När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Att jobba med rumsliga data och modellera förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, är faktiskt grundforskning.

Detta faktum är obegripligt om man tror att grundforskning handlar om att ta reda på hur saker och ting hänger ihop, men begripligt om man förstår att grundforskning handlar om att modellera hur saker och ting hänger ihop. Skillnaden mellan att "ta reda på" och "modellera" är nämligen ingen. I praktiken är de samma sak. När man försöker "ta reda på" hur saker och ting hänger ihop, så modellerar man nämligen hur saker och ting hänger ihop. Den enda skillnaden mellan dem är att "ta reda på" är den teoretiska aspekten av modellering, medan "modellering" anspelar på den praktiska aspekten av modellering. Dvs att "ta reda på" är modellering utan några som helst verklighetsanspråk, vari man alltså kan hitta på precis vad som helst, t ex Aristoteles "den Stora Påskjutaren", Higgs partikel eller livets träd, medan praktisk modellering inte innehåller sådana metafysiska komponenter utan endast använder praktiska verktyg till modelleringen. Att "ta reda på" innehåller alltså en metafysisk komponent, vilket praktisk modelling inte gör.

Teoretiska modellerare, såsom kladister och Higgs partikel-fysiker, hävdar förmodligen att de söker en underliggande verklighet till det vi observerar och mäter, men frågan är hur de fortfarande kan göra det då Bertrand Russell redan för hundra år sedan (1901) med sin paradox "Russells paradox" visade att vi inte kan påvisa en sådan underliggande verklighet utan att den är en en "Russells tekanna" (Russell's teapot), dvs ett trosobjekt. Detta klargörande innebär att om vi inte vill lämna empiriska fakta för en paradoxal tro, så är praktisk modellering det enda alternativet för grundforskning, dvs att jobb med rumsliga data och modellering av förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, faktiskt är grundforskning. Alternativet är att tro på tokigheter såsom t ex "monader", ett "livets träd", "Higgs partikel", eller någon annan tokighet, vilken dessutom är en paradox. Idag har vi ju dessutom visat att praktisk modellering innehåller den oerhört intressanta kvantfysiken, vilken kvarstår för oss att begripa.

Detta faktum (att teoretisk modellering utgör en återvändsgränd) vill teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister naturligtvis inte släppa upp till ytan, då det skulle förvandla deras prat till rent skitprat, vilket också Ludwig Wittgenstein visade att det faktiskt är. Frågan är alltså hur länge detta teoretiska skitprat om tokiga metafysiska och paradoxalt motsägelsefulla metafysiska fenomen kan förbli respekterat? När ska vi förstå att det endast är skitprat? När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?