Om Sanningen med stort S

Vi människor har sökt efter Sanningen med stort S ända sedan vi började sätta ord på världen.

I utforskandet av vad denna Sanning möjligen kan vara, kan vi genom att betänka olika möjligheter komma fram till att den endast kan vara ett påstående om världen.

Denna slutsats leder till frågan om vad ett påstående möjligen kan utsäga om världen. Därvidlag kan vi konstatera att påståenden kan vara både specifika, såsom att ett visst objekt har en viss egenskap, t ex att "denna bil är grön", eller generellt, såsom att en viss sorts objekt har en viss egenskap, t ex att "skottar är snåla". Båda dessa typer av påståenden delar dock egenskapen att de tilldelar objekt egenskaper, antingen såsom enskilda objekt eller såsom sorter av objekt. Det innebär att Sanningen måste vara ett tilldelande av egenskaper till ett eller någon sorts objekt.

Denna slutsats leder oss till ett vägskäl mellan att fortsätta med frågan huruvida Sanningen kan vara ett påstående om ett eller någon sorts objekt, eller att utforska vad "tilldelande av egenskaper" egentligen innebär. Detta vägskäl stoppar dock i praktiken ett fortsatt logiskt utforskande av vad Sanningen kan vara, eftersom de tillsammans, dvs "tilldelande av egenskaper till ett eller någon sorts objekt" är själva definitionen av ett påstående. Vad slutsatsen egentligen säger är att Sanningen är ett påstående, vilket vi alltså kan komma fram till genom att betänka olika möjligheter.

Sanningen är alltså ett påstående om världen, men inte något vi avgör logiskt, utan istället något vi avgör genom dess överensstämmelse med världen. Denna slutsats leder oss till ett annat vägskäl mellan att vad en person uppfattar som Sanningen, t ex att den Danske konungen Kristian tyrann var en hjälte, för en annan person istället är en lögn, t ex att han var en tyrann. Sanningen är tydligen beroende av vem som avgör påståendets överensstämmelse med världen. Sanningen är således tydligen subjektiv.

Ett värre problem för Sanningen är dock att egenskaper ultimat är paradoxalt självmotsägande (som Bertrand Russell visade redan 1901 med Russells paradox), genom att det innebär att det inte finns någon konsekvent (consistent) lösning på "tilldelande av egenskaper", och därmed inte heller finns någon Sanning som inte är självmotsägande.

Sanningen är således både subjektiv och självmotsägande. Det innebär att ett sökande efter Sanningen inte bara är egoistiskt (dvs subjektivt) utan också ointelligent. Jesus sa: "vems sanning, din eller min". Bertrand Russell sa: "alla sanningar är självmotsägande". Idag finns det två framträdande sökningar efter Sanningen: Higgs partikelism och Kladism, den förra sökande efter den ultimata partikeln och den senare sökande efter livets träd, vilka båda således är självmotsägande.

Att stoppa sökandet efter Sanningen är dock inte möjligt, eftersom det hela tiden dyker upp nya (unga) människor som inte har hela bakgrunden klar för sig. Denna brist på bildning i unga år omöjliggör således i praktiken en allmän kunskap om Sanningens väsen. Istället är vi praktiskt tvingade till att förlägga kunskapen om Sanningens väsen till de äldre åren. Vi tvingas alltså acceptera att livet är vägen från tron på Sanningen till kunskapen om dess väsen.