Den inriktning som kallas "kladistik" inom biologisk systematik är totalt fel. Det är visserligen svårt att säga vad som är rätt och fel, det finns många olika kriterier på vad som är rätt och fel, men kladistik är grundläggande fel genom att motsäga sig själv. Den är fel oberoende av vilka alternativen till den är genom att den motsäger sig själv.
Kladistiken söker efter "det sanna livets träd" trots att om ett sådant träd skulle finnas, så skulle det inte finnas, dvs om biologiska organismer skulle ha uppkommit enligt denna modell, så skulle de inte kunna ha uppkommit. Modellen är helt enkelt självmotsägande.
Kladistik är egentligen motsatsen till en konsekvent begreppsbildning, dvs en inkonsekvent begreppsbildning. Den antar att begrepp finns istället för att definiera dem. Detta känns "naturligt" för de personer som tror att begrepp finns (t ex Steve Farris, Gareth Nelson, Kevin de Quieroz, Jim Carpenter, Diana Lipscomb, Mikael Härlin och Per Sundberg, bland många andra) men är icke desto mindre totalt fel.
Frågan är egentligen varför denna självmotsägelse känns "naturlig". Varför känns det "naturligt" att motsäga sig själv? Traditionellt kallas en sådan självmotsägelse "hyckleri", så varför känns det "naturligt" att hyckla? Svaret på denna fråga måste förmodligen sökas i vad som är ekonomiskt fördelaktigt för oss. Majoriteten av oss drivs tydligen inte av en nyfikenhet på hur saker och ting egentligen hänger ihop, utan av en möjlighet att göra karriär och tjäna pengar. Majoriteten är tydligen inte vetenskapare, utan parasiter på vetenskapen. Hyckleri är deras natur, och om de dessutom kan tjäna pengar på det så är det desto bättre.
Kladistik är alltså en självmotsägande angreppsvinkel (approch) utan ett enda svar. Trots att den hävdar att det finns ett enda svar, finns det inte ett enda svar. Verkligheten är alltså tvärt emot vad kladistiken hävdar att den är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar