Skillnaden mellan kladistik och Linneansk systematik

Biologisk systematik slits just nu mellan det som kallas "kladistik" och traditionell Linneansk systematik (när det gäller att sortera biologiska organismer). Den principiella skillnaden mellan dem är dock inte lätt att förstå. Kladistiken hävdar att det finns ett enda "sant livets träd" och letar efter det, medan den Linneanska systematiken utgör en konsekvent klassificering av ett sådant träd. Om kladistiken har rätt, så tycks alltså tydligen den Linneanska systematiken utgöra den konsekventa klassificeringen av detta träd.

Utan att klargöra alla detaljer i problemet (vilket inte låter sig göras i en kort blog-post som denna) vill jag dock peka på att problemet ligger i att "sortering" i en allmän mening är ändlig, dvs en fråga om mängdteori, och att det finns två olika typer av mängdteori: naiv och axiomatisk. Problemet är att kladistik är naiv mängdteori, medan Linneansk systematik är axiomatisk mängdteori, och att det "sanna livets träd".i naiv mängdteori är en paradox, medan det i axiomatisk mängdteori är en tvetydighet.

Problemet är alltså inte huruvida det finns ett enda "sant livets träd" (dvs en enda sann historia) eller ej, utan hur en sådan kan beskrivas, och valet står tydligen mellan "som en paradox" eller "som en tvetydighet", varav det förra är inkonsekvent (självmotsägande) och det senare är konsekvent. Valet står alltså egentligen mellan huruvida vi föredrar att leta efter något som inte finns eller acceptera flera lika sanna beskrivningar av något som fanns. I detta val föredrar naiva mängdteoretiker (dvs kladister) det förra medan axiomatiska mängdteoretiker (Linneanska systematiker som mig) föredrar det senare. Lösningen av problemet ligger alltså inte i att hitta ett enda "sant livets träd", utan i att välja mellan inkonsekvens och konsekvens. Valet att hitta det "sanna livets träd" eller inte inte ges inte oss.    

Det som saknas i kladistiken tycks vara bildning

Man kan tänka sig idén om ett "livets träd" (vilken kladistiken omfamnar) som en klon av av celler i en cellinje. Då kan vi nturligtvis kalla denna linje en "klad" och dela upp den i "under-klader", men denna linje inkluderar inte alla celler som finns och har funnits, så den måste endast vara en viss sorts celler.

Om vi går ett steg längre till mötes med kladistiken och tänker oss att alla celler som finns och har funnits endast kan (och har kunnat) förmera sig genom delning (dvs att blandning mellan celler, t ex sexuell reproduktion, inte vare sig finns eller har funnits), då kan vi också tänka oss att alla celler som finns har uppkommit ifrån en enda urcell, dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för celler. Denna tanke innebär emellertid också att det inte finns någon annan sorts liv än celler, eftersom detta "livets träd" inte kan (har kunnat) producera något annat än celler. Tanken innebär således att det endast finns en enda sorts liv, dvs att "liv" är lika med "cell".

Denna lilla tokiga slutsats (då t ex "organism" också faktiskt är "liv") är dock inte vad kladistiken hävdar. Istället tar den ytterligare ett steg i sammanblandningen av sorter genom att hävda att "arter", dvs både "liv" och "cell" och alla andra sorter, har uppkommit från ifrån en enda urart (ie, ursort), dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för alla sorter, dvs att alla sorter är lika med varandra. Detta hävdande sammanblandar alltså inte endast "liv" med "cell", utan fastmer alla sorter med varandra. Om det är korrekt, så finns alltså inga olika sorter överhuvudtaget, utan endast en ursort. Om detta, i sin tur, skulle vara korrekt, så finns det inte något att sammanblanda alls, utan endast en enda ursort, vilken således är "art", dvs "sort".

Frågan blir då hur kladistiken kan hitta de arter (sorter) den sammanblandar till en enda art (sort). Om det endast finns en enda sort, som den hävdar, hur kan den då hitta olika sorter? Och, grundproblemet kvarstår, dvs att om vi kallar en klon en "klad" och delar upp den i "under-klader", då måste super-kladen vara endast en viss sorts objekt, dvs inte alla sorters objekt. Kladistiken kan alltså rent praktiskt inte inkludera alla objekt av alla olika sorter som finns.

Detta problem visade Betrand Russell var olösligt, ie, en paradox, redan 1901, vilket varken Willi Hennig eller hans efterföljare (ie, kladister) således tycks känna till. Det som saknas i kladistiken tycks således vara bildning. Denna brist övertäcker den genom att helt enkelt "hävda" den största tokigheten av alla, dvs att sorter är en sort. Just detta är alltså vad Bertrand Russell visade vara en paradox. Kladisterna hävdar alltså en paradox.

Hur kan det komma sig att kladister inte har blivit åtalade för rasbiologi än?

På denna blog, liksom på mina Engelska bloggar, försöker jag förklara att kladistik är en paradoxalt självmotsägande beskrivning av evolution, och att det andra alternativet, Linneansk systematik, är en konsekvent beskrivning av evolution. Problemet för kladister är att det betyder att det inte finns någon enda sann beskrivning av evolution, vilket de inte kan acceptera trots att det är ett faktum.

Det betyder att kladister har ett stort problem - att de inte kan acceptera fakta. De tycks onekligen kunna tjäna pengar på detta förnekande av fakta, men någonstans i någon punkt borde de väl ställas till svars för vad de har ställt till med? Att uppmuntra till rasbiologi är ju straffbart i Sverige. Hur kan det komma sig att kladister inte har blivit åtalade än?   

Mot dumheten (t ex kladistik) kämpar fakta förgäves

Kladistiken satte verkligen den eviga striden mellan nominalism (uppfattningen som vilar på axiomet att objekt, såsom du och jag, är verkliga) och realism (uppfattningen som vilar på axiomet att klasser, såsom människa och gorilla, är verkliga) på sin spets genom att helt enkelt hävda att realism är korrekt och förneka nominalism. På detta angrepp har nominalimen inget motangrepp, eftersom nominalism inte är en tro utan endast ett erkännande av fakta, utan kan endast reagera med förvåning över vad realisterna egentligen menar med det. Menar de att fakta som att tiden är relativ och att realism ultimat leder till paradoxal motsägelse (se Russell's paradox) inte är korrekta, eller menar de att deras förnekande av dessa fakta på något sätt trollar bort dem? Om det förra, borde de då inte visa hur, och om det senare, hur tänker de då? Vi nominalister kan således endast bemöta detta angrepp med ett stort: HUR DÅ? I övrigt kan vi endast förklara realismens fundamentala paradoxala (själv-)motsägelse i hopp om att de kan nå förståelse av den. Förståelse tycks dock inte vara realisters starka sida.

Frågan är alltså om inte realisterna med kladistiken sköt sig själva i foten, och i förlängningen skjuter sig själva än värre när de försöker förklara vad de menar. På Wikipedia kan vi andra iaktta hur kladister trasslar in sig själva i en total begreppsmässig härva när de försöker förklara begreppet "klad". En viss förståelse för dem kan man dock få när man bakom den skymtar en förhoppning (hype) om att kunna leverera historiens största paradigmskifte, dvs, ifrån nominalism till realism, och därigenom vrida den historiska utvecklingen ifrån realism till nominalism tillbaka till realism igen, vilken kan förblinda deras förnuft och förstöra deras omdöme. Än mer förståelig ter den sig när man betänker att i detta också ligger möjligheten att hitta en enda sanning, vilken kan förvrida sinnet även på en stark skeptiker. Vem vill inte undfly verklighetens obegriplighet, och hur lockande är det då inte om man kan göra det så enkelt som att hävda att verkligheten inte är obegriplig utan istället obegripligt enkel? Man tycker dock att det någonstans borde ringa en varningsklocka om att tiden fortfarande är relativ och att Russell's paradox fortfarande gäller för åtminstone en majoritet av de biologiska systematikerna, men tydligen gör det inte det. Kladisternas hävdande (och förnekande) tycks således säga mer om biologiska systematiker än om vad de hävdar (och förnekar). Tydligt är att de gillar klasser mycket mer än de gillar enskilda objekt (såsom du och jag), så mycket att de till och med förnekar att enskilda objekt (såsom du och jag) är verkliga. För mig framstår detta som en yrkesskada.

Än värre är dock att kladistik är traditionell rasbiologi i samma evolutionära tappning som Nazismen. Nazismen som företeelse besegrades, men dess rasidéer överlevde genom den bro Hennig's skrivelser utgjorde och som fångades upp av de biologiska systematikerna Steve Farris och Gareth Nelson. Just nu vilar den alltså trygg i den biologiska systematiken i väntan på att få sticka upp sitt fula tryne igen. Den vårdas ömt av de kladister som har tagit makten inom den biologiska systematiken.

Frågan är alltså om realismen kommer att förgöra sig själv när den försöker förklara vad den menar, eller om den kommer att sticka upp sitt fula tryne igen som ett nytt utbrott av rasbiologi. Vi nominalister kan tyvärr inte påverka skeendet då det styrs helt av hur många av oss som fångas av kladistikens överförenkling (dess populism). Fakta är nämligen mer komplicerade än kladistiken hävdar, och det är omöjligt att överbevisa förenkling (även överförenkling) med något som är mer komplicerat om förenklingen helt enkelt struntar i fakta. Mot dumheten kämpar fakta förgäves..

Är du realist eller nominalist?

Allt blir mycket enklare när man pratar Svenska.

Det jag vill säga (för att stoppa kladistik) är att det endast finns två konsekventa linjer av logiskt resonemang:

1. att anta som axiom att klasser är reella, dvs finns, vilket traditionellt kallas "realism", eller

2. att anta som axiom att objekt är reella, dvs finns, vilket traditionellt kallas nominalism.

Det förra kallas alltså  realism (inte att förväxla med pragmatism, dvs att acceptera verkligheten såsom den är, utan att anta att klasser är reella), och det senare kallas nominalism..

Realism leder ultimat till paradoxal självmotsägelse (se Russell's paradox), medan nominalism ultimat leder till ortogonala klassificeringssystem såsom det Linneanska systemet.

Det innebär att vi måste välja mellan dessa två konsekventa linjer av logiskt resonemang. Vi måste alltså vara antingen realister eller nominalister. Det finns ingen tredje väg ut ifrån detta val.

Så, vad är du? Realist eller nominalist?
.

Idag har vi en tendens att tro att allt nytt automatiskt slår ut allt gammalt. Denna tro är dock en villfarelse. Nytt slår bara ut gammalt inom ett paradigm. När vi går mellan olika paradigm, så slår inte nödvändigtvis ett nytt paradigm ut ett gammalt, för det nya paradigmet kan vara ett gammalt som vi har glömt bort.

Just detta är fallet ifråga om den nya angreppsvinkeln inom biologisk systematik på det gamla problemet med att klassificera den biologiska diversiteten, kallad "kladistik". Detta problem har två grundläggande olika lösningar (dvs paradigm): att anta att objekt (dvs enskilda enheter såsom du och jag) finns (är verkliga), vilken kallas "nominalism", eller att anta att klasser (såsom "människa") finns, vilken kallas "realism".. (Tråkigt nog förväxlas ofta "realism" med "pragmatism", dvs att acceptera verkligheten såsom den är, trots att "nominalism" i ett nominalistiskt perspektiv är pragmatisk). Skillnaden mellan dem är total. Det finns inget som förenar dem. De är vad man kallar "ortogonala", dvs diametralt motsatta. Den mest grundläggande skillnaden mellan dem är dock att realism innebär att all förändring vi tycker oss se endast försigår i våra egna huvuden, medan nominalism innebär att den förändring vi tycker oss se verkligen finns. Realism formulerades först av den antika Greken Parmenides, medan nominalism formulerades av den antika Greken Herakleitos.

När upplysningstiden inleddes med Copernicus idé om att världsalltet inte snurrade kring jorden, utan att jorden snurrade kring solen, så återuppväcktes de antika Grekernas idéer. Det var dock inte Parmenides angreppsvinkel som föredrogs, utan Herakleitos. Den nya empriska vetenskapen byggde på Herakleitos angreppsvinkel i form av Platons teori om former. Realism (dvs Parmenides angreppsvinkel) lämnades således på historiens avfallshög. Upplysningstiden ledde senare till Linnés klassificeringssystem för den biologiska diversiteten och Darwins evolutionsteori (kallad teorin om arternas uppkomst). Det faktum att Darwin illustrerade sin teori om evolution med en dikotomt förgrenande illustration av "arternas uppkomst" var dock svårsmält för den tidens biologiska systematiker. Många biologiska systematiker hade tänkt i samma banor, men problemet var huruvida en teori om evolution ska bevisas eller antas. Enligt den empiriska vetenskapen ska en teori testas empiriskt, vilket Darwin alltså inte gjorde, utan istället helt enkelt klädde den i ord i form av "arter". Dessa "arter" var dock egentligen en uppfinning av Linné för att klassificera den biologiska diversiteten inom den nominalistiska angreppsvinkeln. Sådana "arter" hade således ingen plats inom den realistiska  angreppsvinkeln. Darwin blandade alltså ihop den nominalistiska angreppsvinkeln med den realistiska genom att använda "arter", vilket således är självmotsähande. Problemet är att sådana "arter" inte finns (dvs är verkliga) utan endast är en teoretisk konstruktion för att producera ett konsekvent klassificeringssystem av biodiversiteten i den nominalistiska angreppsvinkeln. Darwin gav således ett intryck av att "arter" är både verkliga och inte verkliga (dvs abstrakta) samtidigt, vilket lämnade dem hängande mellan verklighet och abstraktion.

Omkring 100 år senare hävdade den Tyske entomologen Willi Hennig att "arter" är verkliga, vilket vände Herakleitos grundläggande paradigm (dvs nominalism) upp och ner till Parmenides grundläggande paradigm (dvs realism). Hennig vände alltså steken att den moderna vetenskapen utgår ifrån nominalism upp och ner till att den istället utgår ifrån realism. Denna angreppsvinkel kom att kallas "kladistik".

Kladistik är alltså inte nytt utan ett gammalt paradigm som redan är förkastat (lämnat på historiens avfallshög). I detta fall slår alltså inte bytt ut gammalt. Istället är det nya egentligen något gammalt som någon (i detta fall kladister) hävdar, alltdå försöker återuppliva igen. Det är dock lika fel idag som det var när det övergavs för omkring 2000 år sedan. Idag har vi dessutom fått ytterligare empiriska bevis för att det är fel i form av Einsteins relativitetsteori och Russell's paradox 
 Kladistik är alltså lika fel idag som det var för 2000 år sedan.

Biologisk systematik och Livets Träd

Den nya inriktningen inom biologisk systematik letar efter det den kallar Livets Träd. Denna tro på ett Livets Träd har kladistiken gemensam med många olika religioner. Googla bara på "Livets Träd" så får du se. Det konstiga med detta är hur en självmotsägande tro har lyckats snika sig in i en forskningsinriktning som gör anspråk på att vara vetenskaplig.

Problemet med idén om ett Livets Träd är att den förutsätter att dess enheter (i kladistikens tappning kallade "arter") måste vara lika med (=) klassen av dessa enheter (i kladistikens tappning således klassen "art"), jämför med enheterna "människor" och klassen "människa", vilket är en direkt sammanblandning av sak och sort, och därmed paradoxalt (ie, cirkulärt) självmotsägande (se Russell's paradox). Själva idén är alltså paradoxalt självmotsägande.

Detta problem (faktum) kan dock tolkas på olika sätt beroende på om man tror på idén eller ej. Om man tror på den kan man lockas till att tro att det endast är en begreppsmässig illusion, dvs att det finns ett Livets Träd trots att det framstår som en paradox. Om man inte tror på den kan man förstå att det handlar om hur vi beskriver verkligheten (i detta fall biodiversitetens historia), dvs vår modell av verkligheten, och att denna modell helt enkelt är inkonsekvent (ie, paradoxalt självmotsägande). För en troende är således problemet med idén irrelevant, medan det för en icke troende är en fråga om en inkonsekvent modell.

Är då problemet irrelevant eller en fråga om en inkonsekvent modell? Ja, svaret på denna fråga är självklart: eftersom problemet är att modellen är inkonsekvent, så är det, naturligtvis, en fråga om en inkonsekvent modell, alldeles oavsett om det är irrelevant eller ej.

Nå, är det då irrelevant eller ej? Det beror på vad "relevant" avser. Emellertid, om det avser huruvida det finns ett Livets Träd eller ej, så bör det vara relevant för både de som tror på det och de som inte gör det, då det innebär att det inte går att hitta, eftersom det är en paradox.

Detta problem är faktiskt urgammalt och egentligen det svarta hål begreppsbildningen lämnar i sig vid sin tillblivelse. Det är vägen tillbaka till det tillstånd mänskligheten befann sig i innan den uppfann begreppsbildningen. Det är alltså ingen väg till ett Livets Träd, utan till ingenting. Just därför är det en paradox. "Ingenting" i begreppsbildningen är (och måste vara) en paradox. Så, kladister kan naturligtvis leta efter detta hål, men kommer alltid att få svaret att det är paradoxalt självmotsägande, oavsett hur de närmar sig det. En jakt på detta hål är alltså evig. I praktiken är det en jakt på vad vi "egentligen" menar, med tanken att detta "egentligen" är sanningen.

Av denna anledning uppfann Linné sitt ortogonala klassificeringssystem. Med detta undviker vi istället kladistikens svarta hål. Vi frågar oss helt inte vad vi gör, utan gör det istället (dvs klassificerar) på ett konsekvent sätt. Då handlar inte problemet med Livets Träd om huruvida det finns ett Livets Träd eller ej, utan om hur vi ska beskriva uppkomsten av biodiversiteten från en gemensam anfader med en konsekvent modell (varvid ett Livets Träd tydligen inte är svaret)..Istället är svaret att den konsekventa modellen (dvs den Linneanska systematiken) har flera lika korrekta lösningar på problemet. Exakt hur många återstår att finna ut genom traditionell empirisk vetenskap.  

Den grundläggande frågan för biologisk systematik

Biologisk systematik är de facto fundamentalt omöjlig, dvs kan inte hitta en enda klassificering av den biologiska diversiteten som är både konsekvent och otvetydig samt idigt, eftersom klassificering ultimat är paradoxal (se Russell's paradox).

Detta faktum har splittrat upp de biologiska systematikerna i två grupper som representerar vardera av de därmed två möjliga fundamentalt skilda utgångspunkterna:

1. Linneanska systematiker som accepterar det (dvs faktumet), och

2. kladistiska systematiker som inte accepterar det.

För närvarande är de kladistiska systematikerna i majoritet, vilket förklarar den biologiska systematikens nuvarande st arka existentiella emfas (i e, Livets Träd). Den kommer sig av att de inte förstår att de klassificerar, utan istället tror att de hittar klasser genom att de analyserar sina klassificeringar med en metod som resulterar i samma klassificering som den antar (vilken de dock således inte förstår att de gör). Detta cirkulära sökande är således evigt, eftersom alla möjliga klassificeringar de facto är ultimat paradoxala (dvs cirkulärt självmot sägande), men för biologins skull får man hoppas att majoritet en av de biologiska systematikerna återigen tippar över till den Linnenska systematiken (eller något annat ortogonalt klassificeringssystem}, dvs accepterar faktumet att biologisk systematik inte kan hitta en enda klassificering som är både konsekvent och otvetydig samtidigt, utan istället nöjer sig med en som åtminstone är konsekvent {dvs den Linneanska systematiken eller något annat ortogonalt klassificeringssystem). Annars kommer biologin återigen att glida in i det begreppsmässiga kaos den lämnade med hjälp av det Linneanska systemet .

Den grundläggande frågan för biologisk systematik är således:

när målet de facto är omöjligt, är det då bäst att acceptera omöjligheten eller att leta efter den?

Den grundläggande frågan för biologisk systematik

Biologisk systematik är de facto fundamentalt omöjlig, dvs kan inte hitta en enda klassificering av den biologiska diversiteten som är både konsekvent och otvetydig samtidigt, eftersom klassificering ultimat är paradoxal (se Russell's paradox).

Detta faktum har splittrat upp de biologiska systematikerna i två grupper som representerar vardera av de därmed två möjliga fundamentalt skilda utgångspunkterna:

1. Linneanska systematiker som accepterar det (dvs faktumet), och

2. kladistiska systematiker som inte accepterar det.

För närvarande är de kladistiska systematikerna i majoritet, vilket förklarar den biologiska systematikens nuvarande starka existentiella emfas (ie, Livets Träd). Den kommer sig av att de inte förstår att de klassificerar, utan istället tror att de hittar klasser genom att de analyserar sina klassificeringar med en metod som resulterar i samma klassificering som den antar (vilken de dock således inte förstår att de gör). Detta cirkulära sökande är således evigt, eftersom alla möjliga klassificeringar de facto är ultimat paradoxala (dvs cirkulärt självmotsägande), men för biologins skull får man hoppas att majoriteten av de biologiska systematikerna återigen tippar over till den Linnenska systematiken (eller något annat ortogonalt klassificeringssystem), dvs accepterar faktumet att biologisk systematik inte kan hitta en enda klassificering som är både konsekvent och otvetydig samtidigt, utan istället nöjer sig med en som åtminstone är konsekvent (dvs den Linneanska systematiken eller något annat ortogonalt klassificeringssystem). Annars kommer biologin återigen att glida in i det begreppsmässiga kaos den lämnade med hjälp av det Linneanska systemet.

Den grundläggande frågan för biologisk systematik är således:

när målet de facto är omöjligt, är det då bäst att acceptera omöjligheten eller att leta efter den?

Om kladistikens kidnappning av den biologiska systematiken

Vår uppdelning av biologiska organismer i sorter, dvs biologisk systematik, genomgick under slutet av 1900-talet en total metamorfos (omvandling). Från att ha uppfattat problemet som ett problem med just uppdelning av den biologiska diversiteten i sorter, omvandlades den istället till att uppfatta problemet som ett problem med att "hitta" sorter. Problemet omvandlades alltså från ett instrumentellt problem (dvs en praktisk fråga) till ett existentiellt problem (dvs en fråga om vad som verkligen finns). Denna omvandling iscensattes av den tyske nazist-entomologen Willi Hennig under 1950-talet, men slog inte igenom i den biologiska systematiken förrän under det tidiga 1980-talet, framförallt genom en enträgen argumentation från Steve Farris och Gareth Nelson. Den ny-gamla uppfattningen av problemet såsom existentiellt kom att kallas kladistik, varvid Willi Hennig alltså kom att kallas kladistikens fader.

Kladistikens grundtanke är att om nu Darwins teori om arternas uppkomst är korrekt, så borde det finnas "naturliga" grupper av arter, dvs släktskapsgrupper, som förenas av att de inom varje sådan grupp, och endast dessa, har uppkommit från unika förfäder. Sådana grupper kan definieras som "en förfader och alla dess avkomlingar", och kallas "klader" i kladistiken. Kladistikens logik tycktes således vara oklanderlig, givet att man accepterar "arter" som ett axiom, vilket också tycktes vara avgjort genom att Ernst Mayr dessförinnan hade definierat arter (ie, det biologiska artbegreppet).

Problemet med kladistiken är dock inte en definition av arter per se, utan att arter är en sort (inte ett objekt, eller en enhet), och att klader därmed är en sorts sort, vilket Betrand Russell redan 1901 visade vara en paradox. Kladistikens klader är alltså en paradox. Detta betyder inte att klader inte finns, men att de är paradoxala och att de därmed inte kan specificeras utan självmotsägelse. Huruvida detta faktum betyder att de inte finns beror på hur man definerar "finns", men betyder i vilket fall som helst att de inte kan "hittas". Problemet med detta faktum för kladistiken är att dess uppfattning av problemet för biologisk systematik (dvs att "hitta" sorter) saknar en konsekvent lösning. Dess sökande efter en konsekvent lösning är således evig per definition. Aldrig kommer den att hitta en konsekvent lösning.

Den biologiska systematikens totala metamorfos ifrån den Linneanska systematiken till kladistik under de senaste 40 åren utgör således en återvändsgränd. Frågan är endast hur länge den biologiska systematiken kommer att tillåta kladistiken att söka efter klader innan den ger upp hoppet att finna dem. Situationen är faktiskt densamma som den var innan Linné presenterade sin konsekventa lösning av detta problem. Kladistiken utgör egentligen endast ett återfall till samma existentialism som präglade den biologiska systematiken före Linné's konsekventa nominalistiska lösning av dess grundläggande självmotsägelse. Problemet med kladistik ligger alltså egentligen i dess grundläggande existentialistiska självmotsägelse att om sorter finns så är de paradoxala, dvs finns inte.