vilken av dem som är det? ("Fel" i detta sammanhang betyder endast "icke överensstämmande med fakta", eftersom båda är logiska, men inte båda kan överensstämma med fakta, då de är motsägande och fakta inte kan vara motsägande. Om fakta skulle kunna vara motsägande, så skulle själva skillnaden mellan "fel" och "rätt" upplösas). Vi måste således hitta något faktum som kan särskilja vilken av dem som är fel. Det enda sådant faktum jag har hittat är att tiden är relativ med hastigheten i rummet. Om subjektivitet skulle vara korrekt, dvs om klasser skulle vara verkliga, så skulle det inte vara någon skillnad mellan rum och tid, och således inte heller finnas någon möjlighet för tiden att vara relativ med hastigheten i rummet. Objektivitet, däremot, innehåller ingen sådan restriktion. Det innebär att detta faktum falsifierar subjektivitet, dvs att det är subjektivitet som är fel. Jag har inte funnit något faktum som falsifierar objektivitet. Ni är dock välkomna med kommentarer om ni har hittat något. Fakta falsifierar således subjektivitetens slutsats att paradoxer (likt kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") är verkliga, utan placerar dem istället bland abstraktioner (såsom saker och klasser).
I denna punkt i mitt resonemang kan jag höra allas protester att också objektivitetens saker då således är abstraktioner och att också objektivitet då är fel, men skillnaden är att objektivitetens antagande att saker är verkliga inte motsägs av fakta, om än saker är tvetydiga mellan verklighet och abstraktion. Denna tvetydighet är egentligen själva anledningen till att begreppsbildning har någon som helst relevans med avseende på vad vi resonerar om. Den är egentligen den sköra tråd logiska resonemangs vettighet hänger på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar