Det finns inte en enda sanning

Min grund är att objekt och klass är oförenliga, därför att de är ortogonala, och att det därför inte finns enda sanning. Det faktum att denna grund innebär att denna oförenlighet finns inom systemet (dvs begreppsbildning) innebär dock att den dyker upp i massor av olika sammanhang i olika förklädnader, och att den därför går att diskutera i massor av olika sammanhang. Det är just vad jag gör i mina tre olika bloggar. Jag belyser denna oförenlighet i många olika sammanhang för att peka tillbaka på det faktumet att objekt och klass är oförenliga. Att göra det behärskat är dock svårt, eftersom jag betraktar sammanblandningen av dem som dum. Jag vill egentligen säga att "hur f-n kan du missa att objekt och klass är oförenliga", men måste istället försöka visa att de är oförenliga i varje enskilt exempel för att undvika motreaktionen att "det är väl du som är dum".

Jag tror alltså inte på nånting speifikt, utan misstror, och motbevisar, istället troende i sig själv. Tro har också existensberättigande, men inte inom vetenskap, därför att tro inte kan bli vetande. Om den kunde det, så skulle den enda sanningen försvinna i den stund den gjorde det. Man kan kontra med att i den stund vi förstår att det inte finns en enda sanning, så blir alla påståenden lika sanna, men det är en missuppfattning. Olika påståenden är naturligtvis olika mycket sanna. Avsaknaden av en enda sanning betyder inte att allting är lika sant, utan endast att denna singularitet inte finns.

Vetenskap vs kladistik och partikelfysik

De  forskningsinriktningar som kallas "kladistik" och "partikelfysik" bygger på samma sammanblandning av saker och sorter.

När vi diskuterar den verklighet vi uppfattar så delar vi upp den i saker, vilka vi sedan klassificerar in i sorter av saker med hjälp av sakernas egenskaper. Detta kan tyvärr missförstås som att de sorter vi delar upp sakerna i är verkliga istället för sakerna. Detta missförstånd leder dock in i en paradox, vilket Bertrand Russell visade redan 1901 med det som kom att kallas Russells paradox.

Båda de forskningsinriktningar vi kallar "kladistik" och "partikelfysik" har hamnat i denna fälla och således båda skapat sina respektive Russells paradoxer, vilka de kallar "det sanna livets träd" och "Higgs partikel" respektive. Dessa konstruktioner är således paradoxer. De må kännas "naturliga" för sammanblandare av saker och sorter, men är icke desto mindre paradoxer och således i praktiken oändliga rekursioner, dvs oändliga loopar. I datorer kännetecknas de av att de låser  programmen och tvingar oss att ladda in operativsystemetet igen (ie, reboota). Problemet med dem är alltså inte de i sig själva, utan att det finns folk (ie, kladister och partikelfysiker) som hävdar dem. Problemet är alltså kladisterna och partikelfysikerna själva, inte att deras tro är paradoxal. Alla trosinriktningar är paradoxala, problemet är att kladister och partikelfysiker har infört tro i vetenskap, dvs sammanblandat tro med vetenskap. Hur vi nu åter ska särskilja tro och vetenskap återstår att se. Om vi inte lyckas, så får vi finna oss i att gå in i en ny tidsperiod av tro (istället för vetenskap).        

Om förhållandet mellan vetande och tro

Förhållandet mellan vetande och tro är sådant att vetande bör komma före tro, för att undvika tokigheter, men det innebär alltså att vi inte heller bör tro på vetande.