Det tokiga med det kladistiska snacket om att det finns ett enda sant livets träd kan vi försstå om vi tänker oss att det istället gäller splittringen av celler inom en cell-linje som vi beskriver med en dikotomt förgrenande graf. Då är kladisternas hävdande detsamma som att hävda att det finns en enda sann beskrivning av cell-linjens splittring. Då detta är fullständigt självklart, varför måste de då hävda det?
Jo, svaret är att ett livets träd beskriver uppkomsten av ALLA existerande saker av en sort (dvs alla arter) i form av ALLA någonsin existerande saker av samma sort (dvs arter) och därmed blandar ihop ALLA nu med ALLA någonsin, trots att ALLA nu måste vara endast en delmängd av ALLA någonsin. I form av en sort är alltså beskrivningen självmotsägande (faktiskt paradoxalt självmotsägande). Anledningen till denna skillnad mellan beskrivningen av en cell-linje och en sort är att sorter inte finns (inte är reella), utan att saker gör det (är reella). ALLT är alltså ultimat inte en sort, utan en sak.
Rent praktiskt betyder det att ett "livets träd", förutom att det måste vara en abstraktion, inte kan undgå paradoxal självmotsägelse. Några undantag finns: om det verkligen finns ett sant livets träd OCH att detta "träd" är totalt symmetriskt (dvs synkront dikotomt splittrande), vilket då innebär att det existerande antalet arter måste vara jämnt OCH en multipel av två, vilket ingen kladist hävdar.
Det tokiga med det kladistiska snacket om att det finns ett enda sant livets träd är alltså att det blandar ihop verklighet med abstraktion genom att blanda ihop process med sort, då verklighet inte är abstraktion och process inte är sort. Det tokiga är alltså en självmotsägande typifiering av verkligheten (till sorter då den egentligen är process). Denna sammanblandning går naturligtvis att göra i ord, men inte att finna i verkligheten. Ett sådant enda sant "livets träd" går alltså inte att finna, därför att det är paradoxalt självmotsägande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar