Kladistiken satte verkligen den eviga striden mellan nominalism (uppfattningen som vilar på axiomet att objekt, såsom du och jag, är verkliga) och realism (uppfattningen som vilar på axiomet att klasser, såsom människa och gorilla, är verkliga) på sin spets genom att helt enkelt hävda att realism är korrekt och förneka nominalism. På detta angrepp har nominalimen inget motangrepp, eftersom nominalism inte är en tro utan endast ett erkännande av fakta, utan kan endast reagera med förvåning över vad realisterna egentligen menar med det. Menar de att fakta som att tiden är relativ och att realism ultimat leder till paradoxal motsägelse (se Russell's paradox) inte är korrekta, eller menar de att deras förnekande av dessa fakta på något sätt trollar bort dem? Om det förra, borde de då inte visa hur, och om det senare, hur tänker de då? Vi nominalister kan således endast bemöta detta angrepp med ett stort: HUR DÅ? I övrigt kan vi endast förklara realismens fundamentala paradoxala (själv-)motsägelse i hopp om att de kan nå förståelse av den. Förståelse tycks dock inte vara realisters starka sida.
Frågan är alltså om inte realisterna med kladistiken sköt sig själva i foten, och i förlängningen skjuter sig själva än värre när de försöker förklara vad de menar. På Wikipedia kan vi andra iaktta hur kladister trasslar in sig själva i en total begreppsmässig härva när de försöker förklara begreppet "klad". En viss förståelse för dem kan man dock få när man bakom den skymtar en förhoppning (hype) om att kunna leverera historiens största paradigmskifte, dvs, ifrån nominalism till realism, och därigenom vrida den historiska utvecklingen ifrån realism till nominalism tillbaka till realism igen, vilken kan förblinda deras förnuft och förstöra deras omdöme. Än mer förståelig ter den sig när man betänker att i detta också ligger möjligheten att hitta en enda sanning, vilken kan förvrida sinnet även på en stark skeptiker. Vem vill inte undfly verklighetens obegriplighet, och hur lockande är det då inte om man kan göra det så enkelt som att hävda att verkligheten inte är obegriplig utan istället obegripligt enkel? Man tycker dock att det någonstans borde ringa en varningsklocka om att tiden fortfarande är relativ och att Russell's paradox fortfarande gäller för åtminstone en majoritet av de biologiska systematikerna, men tydligen gör det inte det. Kladisternas hävdande (och förnekande) tycks således säga mer om biologiska systematiker än om vad de hävdar (och förnekar). Tydligt är att de gillar klasser mycket mer än de gillar enskilda objekt (såsom du och jag), så mycket att de till och med förnekar att enskilda objekt (såsom du och jag) är verkliga. För mig framstår detta som en yrkesskada.
Än värre är dock att kladistik är traditionell rasbiologi i samma evolutionära tappning som Nazismen. Nazismen som företeelse besegrades, men dess rasidéer överlevde genom den bro Hennig's skrivelser utgjorde och som fångades upp av de biologiska systematikerna Steve Farris och Gareth Nelson. Just nu vilar den alltså trygg i den biologiska systematiken i väntan på att få sticka upp sitt fula tryne igen. Den vårdas ömt av de kladister som har tagit makten inom den biologiska systematiken.
Frågan är alltså om realismen kommer att förgöra sig själv när den försöker förklara vad den menar, eller om den kommer att sticka upp sitt fula tryne igen som ett nytt utbrott av rasbiologi. Vi nominalister kan tyvärr inte påverka skeendet då det styrs helt av hur många av oss som fångas av kladistikens överförenkling (dess populism). Fakta är nämligen mer komplicerade än kladistiken hävdar, och det är omöjligt att överbevisa förenkling (även överförenkling) med något som är mer komplicerat om förenklingen helt enkelt struntar i fakta. Mot dumheten kämpar fakta förgäves..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar