Det vi kallar "vetenskap" har en tendens att hamna i en ofruktbar kamp mellan två diametralt motsatta logiska resonemang kallade "nominalism" och "klass-realism". Denna kamp är inte lätt att förstå, men jag ska göra ett försök att förklara den. För att förstå den måste vi kunna följa två olika spår samtidigt, vilka genom att vara diametralt motsatta lyckas slingra sig runt varandra utan mötesplatser, förutom i de fenomen vi kallar paradoxer, vilket hela tiden upprätthålls genom att de uppfattar såväl begreppen som paradoxerna på diametralt motsatta sätt.
Upphovet till dessa två diametralt motsatta logiska resonemang är att vi begreppsbildar verkligheten med hjälp av endast två fundamentala uppfattningar: den om objekt, dvs det vi vanligen kallar saker, och den om klasser, dvs, grupper av saker som delar det vi uppfattar som grundläggande egenskaper. Av dessa fundamentala uppfattningar är vi dessutom tvungna att dela upp klasser i oändliga klasser, dvs abstrakta typer som endast finns i våra egna huvuden och som karaktäriserar klasser, och ändliga klasser, dvs de resulterande grupperna av saker, för att kunna särskilja abstraktion från verklighet. Denna struktur på begreppsbildningen innebär att objekt är diametralt motsatta till klasser, eftersom varje enskilt objekt svarar mot två klasser, dvs en oändlig och en ändlig.
Orsaken till de två diametralt motsatta logiska resonemangen (det första stycket ovan) är att vår begreppsbildning (det andra stycket ovan) ger möjlighet för ett logiskt resonemang att ta sin utgångspunkt ifrån antingen objekt eller klasser (eftersom den enklaste logiken endast särskiljer objekt och klasser, inte de olika typerna av klasser, dvs inte mängder av klasser såsom "alla av en klass" eller "några av en klass"). Det innebär att ett logiskt resonemang kan både antaga objekt och härleda klasser (ie, nominalism) och antaga klasser och härleda klasser (ie, klass-realism). Denna möjlighet innebär att de klasser som nominalism härleder i praktiken måste vara de klasser som klass-realism istället antar, och att resonemangen därmed hamnar i otakt. Klass-realister förstår inte hur nominalister kan "veta" att ett visst objekt tillhör en viss klass, medan nominalister inte förstår hur klass-realister kan ifrågasätta vilken klass ett visst objekt tillhör. Nominalister klassificerar helt enkelt objekt, medan klass-realister försöker finna ut vilken klass objekt tillhör. Det hela är en dans runt "det sagda".
Denna dans är dock inte något som nominalister önskar, eftersom de endast klassificerar de objekt vi ser för att kunna diskutera den verklighet vi alla uppfattar, men som de ändå ständigt dras tillbaka in i av klass-realister som vill veta vad objekten "verkligen är". Detta ständiga ifrågasättande av grunden för nominalism, ie, begreppsbildningen i sig själv, är således grunden för vetenskapens tendens att hamna i en ofruktbar kamp mellan två diametralt motsatta logiska resonemang kallade "nominalism" och "klass-realism".
Denna kamp kan alltså inte avslutas med mindre än att vi kan visa att klass-realism jagar efter något som inte står att finna. Detta gjorde dock Bertrand Russell när han demonstrerade att klass-realism ultimat leder till paradox, ie, Russells paradox, vilket alltså borde ha avfärdat klass-realism definitivt, men vad hände? Jo, klass-realism började istället hävda att paradoxer är verkliga, t ex kladistikens "sanna livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel", som om dessa idéer inte skulle vara självmotsägande (såsom paradoxer är). Klass-realism vägrade således att ge upp för fakta, utan valde istället att "köra ända in i kaklet".
Denna kamp inom vetenskapen döljer alltså det faktum att vetenskap endast är ett hantverk som kan förutsäga framtiden mer eller mindre korrekt, konstruera tekniska attiraljer och styra skeendet, men inte kan förklara verkligheten. Nyligen doldes detta faktum alltmer genom att klass-realism i form av tron på "Higgs partiklar" fick Nobelpriset (av andra klass-realister), i det typiskt mänskliga hoppet om att bekräftande av idéer kan förverkliga dem. Det är, så att säga, höjdpunkten på toket. Tokigare än så kan det inte bli (förutom om de vilseledda praktiska partikelfysikerna på Cern skulle få priset, vilket faktiskt kan hända nästa år). Efter detta skulle partikelfysiken vara totalt körd, även om partikelfysikerna själva skulle tycka att de har kommit hem, eftersom den då har kvalificerat in bland religionerna.
Livet är inte lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar