Det som saknas i kladistiken tycks vara bildning

Man kan tänka sig idén om ett "livets träd" (vilken kladistiken omfamnar) som en klon av av celler i en cellinje. Då kan vi nturligtvis kalla denna linje en "klad" och dela upp den i "under-klader", men denna linje inkluderar inte alla celler som finns och har funnits, så den måste endast vara en viss sorts celler.

Om vi går ett steg längre till mötes med kladistiken och tänker oss att alla celler som finns och har funnits endast kan (och har kunnat) förmera sig genom delning (dvs att blandning mellan celler, t ex sexuell reproduktion, inte vare sig finns eller har funnits), då kan vi också tänka oss att alla celler som finns har uppkommit ifrån en enda urcell, dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för celler. Denna tanke innebär emellertid också att det inte finns någon annan sorts liv än celler, eftersom detta "livets träd" inte kan (har kunnat) producera något annat än celler. Tanken innebär således att det endast finns en enda sorts liv, dvs att "liv" är lika med "cell".

Denna lilla tokiga slutsats (då t ex "organism" också faktiskt är "liv") är dock inte vad kladistiken hävdar. Istället tar den ytterligare ett steg i sammanblandningen av sorter genom att hävda att "arter", dvs både "liv" och "cell" och alla andra sorter, har uppkommit från ifrån en enda urart (ie, ursort), dvs att det finns ett enda sant "livets träd" för alla sorter, dvs att alla sorter är lika med varandra. Detta hävdande sammanblandar alltså inte endast "liv" med "cell", utan fastmer alla sorter med varandra. Om det är korrekt, så finns alltså inga olika sorter överhuvudtaget, utan endast en ursort. Om detta, i sin tur, skulle vara korrekt, så finns det inte något att sammanblanda alls, utan endast en enda ursort, vilken således är "art", dvs "sort".

Frågan blir då hur kladistiken kan hitta de arter (sorter) den sammanblandar till en enda art (sort). Om det endast finns en enda sort, som den hävdar, hur kan den då hitta olika sorter? Och, grundproblemet kvarstår, dvs att om vi kallar en klon en "klad" och delar upp den i "under-klader", då måste super-kladen vara endast en viss sorts objekt, dvs inte alla sorters objekt. Kladistiken kan alltså rent praktiskt inte inkludera alla objekt av alla olika sorter som finns.

Detta problem visade Betrand Russell var olösligt, ie, en paradox, redan 1901, vilket varken Willi Hennig eller hans efterföljare (ie, kladister) således tycks känna till. Det som saknas i kladistiken tycks således vara bildning. Denna brist övertäcker den genom att helt enkelt "hävda" den största tokigheten av alla, dvs att sorter är en sort. Just detta är alltså vad Bertrand Russell visade vara en paradox. Kladisterna hävdar alltså en paradox.