Vår uppdelning av biologiska organismer i sorter, dvs biologisk systematik, genomgick under slutet av 1900-talet en total metamorfos (omvandling). Från att ha uppfattat problemet som ett problem med just uppdelning av den biologiska diversiteten i sorter, omvandlades den istället till att uppfatta problemet som ett problem med att "hitta" sorter. Problemet omvandlades alltså från ett instrumentellt problem (dvs en praktisk fråga) till ett existentiellt problem (dvs en fråga om vad som verkligen finns). Denna omvandling iscensattes av den tyske nazist-entomologen Willi Hennig under 1950-talet, men slog inte igenom i den biologiska systematiken förrän under det tidiga 1980-talet, framförallt genom en enträgen argumentation från Steve Farris och Gareth Nelson. Den ny-gamla uppfattningen av problemet såsom existentiellt kom att kallas kladistik, varvid Willi Hennig alltså kom att kallas kladistikens fader.
Kladistikens grundtanke är att om nu Darwins teori om arternas uppkomst är korrekt, så borde det finnas "naturliga" grupper av arter, dvs släktskapsgrupper, som förenas av att de inom varje sådan grupp, och endast dessa, har uppkommit från unika förfäder. Sådana grupper kan definieras som "en förfader och alla dess avkomlingar", och kallas "klader" i kladistiken. Kladistikens logik tycktes således vara oklanderlig, givet att man accepterar "arter" som ett axiom, vilket också tycktes vara avgjort genom att Ernst Mayr dessförinnan hade definierat arter (ie, det biologiska artbegreppet).
Problemet med kladistiken är dock inte en definition av arter per se, utan att arter är en sort (inte ett objekt, eller en enhet), och att klader därmed är en sorts sort, vilket Betrand Russell redan 1901 visade vara en paradox. Kladistikens klader är alltså en paradox. Detta betyder inte att klader inte finns, men att de är paradoxala och att de därmed inte kan specificeras utan självmotsägelse. Huruvida detta faktum betyder att de inte finns beror på hur man definerar "finns", men betyder i vilket fall som helst att de inte kan "hittas". Problemet med detta faktum för kladistiken är att dess uppfattning av problemet för biologisk systematik (dvs att "hitta" sorter) saknar en konsekvent lösning. Dess sökande efter en konsekvent lösning är således evig per definition. Aldrig kommer den att hitta en konsekvent lösning.
Den biologiska systematikens totala metamorfos ifrån den Linneanska systematiken till kladistik under de senaste 40 åren utgör således en återvändsgränd. Frågan är endast hur länge den biologiska systematiken kommer att tillåta kladistiken att söka efter klader innan den ger upp hoppet att finna dem. Situationen är faktiskt densamma som den var innan Linné presenterade sin konsekventa lösning av detta problem. Kladistiken utgör egentligen endast ett återfall till samma existentialism som präglade den biologiska systematiken före Linné's konsekventa nominalistiska lösning av dess grundläggande självmotsägelse. Problemet med kladistik ligger alltså egentligen i dess grundläggande existentialistiska självmotsägelse att om sorter finns så är de paradoxala, dvs finns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar