Om omöjligheten för kladistik och partikelfysik - att prata det går, men att prata så det går, det går inte

Partikelfysiker hävdar att de har funnit en partikel som är en mekanism, dvs Higgs partikel. Om detta skulle vara korrekt, så skulle tiden inte vara relativ till hastighet i rummet, eftersom det förbiser tiden genom att blanda ihop den med rummet.

Problemet för oss människor (begreppsbildare) är nämligen tidens förhållande till rummet genom att det särskiljer oändliga klasser (ie, våra mentala uppfattningar om typer) ifrån ändliga klasser (ie, de grupper av objekt vi sammanför utifrån våra mentala uppfattningar om typer). Detta förhållande omöjliggör alltså en konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser, vilket Russell's visar. Detta problem innebär alltså att vi inte kan nå en konsekvent "sanning" därför att vi inte kan sammanblanda vår uppfattning av klasser (dvs oändliga klasser) med de klasser vi rent praktiskt särskiljer (dvs ändliga klasser) på grund av att tiden är skild från rummet. En konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser förutsätter nämligen att tiden inte är skild från rummet.

Ett annat sätt att formulera detta oöverstigliga hinder för en enda sanning är att "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om tiden inte skulle ha varit skild ifrån rummet, men det faktum att tiden är skild från rummet omöjliggör det".

Ett annat är att: "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om vi inte hade särskiljt oss från det vi uttalar oss om, men nu när vi gör det kan vi inte det".

Ett annat är att: "om vi inte hade särskiljt oss ifrån det vi pratar om, så skulle vi ha kunnat formulera en enda sanning".

Ett annat är att: "att prata det går, men att prata så att det går, det går inte".