Det finns inte en enda sanning

Min grund är att objekt och klass är oförenliga, därför att de är ortogonala, och att det därför inte finns enda sanning. Det faktum att denna grund innebär att denna oförenlighet finns inom systemet (dvs begreppsbildning) innebär dock att den dyker upp i massor av olika sammanhang i olika förklädnader, och att den därför går att diskutera i massor av olika sammanhang. Det är just vad jag gör i mina tre olika bloggar. Jag belyser denna oförenlighet i många olika sammanhang för att peka tillbaka på det faktumet att objekt och klass är oförenliga. Att göra det behärskat är dock svårt, eftersom jag betraktar sammanblandningen av dem som dum. Jag vill egentligen säga att "hur f-n kan du missa att objekt och klass är oförenliga", men måste istället försöka visa att de är oförenliga i varje enskilt exempel för att undvika motreaktionen att "det är väl du som är dum".

Jag tror alltså inte på nånting speifikt, utan misstror, och motbevisar, istället troende i sig själv. Tro har också existensberättigande, men inte inom vetenskap, därför att tro inte kan bli vetande. Om den kunde det, så skulle den enda sanningen försvinna i den stund den gjorde det. Man kan kontra med att i den stund vi förstår att det inte finns en enda sanning, så blir alla påståenden lika sanna, men det är en missuppfattning. Olika påståenden är naturligtvis olika mycket sanna. Avsaknaden av en enda sanning betyder inte att allting är lika sant, utan endast att denna singularitet inte finns.

Tro på Higgs partikel vs vetenskap

Alldeles nyligen fick den empiriska bekräftelsen av Higgs partikel Nobelpriset, trots att förekomst av en sådan partikel motsägs (dvs falsifieras) av det faktum att tiden är relativ (med hastigheten i rummet). Denna bekräftelse fick alltså Nobelpriset trots att den är omöjlig. Anledningen till denna tokighet är svår att förstå, men tokigheten i den är glasklar. Det finns helt enkelt ingen "Higgs partikel", därför att då skulle inte tiden vara relativ.

Man kan inte undfly misstanken att den fick Nobelpriset just i avsikt att bekräfta partikelfysik för att på så sätt rädda skenet på vetenskap såsom partikelfysiker uppfattar vetenskap, dvs, att rädda partikelfysik. Problemet med denna räddningsaktion av partikelfysik är att den även falsifierar vetenskap, och därmed även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" av partikelfysik falsifierar alltså vetenskap, vilket i sin tur även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" är ingen räddning, utan istället en falsifiering av vetenskap som drar med sig partikelfysiken i fallet. Emellertid, som tur är, är inte vetenskap det partikelfysiker uppfattar att det är, så partikelfysiken faller egentligen ensam. Det enda vetenskapen behöver göra är att säga att partikelfysiken är självmotsägande för att undvika att dras med i fallet av den, såsom jag gör, men frågan är: kommer vetenskapen att göra det? Kan vetenskapen rädda sig själv i mitten, eller kommer den att falla med en paranoid tillämpning av den?   

Vetenskap vs kladistik och partikelfysik

De  forskningsinriktningar som kallas "kladistik" och "partikelfysik" bygger på samma sammanblandning av saker och sorter.

När vi diskuterar den verklighet vi uppfattar så delar vi upp den i saker, vilka vi sedan klassificerar in i sorter av saker med hjälp av sakernas egenskaper. Detta kan tyvärr missförstås som att de sorter vi delar upp sakerna i är verkliga istället för sakerna. Detta missförstånd leder dock in i en paradox, vilket Bertrand Russell visade redan 1901 med det som kom att kallas Russells paradox.

Båda de forskningsinriktningar vi kallar "kladistik" och "partikelfysik" har hamnat i denna fälla och således båda skapat sina respektive Russells paradoxer, vilka de kallar "det sanna livets träd" och "Higgs partikel" respektive. Dessa konstruktioner är således paradoxer. De må kännas "naturliga" för sammanblandare av saker och sorter, men är icke desto mindre paradoxer och således i praktiken oändliga rekursioner, dvs oändliga loopar. I datorer kännetecknas de av att de låser  programmen och tvingar oss att ladda in operativsystemetet igen (ie, reboota). Problemet med dem är alltså inte de i sig själva, utan att det finns folk (ie, kladister och partikelfysiker) som hävdar dem. Problemet är alltså kladisterna och partikelfysikerna själva, inte att deras tro är paradoxal. Alla trosinriktningar är paradoxala, problemet är att kladister och partikelfysiker har infört tro i vetenskap, dvs sammanblandat tro med vetenskap. Hur vi nu åter ska särskilja tro och vetenskap återstår att se. Om vi inte lyckas, så får vi finna oss i att gå in i en ny tidsperiod av tro (istället för vetenskap).        

Hur långt kan vetenskapen nå?

Begreppsbildning är ett verktyg vi använder för att diskutera verkligheten. Det fungerar fundamentalt på så sätt att vi särskiljer någon typ (av objekt eller egenskaper) ifrån alla andra möjliga typer (av objekt eller egenskaper).

Problemet med detta verktyg är att det förutsätter en uppdelning (fundamentalt av objekt och egenskaper) för att kunna göra en uppdelning (av objekt eller egenskaper). Problemet med detta är att det finns två aspekter av varje uppdelning: att anta den eller att härleda den, vilket är en skillnad i sak (dvs objekt), men inte i sort (dvs egenskaper), dvs att saken kan vara olika i dessa två aspekter, men inte sorten, trots att saken i praktiken är densamma oberoende av aspekter, medan sorten istället kan vara olika i olika aspekter. Problemet med verktyget "begreppsbildning" är således att den är fundamentalt felaktig i att förutsätta sorten istället för saken.

Detta problem är dessutom förödande för begreppsbildningen då klassificering (dvs sortering) ultimat leder in i Russells paradox, eftersom det betyder att begreppsbildningen är predestinerad att hamna i Russells paradox. Detta har vi sett åtminstone två exempel på de senaste 50 åren: kladistikens idé om "ett sant livets träd" och partikelfysikernas idé om en "Higgs partikel". Sådana Russells paradoxer skulle faktiskt frigöra begreppsbildningen ifrån dess predestinering till Russells paradox om de skulle kunna vara "verkliga", i praktiken "konsekventa", dvs inte självmotsägande, men tyvärr kan de inte det. Paradoxer kan teoretiskt tänkas vara "verkliga", men denna tanke kan inte förenas med det faktum att tiden i praktiken är relativ, eftersom de tvärtom förutsätter att tiden inte är relativ genom att vara relativa, eftersom två relativa relativiteter måste vara absoluta i förhällande till varandra för att vara konsekventa, dvs inte vara självmotsägande. Mycket kan vi göra, men vi kan inte undfly det faktum att olika relativiteter inte kan vara relativa i förhållande till varandra utan att vara motsägande, dvs inkonsekventa. Relativitet kan inte överbrygga vår fundamentala uppdelning av verkligheten i objekt och klass, hur gärna vi än vill det.

Alternativet är en ortogonal begreppsbildning såsom den Linneanska systematiken och obektsorienterad programmering. Dessa kan dock tyvärr inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är", men det kan faktiskt inte heller kladistik eller den partikelfysik som hävdar att de har hittat Higgs partikelär göra. Vetenskapen (dvs fundamentalt begreppsbildning + logik) kan inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är" utan kan endast producera prognoser. Märkvärdigare än så är faktiskt inte vetenskapen, hur gärna den än vill vara det. Längre än så kan den inte nå. Den kan inte bli en religion som konkurrerar med andra religioner, eftersom Russells paradox inte är mycket att komma med i religionernas krig. Såsom vetenskapare borde vi alltså vara mer intresserade av att bevara vetenskapens skillnad från religioner än att gå i krig mot dem, vilket vi i storhetsvansinnet tydligen inte kan avstå ifrån. I detta krig kommer vi dock att bli smärtsamt medvetna om att vår "reformism" inte håller. Islam är faktiskt mer komplett som religion än vetenskap är . Vi måste alltså inse att vetenskap är mer en hobby än en religion. Aldrig kommer vetenskapen att kunna förklara världen, eftersom förklaring alltid kommer att vara skild från det förklarade.. 

Om vetenskapens hallucination om en enda sanning

Darwin fick en idé om att alla levande varelser inte har uppkommit enligt den då rådande uppfattningen genom Bibelns skapelse, utan från ett enda ursprung. Denna idé var dock inte ny, utan har dykt upp i många olika kulturer före Darwin (såvitt känt åtminstone ända tillbaks till 600 år före Kristus).

Problemet med idén är dock VAD som har uppkommit. Även Darwin slet sitt hår i omkring 20 år med denna fråga, men tvingades till slut ta till överförenklingen att det var "arter" som uppkommit, trots att han intuitivt kände att begreppet "art" inte tycktes kunna gå att få entydigt. Linné hade lyckats få begreppet entydigt i sitt klassificeringssystem, men hans definition av dessa "arter" hade två "ben": ett i arterna själva och ett  i deras släkte, och sådana arter kan således inte uppkomma i sig själva, utan endast tillsammans med sina släkten. "Arter" tycktes således endast gå att få entydiga tillsammans med släkten, och problemet med idén är således att formulera en entydig förklaring av en gemensam uppkomst av tvetydiga "saker".

Detta problem är dock de facto olösligt, vilket Bertrand Russell demonstrerade 1901 med sin paradox, kallad Russells paradox. Orsaken är att lösningen de facto är en paradox. Inte undra på således att denna till synes självklara idé för alla oss rationella människor samtidigt utgör ett så stort problem för oss. Den tycks motsäga vår rationalitet i sig själv. Detta gäller dock endast om vi antar som axiom att det finns en enda "sann" klassificering av verkligheten. Om vi istället antar att det finns flera lika sanna klassificeringar av verkligheten, dvs att klassificering är relativ, så undviker vi den. Självmotsägelsen ligger alltså inte i rationalitet i sig själv, utan i antagandet att dess klassificering kan vara entydigt "sann".

Detta faktum är dock svårsmält för vetenskap i allmänhet, eftersom det underminerar vetenskapens sökande efter "sanningen". Om det är omöjligt att finna en enda "sann" klassificering, så är det också omöjligt att hitta en enda "sanning", eftersom en sådan "sanning" förutom de triviala specifika "sanningarna" (som att Pelle handlade på Systembolaget igår) måste uttryckas generellt, dvs med något klassificerande ord (som att alla X leder till Y, eller att alla X är Y). Av denna anledning vill inte vetenskapare (också kallade "forskare") erkänna detta faktum. Detta var orsaken till att det fanns flera vetenskapare som var medvetna om Russell's paradox samtidigt med Bertrand Russell men inte ville publicera det. De ville helt enkelt inte att den skulle bli känd, precis som Pythagora inte ville att det skulle bli känt att hypotenusan i en enhetstriangel inte är ett heltal. De fakta som tycks motsäga rationalitet genom att motsäga vetenskapens antagande om en enda sanning är helt enkelt oönskade. När de dyker upp reagerar vetenskapare precis som religiösa fanatiker med att förtränga och förtrycka dem. Problemet är dock således endast vetenskapens antagande att det finns en enda "sanning". Det gör det inte.

Problemet med detta för vetenskapen är att det avslöjar vetenskapen såsom en fåfäng jakt efter en hallucination. "Livets träd" och "Higgs partikel" är exempel på denna hallucination. Frågan då blir huruvida det är "bättre" i någon mening att jaga efter en hallucination än att erkänna att det är en hallucination? Svaret på denna fråga har inte jag, men jag tycker i alla fall att det är bortkastad energi att jaga efter en hallucination. För mig framstår det som "bättre" att acceptera fakta och gå vidare från det (t ex med objektsorienterad programmering). Jag kan faktiskt inte förstå att någon kan tycka att det är "bättre" att jaga efter en hallucination (förutom om man ser det i ett ekonomiskt och karriärmässigt perspektiv) .