Om Higg's partikel är verklig, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Häromdagen fick alltså upphovsmännen till idén om Higgs partikel (dvs tron på Higgs partikel, eller Higgs partikel-ism) oturligt nog Nobelpriset.

Detta ger upphov till reflektionen att om Higg's partikel är verklig, dvs om Higgs partikel-ism är korrekt, vilket Nobelpriset tycks legitimera, då är det ingen skillnad mellan kontinuitet och diskrethet, vilket, i sin tur motsäger det faktum att tiden är relativ, liksom kvantfysik. Då måste alltså verkligheten vara självmotsägande (dvs en paradox), vilket är tvärtom emot vad Higg's partikelisterna hävdar...

Man kan alltså notera att Nobelkommittén har prisbelönt två fundamentalt motsägande teorier: Einsteins teori att tiden är relativ och Higgs teori om en sorts partikel som är både kontinuerlig och diskret samtidigt (till skillnad från fotonen som varken är kontinuerlig eller diskret), vilka båda dessutom hävdar sig vara empiriskt bevisade. Om detta är sant, dvs att båda verkligen är empiriskt bevisade, då sluter inte Higgs partikel cirkeln för fysikens standardmodell, vilket Higgs partikelisterna hävdar, utan falsifierar istället den genom att tillföra empiriska bevis för att verkligheten faktiskt är fundamentalt självmotsägande.

En enklare lösning på denna synbara empiriska motsägelse (vilken enligt Higgs partikelisterna även skulle kunna få verkligheten att upphöra att existera om de inte har rätt) är, emellertid, att Higgs partikel-ism är fel (dvs att sannolikhet inte kan likställas med existens). I så fall är inte verkligheten självmotsägande, utan endast tvetydig (dvs mellan olika subjektiva uppfattningar av den), vilket är ett välkänt faktum för de flesta av oss (förutom då kanske Higgs partikelister).

Nej, Higgs partikel-ism är inget annat än en nödlösning för att rädda skenet för realism (dvs uppfattningen av verkligheten som vilar på axiomet att klasser är verkliga) i ett försök att undfly det faktum att den ultimat landar i Russells paradox. Oturligt nog har alltså denna nödlösning nu belönats med Nobelpriset av Higgs partikelister. Det var Higgs partikelister som satte upp dekoren, som sökte efter det de hade föresatt sig att hitta tills de slutligen tyckte sig kunna hävda att de (nästan) hade hittat det, och som nu belönar sig själva med Nobelpriset för att nagla fast sin nödlösning. Oturligt nog för dem visar det sig alltså då att nödlösningen inte sluter cirkeln för fysikens standardmodell, såsom de hävdar, utan fastmer attackerar empirisk vetenskap i sig själv. Om nu verkligheten, och således också empirisk vetenskap, är självmotsägande, vilket Higgs partikelister faktiskt hävdar, då falsifierar Higgs partikel-ism faktiskt empirisk vetenskap i sig själv och således även sig själv.

Den logiska framtiden för Higgs partikelism är att den splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- och fält- partikel-ism, varav båda hävdar sig vara mer sanna än den andra, varefter Higgs partikel-partikel-ism splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- partikel- partikel-ism och fält- partikel- partikel-ism, medan Higgs fält- partikel-ism splittras upp i Higgs partikel- fält- partikel-ism och Higgs fält- fält-. partikel-ism, osv…  Detta är den logiska kontinuiteten i Russells paradox, vilken nödlösningen Higgs partikel-ism faktiskt leder in i.

Jag kan förstå behovet av Higgs partikel, men inte hur detta behov av en omöjlighet kan få någon att "erkänna" existens av en omöjlighet. Om vi inte kan särskilja verklighet ifrån dröm, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Det grundläggande problemet med att särskilja vetenskap och tro är dock att en tredjedel av oss inte kan det, en tredjedel är osäker på det, medan endast en tredjedel av oss kan det, eftersom detta faktum innebär att Higgs partikel-ism faktiskt kan få Nobelpriset..Regerar gör i praktiken inte vetenskaplig konsekvens, utan majoritet (och således också ränksmidning). Sanningen, i den mån den finns, är i praktiken sekundär till majoritet. Detta faktum visades med all önskvärd tydlighet i andra världskriget.