Tokigare än kladistik kan det inte bli

Just precis när jag gick min universitetsutbildning i biologi och påbörjade min forskarutbildning i biologisk systematik började också den så kallade "kladistiskens" tokiga hävdande att det finns ett enda "sant livets träd" ta makten över sinnena hos de biologiska systematikerna. Säkert kände åtminstone några av dem att idén var och är tokig, men då ingen biologisk systematiker lyckades förklara exakt hur, så tryckte kladisterna in den i den biologiska systematiken. Idag har den även börjat nästla sig in i det allmänna medvetandet såsom en förment "vetenskaplig" idé.

Anledningen till att det är så svårt att förklara exakt hur denna idé är tokig är att den är tokig på alla sätt. Grundproblemet är egentligen att den blandar ihop sak och sort, men exakt vad detta leder till och på vilket sätt är svårt att reda ut. Det enklaste sätt jag har hittat är följande:

Anledningen till att det inte kan finnas ett enda "sant livets träd" är att det inte kan finnas en enda konsekvent klassificering, därför att klassificering är ultimat paradoxalt självmotsägande. Detta faktum kan man tänka ut själv ifrån det faktum att klassificering är ortogonal, och demonstrerades också av Bertrand Russell redan 1901 med sin så kallade "Barber's paradox" (vilken egentligen är endast en paradox i en uppsättning paradoxer som allmänt kallas Russell's paradox).   

Detta faktum betyder att frågan om huruvida det finns ett "sant livets träd" eller inte, inte handlar om den verklighet trädet representerar (dvs organismernas historia), utan om vår metodologi att representera denna verklighet, dvs huruvida vi kan beskriva denna verklighet (dvs organismernas historia) konsekvent med ett enda "träd" (dvs en dikotomt förgenande graf) eller inte, och svaret är alltså 'inte'. Detta är faktiskt anledningen till att Linné uppfann sitt konsekventa ortogonala klassificeringssystem.

Denna förståelse av frågan och vetskap om svaret är dock svår att få in i huvudena hos kladisterna ,så man kan få dem att sluta med deras förvirrande och fåfänga sökande efter denna illusion, speciellt när de tvärtom hävdar att det finns ett "sant livets träd".

Man kan dock inte vara säker på att kladisterna inte förstår frågan eller vet svaret, men inte ser det som ett problem för dem, utan snarare en fördel. Frånvaron av en konsekvent lösning garanterar ju i alla fall livslång (faktiskt evig) (akademisk) sysselsättning, och kan dessutom bedrivas som en diskussion enbart med sig själv i på varandra följande "vetenskapliga" artiklar. Som bedrägeri är alltså kladistiken perfekt, då den också är i det närmaste omöjligt att reda ut.

Oavsett om kladistiken är ett medvetet bedrägeri eller ett omedvetet missförstånd, utgör den dock ett praktexempel på vad som händer när vi glömmer bort vad vi pratar om och förlorar oss i diskussionen. Vi hamnar då i en paradox, eftersom orden klassificerar och klassificering ultimat är paradoxalt självmotsägande. Räddningen från denna paradox när det gäller biologisk systematik i en evolutionär kontext är ett ortogonalt klassificeringssystem, såsom t ex det Linneanska systemet.

Kladister är således enkelsinnade klassificerare som inte ens förstår begreppet "system, som i "biologisk systematik", utan endast tar chansen att göra karriär och tjäna en hacka på att så många människor hellre tror på något än förstår systematik. Faktum är att kladisterna försöker klassificera verkligheten till att vara lika med klassificeringen av den, vilket alltså inte går, även om de tror det, faktiskt hävdar det. Tokigare än kladistik kan det således inte bli. 

Om vi biologiska systematiker inte håller kladistiken stången så äter den upp oss

Det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt) :

1. ett struturellt, och

2. ett funktionellt.

Det strukturella prioriterar de ingående objektens egenskaper (data), medan det funktionella prioriterar de ingående objektens funktioner (dvs förändring mellan data).

Problemet med denna tvåsamhet (dualitet) är att dessa aspekter just är diametralt motsatta, därför att det innebär att de inte går att förena utan antingen intern självmotsägelse eller extern tvetydighet (dvs i förhållande till den evolution man "betraktar" (i den mån evolution går att betrakta, "tänker sig ske" är kanske en bättre benämning). Intern självmotsägelse (i form av en paradox som kallas Russell's paradox) råkar man ut för om man blandar ihop de två olika aspekterna, liksom den strukturella uppfattning som kallas Kladistik gör, medan extern tvetydighet råkar man ut för om man konsekvent håller isär de två olika aspekterna, vilket den funktionella uppfattning som kallas Evolutionär taxonomi (som i sin tur bygger på det Linneanska systemet) gör.

Om vi vill betrakta (dvs beskriva) evolution (liksom om vi vill betrakta verkligheten generellt) kan vi alltså endast antingen blanda ihop de diametralt motsatta aspekterna, ifråga om evolution kallat Kladistik, eller hålla isär dem, ifråga om evolution kallat Evolutionär taxonomi,, och kan således endast vara antingen paradoxalt självmotsägande (Kladistik) eller tvetydiga i förhållande till evolution (Evolutionär taxonomi). Denna begränsning är onekligen otillfredsställande, vilket många kladister betonar, men är icke desto mindre ett faktum.

Detta faktum är förmodligen det faktum som sätter mest myror i våra huvuden. Varför kan vi inte beskriva verkligheten som den är? Svaret är helt enkelt att en beskrivning inte kan "vara" det den beskriver, liksom ett fotografi av något inte kan "vara" detta något. Skillnaden mellan beskrivning av något och detta något kan inte överbryggas, därför att det skulle förinta antingen beskrivningen eller detta något. Något måste det ju vara; antingen en beskrivning eller något.

På den teoretiska nivån är detta problem endast en fråga om huruvida vi vill vara paradoxalt självmotsägande (ie, kladister) eller tvetydiga i förhållande till det vi beskriver (ie, evolutionära taxonomer), men på en praktisk nivå har detta val också konsekvenser för vårt logiska resonemang. Det finns nämligen också två diametralt motsatta logiska resonemang beroende på om vi börjar med egenskaper (data) eller objekt som axiom. Om vi börjar med egenskaper, så har enskilda objekt helt enkelt ingen plats, medan om vi börjar med objekt, så måste vi förena objekt och klasser konsekvent. Denna skillnad är skillnaden mellan uppfattningen av evolution i termer av rasbiologi (ie, kladistik) och i termer av populationsbiologi. Kladistik är helt enkelt en överförenkling av av populationsbiologi som leder ifrån tvetydighet i förhållande till den evolution den beskriver till paradoxal självmotsägelse. Kladistik syftar alltså inte ens till att beskriva evolution konsekvent, utan till att uppnå den sammansmältning av de två diametralt motsatta aspekterna som är omöjlig. Den är ett praktiskt förnekande av det faktum att de två diametralt motsatta aspekterna (sätt att betrakta) evolution är diametralt motsatta. Den är ett praktiskt förnekande av det mest fundamentala faktumet att det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt).

Kladistik är alltså paradoxalt självmotsägande rasbiologi till skillnad från konsekvent populationsbiologi. Ifråga om evolutionsbiologi är kladistik populism. Vårt problem (som biologiska systematiker) är alltså inte hur vi ska kunna betrakta (dvs beskriva) evolution otvetydigt, därför att det kan vi inte, utan hur vi ska kunna hålla rasbiologi (dvs kladistik) stången. Vi måste kämpa både mot kladistik och kreationism samtidigt. Om vi inte håller kladistik stången, så äter den upp oss.