Skillnaden mellan kladistik och Linneansk systematik

Biologisk systematik slits just nu mellan det som kallas "kladistik" och traditionell Linneansk systematik (när det gäller att sortera biologiska organismer). Den principiella skillnaden mellan dem är dock inte lätt att förstå. Kladistiken hävdar att det finns ett enda "sant livets träd" och letar efter det, medan den Linneanska systematiken utgör en konsekvent klassificering av ett sådant träd. Om kladistiken har rätt, så tycks alltså tydligen den Linneanska systematiken utgöra den konsekventa klassificeringen av detta träd.

Utan att klargöra alla detaljer i problemet (vilket inte låter sig göras i en kort blog-post som denna) vill jag dock peka på att problemet ligger i att "sortering" i en allmän mening är ändlig, dvs en fråga om mängdteori, och att det finns två olika typer av mängdteori: naiv och axiomatisk. Problemet är att kladistik är naiv mängdteori, medan Linneansk systematik är axiomatisk mängdteori, och att det "sanna livets träd".i naiv mängdteori är en paradox, medan det i axiomatisk mängdteori är en tvetydighet.

Problemet är alltså inte huruvida det finns ett enda "sant livets träd" (dvs en enda sann historia) eller ej, utan hur en sådan kan beskrivas, och valet står tydligen mellan "som en paradox" eller "som en tvetydighet", varav det förra är inkonsekvent (självmotsägande) och det senare är konsekvent. Valet står alltså egentligen mellan huruvida vi föredrar att leta efter något som inte finns eller acceptera flera lika sanna beskrivningar av något som fanns. I detta val föredrar naiva mängdteoretiker (dvs kladister) det förra medan axiomatiska mängdteoretiker (Linneanska systematiker som mig) föredrar det senare. Lösningen av problemet ligger alltså inte i att hitta ett enda "sant livets träd", utan i att välja mellan inkonsekvens och konsekvens. Valet att hitta det "sanna livets träd" eller inte inte ges inte oss.    

Om rasbiologins lockelse

När Steve Farris (och Gareth Nelson) överräckte rasbiologin ifrån Nazisten Willi Hennig till dagens biologiska systematiker, så stod många av dem (kanske speciellt Svenska) och suktade efter den likt åsnorna nedan.

 

 

Så sugna på rasbiologi är faktiskt en tredjedel av oss (alltså inte bara biologiska systematiker) ständigt. Denna tredjedel vill så gärna tro att det finns en rationell förklaring till den verklighet vi lever i att de är mer benägna att tro än att misstro. Denna tredjedel (ie, dessa åsnor) är mänsklighetens näst största problem, efter unga män mellan 18 och 25 års ålder. (Männen är ett problem även efter 25 års ålder, men då börjar de närma sig problemet med kvinnor).   

Om omöjligheten för kladistik och partikelfysik - att prata det går, men att prata så det går, det går inte

Partikelfysiker hävdar att de har funnit en partikel som är en mekanism, dvs Higgs partikel. Om detta skulle vara korrekt, så skulle tiden inte vara relativ till hastighet i rummet, eftersom det förbiser tiden genom att blanda ihop den med rummet.

Problemet för oss människor (begreppsbildare) är nämligen tidens förhållande till rummet genom att det särskiljer oändliga klasser (ie, våra mentala uppfattningar om typer) ifrån ändliga klasser (ie, de grupper av objekt vi sammanför utifrån våra mentala uppfattningar om typer). Detta förhållande omöjliggör alltså en konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser, vilket Russell's visar. Detta problem innebär alltså att vi inte kan nå en konsekvent "sanning" därför att vi inte kan sammanblanda vår uppfattning av klasser (dvs oändliga klasser) med de klasser vi rent praktiskt särskiljer (dvs ändliga klasser) på grund av att tiden är skild från rummet. En konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser förutsätter nämligen att tiden inte är skild från rummet.

Ett annat sätt att formulera detta oöverstigliga hinder för en enda sanning är att "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om tiden inte skulle ha varit skild ifrån rummet, men det faktum att tiden är skild från rummet omöjliggör det".

Ett annat är att: "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om vi inte hade särskiljt oss från det vi uttalar oss om, men nu när vi gör det kan vi inte det".

Ett annat är att: "om vi inte hade särskiljt oss ifrån det vi pratar om, så skulle vi ha kunnat formulera en enda sanning".

Ett annat är att: "att prata det går, men att prata så att det går, det går inte".      

Begreppsbildning, och skillnaden mellan objektivitet (såsom empirisk vetenskap) och subjektivitet (såsom kladistik och partikelfysik)

När vi begreppsbildar verkligheten, dvs sätter ord på det vi uppfattar, och sedan resonerar logiskt om det, så kan vi endast göra det enligt två principiellt skilda linjer, eftersom begreppsbildningen endast inkluderar två sorters abstraktioner: saker och klasser (av saker), därför att vi av denna anledning endast kan starta det logiska resonemanget ifrån antingen saker, vilket traditionellt kallas "objektivitet" (och "nominalism") eller klasser, vilket traditionellt kallas "subjektivitet" (och "klass-realism"). Dessa två principiellt skilda resonemangslinjer är således ortogonala, dvs diametralt motsatta, eftersom det enas antaganden utgör det andras slutsater, och vice versa.

Dessa två ortogonala resonemangslinjer leder dock fram till samma sak, nämligen Russell's paradox, men med den skillnaden att objektivitet kommer fram till en generell paradox (på det sätt Bertrand Russell gjorde det), medan subjektivitet kommer fram till att någon specifik sådan paradox (såsom t ex kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") tillhör den verklighet vi resonerar om, dvs är verklig. Orsaken till denna skillnad är att objektivitet såsom "grundforskning", dvs utan någon specifik frågeställning, söker efter den ultimata saken den antar, vilken således är en generell paradox, medan subjektivitet såsom "grundforskning" söker efter den ultimata klassen den antar, vilken således är någon av flera möjliga specifika paradoxer.

Emellertid, det faktum att objektivitet antar att paradoxer är abstrakta, medan subjektivitet tvärtom drar den logiska slutsatsen att paradoxer är verkliga, så måste någon av dem vara fel om abstraktionen (dvs begreppsbildningen) är skild från verkligheten, vilken den således är per definition. Frågan blir då hur vi ska kunna avgöra vilken av dem som är det? ("Fel" i detta sammanhang betyder endast "icke överensstämmande med fakta", eftersom båda är logiska, men inte båda kan överensstämma med fakta, då de är motsägande och fakta inte kan vara motsägande. Om fakta skulle kunna vara motsägande, så skulle själva skillnaden mellan "fel" och "rätt" upplösas). Vi måste således hitta något faktum som kan särskilja vilken av dem som är fel. Det enda sådant faktum jag har hittat är att tiden är relativ med hastigheten i rummet. Om subjektivitet skulle vara korrekt, dvs om klasser skulle vara verkliga, så skulle det inte vara någon skillnad mellan rum och tid, och således inte heller finnas någon möjlighet för tiden att vara relativ med hastigheten i rummet. Objektivitet, däremot, innehåller ingen sådan restriktion. Det innebär att detta faktum falsifierar subjektivitet, dvs att det är subjektivitet som är fel. Jag har inte funnit något faktum som falsifierar objektivitet. Ni är dock välkomna med kommentarer om ni har hittat något. Fakta falsifierar således subjektivitetens slutsats att paradoxer (likt kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") är verkliga, utan placerar dem istället bland abstraktioner (såsom saker och klasser).

I denna punkt i mitt resonemang kan jag höra allas protester att också objektivitetens saker då således är abstraktioner och att också objektivitet då är fel, men skillnaden är att objektivitetens antagande att saker är verkliga inte motsägs av fakta, om än saker är tvetydiga mellan verklighet och abstraktion. Denna tvetydighet är egentligen själva anledningen till att begreppsbildning har någon som helst relevans med avseende på vad vi resonerar om. Den är egentligen den sköra tråd logiska resonemangs vettighet hänger på.  

Vetenskap vs kladistik och partikelfysik

De  forskningsinriktningar som kallas "kladistik" och "partikelfysik" bygger på samma sammanblandning av saker och sorter.

När vi diskuterar den verklighet vi uppfattar så delar vi upp den i saker, vilka vi sedan klassificerar in i sorter av saker med hjälp av sakernas egenskaper. Detta kan tyvärr missförstås som att de sorter vi delar upp sakerna i är verkliga istället för sakerna. Detta missförstånd leder dock in i en paradox, vilket Bertrand Russell visade redan 1901 med det som kom att kallas Russells paradox.

Båda de forskningsinriktningar vi kallar "kladistik" och "partikelfysik" har hamnat i denna fälla och således båda skapat sina respektive Russells paradoxer, vilka de kallar "det sanna livets träd" och "Higgs partikel" respektive. Dessa konstruktioner är således paradoxer. De må kännas "naturliga" för sammanblandare av saker och sorter, men är icke desto mindre paradoxer och således i praktiken oändliga rekursioner, dvs oändliga loopar. I datorer kännetecknas de av att de låser  programmen och tvingar oss att ladda in operativsystemetet igen (ie, reboota). Problemet med dem är alltså inte de i sig själva, utan att det finns folk (ie, kladister och partikelfysiker) som hävdar dem. Problemet är alltså kladisterna och partikelfysikerna själva, inte att deras tro är paradoxal. Alla trosinriktningar är paradoxala, problemet är att kladister och partikelfysiker har infört tro i vetenskap, dvs sammanblandat tro med vetenskap. Hur vi nu åter ska särskilja tro och vetenskap återstår att se. Om vi inte lyckas, så får vi finna oss i att gå in i en ny tidsperiod av tro (istället för vetenskap).        

Både kladistik och partikelfysik är trosinriktningar

Vetenskap (dvs "vet"skap) har alltid varit ett krig mellan de som fokuserar på enskilda saker, såsom du och jag, och de som fokuserar på sorter, såsom "människa" och "zigenare", kallade "nominalism" respektive "klass-realism". Dessa två angreppssätt på verkligeheten är de enda angreppssätt vi har, eftersom vår begreppsbildning av den verklighet vi uppfattar endast etiketterar det vi uppfattar i termer av "saker" och "klasser". Av dessa två angreppssätt kallas klass-realister också fundamentalister, eftersom de i logisk konsekvens antar att det finns en enda sanning som axiom.

Detta krig avgjordes genom Bertrand Russells demonstration 1901 att klass-realism leder till paradox, genom att med detta falsifiera klass-realism. Trots detta fortsätter klass-realister att hävda sitt angreppssätt genom att hävda att paradoxer är verkliga, tidigare genom kladistikens hävdande att det finns ett enda sant "livets träd" och senast genom partikelfysikens hävdande att den har verifierat förekomsten av Higgs partikel. Om dessa hävdanden skulle vara korrekta, så skulle verkligheten vara paradoxal, vilket skulle både falsifiera hävdandena och kompromettera "vet"skap i sig själv. Då skulle det inte vara någon skillnad mellan tro och "vet"skap.

Turligt nog för "vet"skapen är det alltså endast klass-realism som komprometterar sig själv genom att leda till Russells paradox. Nominalism går fri från från denna kompromettering och kan således särskilja "vet"skap från tro. Utan nominalism (ie, traditionell emprisk vetenskap) kan vi således inte särskilja "vet"skap från tro. Just nu är det dock ett hårt tryck på nominalism att lämna denna position för att istället inta någon tro, vilket vi nominalister naturligtvis inte kan göra. Grejen är ju att alla trosinriktningar är paradoxalt självmotsägande, vilket vi nominalister undviker som en allergi. Det finns ingen trosinriktning vi kan acceptera, utan vi måste istället hålla oss utaför alla trosinriktningar, dvs även den att sorter är verkliga (vilket både kladistik och partikelfysik hävdar). För oss är alltså både kladistik och partikelfysik trosinriktningar.

Om omöjligheten att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten

Omöjligheten för oss att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten, såsom t ex kladistikens idé om ett "livets träd" och partikelfysikens idé om en"Stor Förenande Teori", beror tydligen inte på verkligheten själv utan på vår begreppsbildning av den (se Russells paradox), även om verkligheten själv tydligen har samma problem, eftersom den inte kan stanna.

Det betyder att sökande efter en sådan modell i praktiken lämnar modellering av verkligheten till att istället härma den. Ironiskt, eller hur? Tron på en enda "sann" modell kan inte hitta sin empiriska motsvarighet därför att den motsäger sig själv (dvs är en tro). Men, å andra sidan, om tro verkligen skulle kunna finna empiriska motsvarigheter, så skulle inte bara våra modeller av verkligheten, utan fastmer verkligheten själv istället vara motsägelsefull, vilket väl skulle vara än värre. Vi bör alltså vara glada för att tro är tro och vetande är vetande, och de två aldrig kan förenas, dvs att vi aldrig kommer att kunna veta en tro eller tro på vetande, även om det är frustrerande för de som vill tro på vetande (såsom kladister och partikelfysiker). 

När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Att jobba med rumsliga data och modellera förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, är faktiskt grundforskning.

Detta faktum är obegripligt om man tror att grundforskning handlar om att ta reda på hur saker och ting hänger ihop, men begripligt om man förstår att grundforskning handlar om att modellera hur saker och ting hänger ihop. Skillnaden mellan att "ta reda på" och "modellera" är nämligen ingen. I praktiken är de samma sak. När man försöker "ta reda på" hur saker och ting hänger ihop, så modellerar man nämligen hur saker och ting hänger ihop. Den enda skillnaden mellan dem är att "ta reda på" är den teoretiska aspekten av modellering, medan "modellering" anspelar på den praktiska aspekten av modellering. Dvs att "ta reda på" är modellering utan några som helst verklighetsanspråk, vari man alltså kan hitta på precis vad som helst, t ex Aristoteles "den Stora Påskjutaren", Higgs partikel eller livets träd, medan praktisk modellering inte innehåller sådana metafysiska komponenter utan endast använder praktiska verktyg till modelleringen. Att "ta reda på" innehåller alltså en metafysisk komponent, vilket praktisk modelling inte gör.

Teoretiska modellerare, såsom kladister och Higgs partikel-fysiker, hävdar förmodligen att de söker en underliggande verklighet till det vi observerar och mäter, men frågan är hur de fortfarande kan göra det då Bertrand Russell redan för hundra år sedan (1901) med sin paradox "Russells paradox" visade att vi inte kan påvisa en sådan underliggande verklighet utan att den är en en "Russells tekanna" (Russell's teapot), dvs ett trosobjekt. Detta klargörande innebär att om vi inte vill lämna empiriska fakta för en paradoxal tro, så är praktisk modellering det enda alternativet för grundforskning, dvs att jobb med rumsliga data och modellering av förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, faktiskt är grundforskning. Alternativet är att tro på tokigheter såsom t ex "monader", ett "livets träd", "Higgs partikel", eller någon annan tokighet, vilken dessutom är en paradox. Idag har vi ju dessutom visat att praktisk modellering innehåller den oerhört intressanta kvantfysiken, vilken kvarstår för oss att begripa.

Detta faktum (att teoretisk modellering utgör en återvändsgränd) vill teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister naturligtvis inte släppa upp till ytan, då det skulle förvandla deras prat till rent skitprat, vilket också Ludwig Wittgenstein visade att det faktiskt är. Frågan är alltså hur länge detta teoretiska skitprat om tokiga metafysiska och paradoxalt motsägelsefulla metafysiska fenomen kan förbli respekterat? När ska vi förstå att det endast är skitprat? När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Det tokiga med kladistiken

Det tokiga med det kladistiska snacket om att det finns ett enda sant livets träd kan vi försstå om vi tänker oss att det istället gäller splittringen av celler inom en cell-linje som vi beskriver med en dikotomt förgrenande graf. Då är kladisternas hävdande detsamma som att hävda att det finns en enda sann beskrivning av cell-linjens splittring. Då detta är fullständigt självklart, varför måste de då hävda det?

Jo, svaret är att ett livets träd beskriver uppkomsten av ALLA existerande saker av en sort (dvs alla arter) i form av ALLA någonsin existerande saker av samma sort (dvs arter) och därmed blandar ihop ALLA nu med ALLA någonsin, trots att ALLA nu måste vara endast en delmängd av ALLA någonsin. I form av en sort är alltså beskrivningen självmotsägande (faktiskt paradoxalt självmotsägande). Anledningen till denna skillnad mellan beskrivningen av en cell-linje och en sort är att sorter inte finns (inte är reella), utan att saker gör det (är reella). ALLT är alltså ultimat inte en sort, utan en sak.

Rent praktiskt betyder det att ett "livets träd", förutom att det måste vara en abstraktion, inte kan undgå paradoxal självmotsägelse. Några undantag finns: om det verkligen finns ett sant livets träd OCH att detta "träd" är totalt symmetriskt (dvs synkront dikotomt splittrande), vilket då innebär att det existerande antalet arter måste vara jämnt OCH en multipel av två, vilket ingen kladist hävdar.

Det tokiga med det kladistiska snacket om att det finns ett enda sant livets träd är alltså att det blandar ihop verklighet med abstraktion genom att blanda ihop process med sort, då verklighet inte är abstraktion och process inte är sort. Det tokiga är alltså en självmotsägande typifiering av verkligheten (till sorter då den egentligen är process). Denna sammanblandning går naturligtvis att göra i ord, men inte att finna i verkligheten. Ett sådant enda sant "livets träd" går alltså inte att finna, därför att det är paradoxalt självmotsägande.

Tokigare än kladistik kan det inte bli

Just precis när jag gick min universitetsutbildning i biologi och påbörjade min forskarutbildning i biologisk systematik började också den så kallade "kladistiskens" tokiga hävdande att det finns ett enda "sant livets träd" ta makten över sinnena hos de biologiska systematikerna. Säkert kände åtminstone några av dem att idén var och är tokig, men då ingen biologisk systematiker lyckades förklara exakt hur, så tryckte kladisterna in den i den biologiska systematiken. Idag har den även börjat nästla sig in i det allmänna medvetandet såsom en förment "vetenskaplig" idé.

Anledningen till att det är så svårt att förklara exakt hur denna idé är tokig är att den är tokig på alla sätt. Grundproblemet är egentligen att den blandar ihop sak och sort, men exakt vad detta leder till och på vilket sätt är svårt att reda ut. Det enklaste sätt jag har hittat är följande:

Anledningen till att det inte kan finnas ett enda "sant livets träd" är att det inte kan finnas en enda konsekvent klassificering, därför att klassificering är ultimat paradoxalt självmotsägande. Detta faktum kan man tänka ut själv ifrån det faktum att klassificering är ortogonal, och demonstrerades också av Bertrand Russell redan 1901 med sin så kallade "Barber's paradox" (vilken egentligen är endast en paradox i en uppsättning paradoxer som allmänt kallas Russell's paradox).   

Detta faktum betyder att frågan om huruvida det finns ett "sant livets träd" eller inte, inte handlar om den verklighet trädet representerar (dvs organismernas historia), utan om vår metodologi att representera denna verklighet, dvs huruvida vi kan beskriva denna verklighet (dvs organismernas historia) konsekvent med ett enda "träd" (dvs en dikotomt förgenande graf) eller inte, och svaret är alltså 'inte'. Detta är faktiskt anledningen till att Linné uppfann sitt konsekventa ortogonala klassificeringssystem.

Denna förståelse av frågan och vetskap om svaret är dock svår att få in i huvudena hos kladisterna ,så man kan få dem att sluta med deras förvirrande och fåfänga sökande efter denna illusion, speciellt när de tvärtom hävdar att det finns ett "sant livets träd".

Man kan dock inte vara säker på att kladisterna inte förstår frågan eller vet svaret, men inte ser det som ett problem för dem, utan snarare en fördel. Frånvaron av en konsekvent lösning garanterar ju i alla fall livslång (faktiskt evig) (akademisk) sysselsättning, och kan dessutom bedrivas som en diskussion enbart med sig själv i på varandra följande "vetenskapliga" artiklar. Som bedrägeri är alltså kladistiken perfekt, då den också är i det närmaste omöjligt att reda ut.

Oavsett om kladistiken är ett medvetet bedrägeri eller ett omedvetet missförstånd, utgör den dock ett praktexempel på vad som händer när vi glömmer bort vad vi pratar om och förlorar oss i diskussionen. Vi hamnar då i en paradox, eftersom orden klassificerar och klassificering ultimat är paradoxalt självmotsägande. Räddningen från denna paradox när det gäller biologisk systematik i en evolutionär kontext är ett ortogonalt klassificeringssystem, såsom t ex det Linneanska systemet.

Kladister är således enkelsinnade klassificerare som inte ens förstår begreppet "system, som i "biologisk systematik", utan endast tar chansen att göra karriär och tjäna en hacka på att så många människor hellre tror på något än förstår systematik. Faktum är att kladisterna försöker klassificera verkligheten till att vara lika med klassificeringen av den, vilket alltså inte går, även om de tror det, faktiskt hävdar det. Tokigare än kladistik kan det således inte bli. 

Det som saknas i kladistiken tycks vara bildning

Man kan tänka sig idén om ett "livets träd" (vilken kladistiken omfamnar) som en klon av av celler i en cellinje. Då kan vi nturligtvis kalla denna linje en "klad" och dela upp den i "under-klader", men denna linje inkluderar inte alla celler som finns och har funnits, så den måste endast vara en viss sorts celler.

Om vi går ett steg längre till mötes med kladistiken och tänker oss att alla celler som finns och har funnits endast kan (och har kunnat) förmera sig genom delning (dvs att blandning mellan celler, t ex sexuell reproduktion, inte vare sig finns eller har funnits), då kan vi också tänka oss att alla celler som finns har uppkommit ifrån en enda urcell, dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för celler. Denna tanke innebär emellertid också att det inte finns någon annan sorts liv än celler, eftersom detta "livets träd" inte kan (har kunnat) producera något annat än celler. Tanken innebär således att det endast finns en enda sorts liv, dvs att "liv" är lika med "cell".

Denna lilla tokiga slutsats (då t ex "organism" också faktiskt är "liv") är dock inte vad kladistiken hävdar. Istället tar den ytterligare ett steg i sammanblandningen av sorter genom att hävda att "arter", dvs både "liv" och "cell" och alla andra sorter, har uppkommit från ifrån en enda urart (ie, ursort), dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för alla sorter, dvs att alla sorter är lika med varandra. Detta hävdande sammanblandar alltså inte endast "liv" med "cell", utan fastmer alla sorter med varandra. Om det är korrekt, så finns alltså inga olika sorter överhuvudtaget, utan endast en ursort. Om detta, i sin tur, skulle vara korrekt, så finns det inte något att sammanblanda alls, utan endast en enda ursort, vilken således är "art", dvs "sort".

Frågan blir då hur kladistiken kan hitta de arter (sorter) den sammanblandar till en enda art (sort). Om det endast finns en enda sort, som den hävdar, hur kan den då hitta olika sorter? Och, grundproblemet kvarstår, dvs att om vi kallar en klon en "klad" och delar upp den i "under-klader", då måste super-kladen vara endast en viss sorts objekt, dvs inte alla sorters objekt. Kladistiken kan alltså rent praktiskt inte inkludera alla objekt av alla olika sorter som finns.

Detta problem visade Betrand Russell var olösligt, ie, en paradox, redan 1901, vilket varken Willi Hennig eller hans efterföljare (ie, kladister) således tycks känna till. Det som saknas i kladistiken tycks således vara bildning. Denna brist övertäcker den genom att helt enkelt "hävda" den största tokigheten av alla, dvs att sorter är en sort. Just detta är alltså vad Bertrand Russell visade vara en paradox. Kladisterna hävdar alltså en paradox.

Om vi biologiska systematiker inte håller kladistiken stången så äter den upp oss

Det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt) :

1. ett struturellt, och

2. ett funktionellt.

Det strukturella prioriterar de ingående objektens egenskaper (data), medan det funktionella prioriterar de ingående objektens funktioner (dvs förändring mellan data).

Problemet med denna tvåsamhet (dualitet) är att dessa aspekter just är diametralt motsatta, därför att det innebär att de inte går att förena utan antingen intern självmotsägelse eller extern tvetydighet (dvs i förhållande till den evolution man "betraktar" (i den mån evolution går att betrakta, "tänker sig ske" är kanske en bättre benämning). Intern självmotsägelse (i form av en paradox som kallas Russell's paradox) råkar man ut för om man blandar ihop de två olika aspekterna, liksom den strukturella uppfattning som kallas Kladistik gör, medan extern tvetydighet råkar man ut för om man konsekvent håller isär de två olika aspekterna, vilket den funktionella uppfattning som kallas Evolutionär taxonomi (som i sin tur bygger på det Linneanska systemet) gör.

Om vi vill betrakta (dvs beskriva) evolution (liksom om vi vill betrakta verkligheten generellt) kan vi alltså endast antingen blanda ihop de diametralt motsatta aspekterna, ifråga om evolution kallat Kladistik, eller hålla isär dem, ifråga om evolution kallat Evolutionär taxonomi,, och kan således endast vara antingen paradoxalt självmotsägande (Kladistik) eller tvetydiga i förhållande till evolution (Evolutionär taxonomi). Denna begränsning är onekligen otillfredsställande, vilket många kladister betonar, men är icke desto mindre ett faktum.

Detta faktum är förmodligen det faktum som sätter mest myror i våra huvuden. Varför kan vi inte beskriva verkligheten som den är? Svaret är helt enkelt att en beskrivning inte kan "vara" det den beskriver, liksom ett fotografi av något inte kan "vara" detta något. Skillnaden mellan beskrivning av något och detta något kan inte överbryggas, därför att det skulle förinta antingen beskrivningen eller detta något. Något måste det ju vara; antingen en beskrivning eller något.

På den teoretiska nivån är detta problem endast en fråga om huruvida vi vill vara paradoxalt självmotsägande (ie, kladister) eller tvetydiga i förhållande till det vi beskriver (ie, evolutionära taxonomer), men på en praktisk nivå har detta val också konsekvenser för vårt logiska resonemang. Det finns nämligen också två diametralt motsatta logiska resonemang beroende på om vi börjar med egenskaper (data) eller objekt som axiom. Om vi börjar med egenskaper, så har enskilda objekt helt enkelt ingen plats, medan om vi börjar med objekt, så måste vi förena objekt och klasser konsekvent. Denna skillnad är skillnaden mellan uppfattningen av evolution i termer av rasbiologi (ie, kladistik) och i termer av populationsbiologi. Kladistik är helt enkelt en överförenkling av av populationsbiologi som leder ifrån tvetydighet i förhållande till den evolution den beskriver till paradoxal självmotsägelse. Kladistik syftar alltså inte ens till att beskriva evolution konsekvent, utan till att uppnå den sammansmältning av de två diametralt motsatta aspekterna som är omöjlig. Den är ett praktiskt förnekande av det faktum att de två diametralt motsatta aspekterna (sätt att betrakta) evolution är diametralt motsatta. Den är ett praktiskt förnekande av det mest fundamentala faktumet att det finns två diametralt motsatta aspekter av (sätt att betrakta) evolution (liksom det också gör för verkligheten generellt).

Kladistik är alltså paradoxalt självmotsägande rasbiologi till skillnad från konsekvent populationsbiologi. Ifråga om evolutionsbiologi är kladistik populism. Vårt problem (som biologiska systematiker) är alltså inte hur vi ska kunna betrakta (dvs beskriva) evolution otvetydigt, därför att det kan vi inte, utan hur vi ska kunna hålla rasbiologi (dvs kladistik) stången. Vi måste kämpa både mot kladistik och kreationism samtidigt. Om vi inte håller kladistik stången, så äter den upp oss.

Hur kan det komma sig att kladister inte har blivit åtalade för rasbiologi än?

På denna blog, liksom på mina Engelska bloggar, försöker jag förklara att kladistik är en paradoxalt självmotsägande beskrivning av evolution, och att det andra alternativet, Linneansk systematik, är en konsekvent beskrivning av evolution. Problemet för kladister är att det betyder att det inte finns någon enda sann beskrivning av evolution, vilket de inte kan acceptera trots att det är ett faktum.

Det betyder att kladister har ett stort problem - att de inte kan acceptera fakta. De tycks onekligen kunna tjäna pengar på detta förnekande av fakta, men någonstans i någon punkt borde de väl ställas till svars för vad de har ställt till med? Att uppmuntra till rasbiologi är ju straffbart i Sverige. Hur kan det komma sig att kladister inte har blivit åtalade än?   

Mot dumheten (t ex kladistik) kämpar fakta förgäves

Kladistiken satte verkligen den eviga striden mellan nominalism (uppfattningen som vilar på axiomet att objekt, såsom du och jag, är verkliga) och realism (uppfattningen som vilar på axiomet att klasser, såsom människa och gorilla, är verkliga) på sin spets genom att helt enkelt hävda att realism är korrekt och förneka nominalism. På detta angrepp har nominalimen inget motangrepp, eftersom nominalism inte är en tro utan endast ett erkännande av fakta, utan kan endast reagera med förvåning över vad realisterna egentligen menar med det. Menar de att fakta som att tiden är relativ och att realism ultimat leder till paradoxal motsägelse (se Russell's paradox) inte är korrekta, eller menar de att deras förnekande av dessa fakta på något sätt trollar bort dem? Om det förra, borde de då inte visa hur, och om det senare, hur tänker de då? Vi nominalister kan således endast bemöta detta angrepp med ett stort: HUR DÅ? I övrigt kan vi endast förklara realismens fundamentala paradoxala (själv-)motsägelse i hopp om att de kan nå förståelse av den. Förståelse tycks dock inte vara realisters starka sida.

Frågan är alltså om inte realisterna med kladistiken sköt sig själva i foten, och i förlängningen skjuter sig själva än värre när de försöker förklara vad de menar. På Wikipedia kan vi andra iaktta hur kladister trasslar in sig själva i en total begreppsmässig härva när de försöker förklara begreppet "klad". En viss förståelse för dem kan man dock få när man bakom den skymtar en förhoppning (hype) om att kunna leverera historiens största paradigmskifte, dvs, ifrån nominalism till realism, och därigenom vrida den historiska utvecklingen ifrån realism till nominalism tillbaka till realism igen, vilken kan förblinda deras förnuft och förstöra deras omdöme. Än mer förståelig ter den sig när man betänker att i detta också ligger möjligheten att hitta en enda sanning, vilken kan förvrida sinnet även på en stark skeptiker. Vem vill inte undfly verklighetens obegriplighet, och hur lockande är det då inte om man kan göra det så enkelt som att hävda att verkligheten inte är obegriplig utan istället obegripligt enkel? Man tycker dock att det någonstans borde ringa en varningsklocka om att tiden fortfarande är relativ och att Russell's paradox fortfarande gäller för åtminstone en majoritet av de biologiska systematikerna, men tydligen gör det inte det. Kladisternas hävdande (och förnekande) tycks således säga mer om biologiska systematiker än om vad de hävdar (och förnekar). Tydligt är att de gillar klasser mycket mer än de gillar enskilda objekt (såsom du och jag), så mycket att de till och med förnekar att enskilda objekt (såsom du och jag) är verkliga. För mig framstår detta som en yrkesskada.

Än värre är dock att kladistik är traditionell rasbiologi i samma evolutionära tappning som Nazismen. Nazismen som företeelse besegrades, men dess rasidéer överlevde genom den bro Hennig's skrivelser utgjorde och som fångades upp av de biologiska systematikerna Steve Farris och Gareth Nelson. Just nu vilar den alltså trygg i den biologiska systematiken i väntan på att få sticka upp sitt fula tryne igen. Den vårdas ömt av de kladister som har tagit makten inom den biologiska systematiken.

Frågan är alltså om realismen kommer att förgöra sig själv när den försöker förklara vad den menar, eller om den kommer att sticka upp sitt fula tryne igen som ett nytt utbrott av rasbiologi. Vi nominalister kan tyvärr inte påverka skeendet då det styrs helt av hur många av oss som fångas av kladistikens överförenkling (dess populism). Fakta är nämligen mer komplicerade än kladistiken hävdar, och det är omöjligt att överbevisa förenkling (även överförenkling) med något som är mer komplicerat om förenklingen helt enkelt struntar i fakta. Mot dumheten kämpar fakta förgäves..

Hur ska vi bli av med fundamentalister såsom kladister?

Det finns en ny inriktning inom biologisk systematik kallad kladistik som är totalt snurrig. Det gamla problemet att verkligheten är tvetydig har den vänt upp-och-ner genom att "endast acceptera" tvetydigheter för att sedan leta efter "den sanna" tvetydigheten. Inriktningen är således den värsta snurrigheten vi människor kan hitta. Mer snurirga än så kan vi inte bli.

Just nu håller kladister på med att försöka definiera inriktningen på Wikipedia i definitionerna av "cladistics" och "clade", vilket naturligtvis leder in i totalt kaos. Hur ska man kunna definiera tvetydigheter entydigt? Kladisterna ger dock aldrig upp, utan kommer förmodligen att fortsätta sina fåfänga försök för evigt.

Frågan för resten av oss är hur vi ska handskas med dessa kladister. De är nämligen totalt omöjliga att kommunicera med, eftersom de förnekar allt utom kladistik, liksom islamistisk fundamentalism förnekar allt utom islam. Icke-kladister är helt enkelt otrogna i kladisters ögon. Kladister pratar endast med kladister.

Detta problem leder in i den generella frågan: hur ska vi handskas med (inkonsekvent) fundamentalism. Fundamentalister vill inte förstå att de är inkonsekventa, så hur ska vi få dem att förstå att de är det? Måste vi besegra dem i regelrätt krig, liksom hur nazisterna besegrades i andra världskriget, eller finns det någon annan möjlighet. Någon idé, någon...? 

Om kladistik - har vi människor ingen gräns i hur tossiga vi kan bli?.

Kladistik är nog det underligaste som någonsin har uppstått. Den förnekar skillnaden mellan verkligheten och vår uppfattning av verkligheten, och placerar därigenom sig själv mellan verkligheten och vår uppfattning av verkligheten, som om vår uppfattning av verkligheten kan sammansmälta med verkligheten.

Kladisterna är således tydligen övertygade om möjligheten av en sådan sammansmältnng, trots att en bild (ett foto eller en teckning) av en kladist omöjligen kan sammansmälta med kladisten själv. Frågan är alltså: hur kladisterna kan vara så övertygade om att denna omöjlighet är möjlig? Hur kan de ha hamnat i en sådan uppenbart felaktig tro? Har vi människor ingen gräns i hur tossiga vi kan bli?

Svaret på denna fråga kan vi dock inte få, eftersom kladisterna inte tror på förklaringar, utan på "livets träd". De vill inte veta att deras sökande är lönlöst, utan föredrar helt enkelt att fortsätta detta sökande. De vill inte veta att deras arbete är lönlöst, utan vill fortsätta tro att det har ett slut. Min fråga är varför de inte vill veta att deras sökande är lönlöst? Varför föredrar de tro framför vetande? Kan någon kladist förklara det för mig?.

Är du realist eller nominalist?

Allt blir mycket enklare när man pratar Svenska.

Det jag vill säga (för att stoppa kladistik) är att det endast finns två konsekventa linjer av logiskt resonemang:

1. att anta som axiom att klasser är reella, dvs finns, vilket traditionellt kallas "realism", eller

2. att anta som axiom att objekt är reella, dvs finns, vilket traditionellt kallas nominalism.

Det förra kallas alltså  realism (inte att förväxla med pragmatism, dvs att acceptera verkligheten såsom den är, utan att anta att klasser är reella), och det senare kallas nominalism..

Realism leder ultimat till paradoxal självmotsägelse (se Russell's paradox), medan nominalism ultimat leder till ortogonala klassificeringssystem såsom det Linneanska systemet.

Det innebär att vi måste välja mellan dessa två konsekventa linjer av logiskt resonemang. Vi måste alltså vara antingen realister eller nominalister. Det finns ingen tredje väg ut ifrån detta val.

Så, vad är du? Realist eller nominalist?
.

Idag har vi en tendens att tro att allt nytt automatiskt slår ut allt gammalt. Denna tro är dock en villfarelse. Nytt slår bara ut gammalt inom ett paradigm. När vi går mellan olika paradigm, så slår inte nödvändigtvis ett nytt paradigm ut ett gammalt, för det nya paradigmet kan vara ett gammalt som vi har glömt bort.

Just detta är fallet ifråga om den nya angreppsvinkeln inom biologisk systematik på det gamla problemet med att klassificera den biologiska diversiteten, kallad "kladistik". Detta problem har två grundläggande olika lösningar (dvs paradigm): att anta att objekt (dvs enskilda enheter såsom du och jag) finns (är verkliga), vilken kallas "nominalism", eller att anta att klasser (såsom "människa") finns, vilken kallas "realism".. (Tråkigt nog förväxlas ofta "realism" med "pragmatism", dvs att acceptera verkligheten såsom den är, trots att "nominalism" i ett nominalistiskt perspektiv är pragmatisk). Skillnaden mellan dem är total. Det finns inget som förenar dem. De är vad man kallar "ortogonala", dvs diametralt motsatta. Den mest grundläggande skillnaden mellan dem är dock att realism innebär att all förändring vi tycker oss se endast försigår i våra egna huvuden, medan nominalism innebär att den förändring vi tycker oss se verkligen finns. Realism formulerades först av den antika Greken Parmenides, medan nominalism formulerades av den antika Greken Herakleitos.

När upplysningstiden inleddes med Copernicus idé om att världsalltet inte snurrade kring jorden, utan att jorden snurrade kring solen, så återuppväcktes de antika Grekernas idéer. Det var dock inte Parmenides angreppsvinkel som föredrogs, utan Herakleitos. Den nya empriska vetenskapen byggde på Herakleitos angreppsvinkel i form av Platons teori om former. Realism (dvs Parmenides angreppsvinkel) lämnades således på historiens avfallshög. Upplysningstiden ledde senare till Linnés klassificeringssystem för den biologiska diversiteten och Darwins evolutionsteori (kallad teorin om arternas uppkomst). Det faktum att Darwin illustrerade sin teori om evolution med en dikotomt förgrenande illustration av "arternas uppkomst" var dock svårsmält för den tidens biologiska systematiker. Många biologiska systematiker hade tänkt i samma banor, men problemet var huruvida en teori om evolution ska bevisas eller antas. Enligt den empiriska vetenskapen ska en teori testas empiriskt, vilket Darwin alltså inte gjorde, utan istället helt enkelt klädde den i ord i form av "arter". Dessa "arter" var dock egentligen en uppfinning av Linné för att klassificera den biologiska diversiteten inom den nominalistiska angreppsvinkeln. Sådana "arter" hade således ingen plats inom den realistiska  angreppsvinkeln. Darwin blandade alltså ihop den nominalistiska angreppsvinkeln med den realistiska genom att använda "arter", vilket således är självmotsähande. Problemet är att sådana "arter" inte finns (dvs är verkliga) utan endast är en teoretisk konstruktion för att producera ett konsekvent klassificeringssystem av biodiversiteten i den nominalistiska angreppsvinkeln. Darwin gav således ett intryck av att "arter" är både verkliga och inte verkliga (dvs abstrakta) samtidigt, vilket lämnade dem hängande mellan verklighet och abstraktion.

Omkring 100 år senare hävdade den Tyske entomologen Willi Hennig att "arter" är verkliga, vilket vände Herakleitos grundläggande paradigm (dvs nominalism) upp och ner till Parmenides grundläggande paradigm (dvs realism). Hennig vände alltså steken att den moderna vetenskapen utgår ifrån nominalism upp och ner till att den istället utgår ifrån realism. Denna angreppsvinkel kom att kallas "kladistik".

Kladistik är alltså inte nytt utan ett gammalt paradigm som redan är förkastat (lämnat på historiens avfallshög). I detta fall slår alltså inte bytt ut gammalt. Istället är det nya egentligen något gammalt som någon (i detta fall kladister) hävdar, alltdå försöker återuppliva igen. Det är dock lika fel idag som det var när det övergavs för omkring 2000 år sedan. Idag har vi dessutom fått ytterligare empiriska bevis för att det är fel i form av Einsteins relativitetsteori och Russell's paradox 
 Kladistik är alltså lika fel idag som det var för 2000 år sedan.

Biologisk systematik och Livets Träd

Den nya inriktningen inom biologisk systematik letar efter det den kallar Livets Träd. Denna tro på ett Livets Träd har kladistiken gemensam med många olika religioner. Googla bara på "Livets Träd" så får du se. Det konstiga med detta är hur en självmotsägande tro har lyckats snika sig in i en forskningsinriktning som gör anspråk på att vara vetenskaplig.

Problemet med idén om ett Livets Träd är att den förutsätter att dess enheter (i kladistikens tappning kallade "arter") måste vara lika med (=) klassen av dessa enheter (i kladistikens tappning således klassen "art"), jämför med enheterna "människor" och klassen "människa", vilket är en direkt sammanblandning av sak och sort, och därmed paradoxalt (ie, cirkulärt) självmotsägande (se Russell's paradox). Själva idén är alltså paradoxalt självmotsägande.

Detta problem (faktum) kan dock tolkas på olika sätt beroende på om man tror på idén eller ej. Om man tror på den kan man lockas till att tro att det endast är en begreppsmässig illusion, dvs att det finns ett Livets Träd trots att det framstår som en paradox. Om man inte tror på den kan man förstå att det handlar om hur vi beskriver verkligheten (i detta fall biodiversitetens historia), dvs vår modell av verkligheten, och att denna modell helt enkelt är inkonsekvent (ie, paradoxalt självmotsägande). För en troende är således problemet med idén irrelevant, medan det för en icke troende är en fråga om en inkonsekvent modell.

Är då problemet irrelevant eller en fråga om en inkonsekvent modell? Ja, svaret på denna fråga är självklart: eftersom problemet är att modellen är inkonsekvent, så är det, naturligtvis, en fråga om en inkonsekvent modell, alldeles oavsett om det är irrelevant eller ej.

Nå, är det då irrelevant eller ej? Det beror på vad "relevant" avser. Emellertid, om det avser huruvida det finns ett Livets Träd eller ej, så bör det vara relevant för både de som tror på det och de som inte gör det, då det innebär att det inte går att hitta, eftersom det är en paradox.

Detta problem är faktiskt urgammalt och egentligen det svarta hål begreppsbildningen lämnar i sig vid sin tillblivelse. Det är vägen tillbaka till det tillstånd mänskligheten befann sig i innan den uppfann begreppsbildningen. Det är alltså ingen väg till ett Livets Träd, utan till ingenting. Just därför är det en paradox. "Ingenting" i begreppsbildningen är (och måste vara) en paradox. Så, kladister kan naturligtvis leta efter detta hål, men kommer alltid att få svaret att det är paradoxalt självmotsägande, oavsett hur de närmar sig det. En jakt på detta hål är alltså evig. I praktiken är det en jakt på vad vi "egentligen" menar, med tanken att detta "egentligen" är sanningen.

Av denna anledning uppfann Linné sitt ortogonala klassificeringssystem. Med detta undviker vi istället kladistikens svarta hål. Vi frågar oss helt inte vad vi gör, utan gör det istället (dvs klassificerar) på ett konsekvent sätt. Då handlar inte problemet med Livets Träd om huruvida det finns ett Livets Träd eller ej, utan om hur vi ska beskriva uppkomsten av biodiversiteten från en gemensam anfader med en konsekvent modell (varvid ett Livets Träd tydligen inte är svaret)..Istället är svaret att den konsekventa modellen (dvs den Linneanska systematiken) har flera lika korrekta lösningar på problemet. Exakt hur många återstår att finna ut genom traditionell empirisk vetenskap.  

Den grundläggande frågan för biologisk systematik

Biologisk systematik är de facto fundamentalt omöjlig, dvs kan inte hitta en enda klassificering av den biologiska diversiteten som är både konsekvent och otvetydig samt idigt, eftersom klassificering ultimat är paradoxal (se Russell's paradox).

Detta faktum har splittrat upp de biologiska systematikerna i två grupper som representerar vardera av de därmed två möjliga fundamentalt skilda utgångspunkterna:

1. Linneanska systematiker som accepterar det (dvs faktumet), och

2. kladistiska systematiker som inte accepterar det.

För närvarande är de kladistiska systematikerna i majoritet, vilket förklarar den biologiska systematikens nuvarande st arka existentiella emfas (i e, Livets Träd). Den kommer sig av att de inte förstår att de klassificerar, utan istället tror att de hittar klasser genom att de analyserar sina klassificeringar med en metod som resulterar i samma klassificering som den antar (vilken de dock således inte förstår att de gör). Detta cirkulära sökande är således evigt, eftersom alla möjliga klassificeringar de facto är ultimat paradoxala (dvs cirkulärt självmot sägande), men för biologins skull får man hoppas att majoritet en av de biologiska systematikerna återigen tippar över till den Linnenska systematiken (eller något annat ortogonalt klassificeringssystem}, dvs accepterar faktumet att biologisk systematik inte kan hitta en enda klassificering som är både konsekvent och otvetydig samtidigt, utan istället nöjer sig med en som åtminstone är konsekvent {dvs den Linneanska systematiken eller något annat ortogonalt klassificeringssystem). Annars kommer biologin återigen att glida in i det begreppsmässiga kaos den lämnade med hjälp av det Linneanska systemet .

Den grundläggande frågan för biologisk systematik är således:

när målet de facto är omöjligt, är det då bäst att acceptera omöjligheten eller att leta efter den?