Om skillnaden mellan tro (som kladistik och partikelfysik) och vetenskap

Vi människor vill gärna tro att det finns en enda sanning. Sanningen är dock att det finns flera lika sanna sanningar. "Sanningen" är inte en fråga om svart eller vitt, dvs sant eller osant, utan istället om en gråskala där ingen mitt finns, dvs där vi endast kan komma nära ifrån två olika håll.

Hur vi kommer att handskas med detta faktum återstår att se. Just nu håller de som tror på en enda sanning (dvs troende, eller fundamentalister) på att ta över makten ifrån dem som inte tror det (dvs traditionella forskare), i samma anda som rasbiologer övertog makten övertog makten ifrån traditionella forskare i början av 1900-talet. Förhoppningsvis kommer det inte att gå lika illa denna gång, men tydligen är själva idén om en enda sanning svår att bli av med. Gång på gång dyker det upp nya företrädare för denna idé (såsom kladisterna, partikelfysikerna och de datavetenskapare som tror att NP=P). I denna idé är själva tron på en enda sanning fundamental. Denna tro är det som förenar dem med andra tros-förespråkare och skiljer dem ifrån traditionella forskare. Detta är egentligen själva gränsen mellan tro och vetenskap.

I den stund du börjar tro på en enda sanning har du alltså tagit klivet ifrån vetenskap till tro. Då har du påbörjat det fruktlösa sökande efter sanningen som troende ägnar sig åt istället för vetenskap.    

Hur långt kan vetenskapen nå?

Begreppsbildning är ett verktyg vi använder för att diskutera verkligheten. Det fungerar fundamentalt på så sätt att vi särskiljer någon typ (av objekt eller egenskaper) ifrån alla andra möjliga typer (av objekt eller egenskaper).

Problemet med detta verktyg är att det förutsätter en uppdelning (fundamentalt av objekt och egenskaper) för att kunna göra en uppdelning (av objekt eller egenskaper). Problemet med detta är att det finns två aspekter av varje uppdelning: att anta den eller att härleda den, vilket är en skillnad i sak (dvs objekt), men inte i sort (dvs egenskaper), dvs att saken kan vara olika i dessa två aspekter, men inte sorten, trots att saken i praktiken är densamma oberoende av aspekter, medan sorten istället kan vara olika i olika aspekter. Problemet med verktyget "begreppsbildning" är således att den är fundamentalt felaktig i att förutsätta sorten istället för saken.

Detta problem är dessutom förödande för begreppsbildningen då klassificering (dvs sortering) ultimat leder in i Russells paradox, eftersom det betyder att begreppsbildningen är predestinerad att hamna i Russells paradox. Detta har vi sett åtminstone två exempel på de senaste 50 åren: kladistikens idé om "ett sant livets träd" och partikelfysikernas idé om en "Higgs partikel". Sådana Russells paradoxer skulle faktiskt frigöra begreppsbildningen ifrån dess predestinering till Russells paradox om de skulle kunna vara "verkliga", i praktiken "konsekventa", dvs inte självmotsägande, men tyvärr kan de inte det. Paradoxer kan teoretiskt tänkas vara "verkliga", men denna tanke kan inte förenas med det faktum att tiden i praktiken är relativ, eftersom de tvärtom förutsätter att tiden inte är relativ genom att vara relativa, eftersom två relativa relativiteter måste vara absoluta i förhällande till varandra för att vara konsekventa, dvs inte vara självmotsägande. Mycket kan vi göra, men vi kan inte undfly det faktum att olika relativiteter inte kan vara relativa i förhållande till varandra utan att vara motsägande, dvs inkonsekventa. Relativitet kan inte överbrygga vår fundamentala uppdelning av verkligheten i objekt och klass, hur gärna vi än vill det.

Alternativet är en ortogonal begreppsbildning såsom den Linneanska systematiken och obektsorienterad programmering. Dessa kan dock tyvärr inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är", men det kan faktiskt inte heller kladistik eller den partikelfysik som hävdar att de har hittat Higgs partikelär göra. Vetenskapen (dvs fundamentalt begreppsbildning + logik) kan inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är" utan kan endast producera prognoser. Märkvärdigare än så är faktiskt inte vetenskapen, hur gärna den än vill vara det. Längre än så kan den inte nå. Den kan inte bli en religion som konkurrerar med andra religioner, eftersom Russells paradox inte är mycket att komma med i religionernas krig. Såsom vetenskapare borde vi alltså vara mer intresserade av att bevara vetenskapens skillnad från religioner än att gå i krig mot dem, vilket vi i storhetsvansinnet tydligen inte kan avstå ifrån. I detta krig kommer vi dock att bli smärtsamt medvetna om att vår "reformism" inte håller. Islam är faktiskt mer komplett som religion än vetenskap är . Vi måste alltså inse att vetenskap är mer en hobby än en religion. Aldrig kommer vetenskapen att kunna förklara världen, eftersom förklaring alltid kommer att vara skild från det förklarade.. 

Vetenskap och Higgs partikelism

Det vi kallar "vetenskap" har en tendens att hamna i en ofruktbar kamp mellan två diametralt motsatta logiska resonemang kallade "nominalism" och "klass-realism". Denna kamp är inte lätt att förstå, men jag ska göra ett försök att förklara den. För att förstå den måste vi kunna följa två olika spår samtidigt, vilka genom att vara diametralt motsatta lyckas slingra sig runt varandra utan mötesplatser, förutom i de fenomen vi kallar paradoxer, vilket hela tiden upprätthålls genom att de uppfattar såväl begreppen som paradoxerna på diametralt motsatta sätt. 

Upphovet till dessa två diametralt motsatta logiska resonemang är att vi begreppsbildar verkligheten med hjälp av endast två fundamentala uppfattningar: den om objekt, dvs det vi vanligen kallar saker, och den om klasser, dvs, grupper av saker som delar det vi uppfattar som grundläggande egenskaper. Av dessa fundamentala uppfattningar är vi dessutom tvungna att dela upp klasser i oändliga klasser, dvs abstrakta typer som endast finns i våra egna huvuden och som karaktäriserar klasser, och ändliga klasser, dvs de resulterande grupperna av saker, för att kunna särskilja abstraktion från verklighet. Denna struktur på begreppsbildningen innebär att objekt är diametralt motsatta till klasser, eftersom varje enskilt objekt svarar mot två klasser, dvs en oändlig och en ändlig.

Orsaken till de två diametralt motsatta logiska resonemangen (det första stycket ovan) är att vår begreppsbildning (det andra stycket ovan) ger möjlighet för ett logiskt resonemang att ta sin utgångspunkt ifrån antingen objekt eller klasser (eftersom den enklaste logiken endast särskiljer objekt och klasser, inte de olika typerna av klasser, dvs inte mängder av klasser såsom "alla av en klass" eller "några av en klass"). Det innebär att ett logiskt resonemang kan både antaga objekt och härleda klasser (ie, nominalism) och antaga klasser och härleda klasser (ie, klass-realism). Denna möjlighet innebär att de klasser som nominalism härleder i praktiken måste vara de klasser som klass-realism istället antar, och att resonemangen därmed hamnar i otakt. Klass-realister förstår inte hur nominalister kan "veta" att ett visst objekt tillhör en viss klass, medan nominalister inte förstår hur klass-realister kan ifrågasätta vilken klass ett visst objekt tillhör. Nominalister klassificerar helt enkelt objekt, medan klass-realister försöker finna ut vilken klass objekt tillhör. Det hela är en dans runt "det sagda".

Denna dans är dock inte något som nominalister önskar, eftersom de endast klassificerar de objekt vi ser för att kunna diskutera den verklighet vi alla uppfattar, men som de ändå ständigt dras tillbaka in i av klass-realister som vill veta vad objekten "verkligen är". Detta ständiga ifrågasättande av grunden för nominalism, ie, begreppsbildningen i sig själv, är således grunden för vetenskapens tendens att hamna i en ofruktbar kamp mellan två diametralt motsatta logiska resonemang kallade "nominalism" och "klass-realism".

Denna kamp kan alltså inte avslutas med mindre än att vi kan visa att klass-realism jagar efter något som inte står att finna. Detta gjorde dock Bertrand Russell när han demonstrerade att klass-realism ultimat leder till paradox, ie, Russells paradox, vilket alltså borde ha avfärdat klass-realism definitivt, men vad hände? Jo, klass-realism började istället hävda att paradoxer är verkliga, t ex kladistikens "sanna livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel", som om dessa idéer inte skulle vara självmotsägande (såsom paradoxer är). Klass-realism vägrade således att ge upp för fakta, utan valde istället att "köra ända in i kaklet".

Denna kamp inom vetenskapen döljer alltså det faktum att vetenskap endast är ett hantverk som kan förutsäga framtiden mer eller mindre korrekt, konstruera tekniska attiraljer och styra skeendet, men inte kan förklara verkligheten. Nyligen doldes detta faktum alltmer genom att klass-realism i form av tron på "Higgs partiklar" fick Nobelpriset (av andra klass-realister), i det typiskt mänskliga hoppet om att bekräftande av idéer kan förverkliga dem. Det är, så att säga, höjdpunkten på toket. Tokigare än så kan det inte bli (förutom om de vilseledda praktiska partikelfysikerna på Cern skulle få priset, vilket faktiskt kan hända nästa år). Efter detta skulle partikelfysiken vara totalt körd, även om partikelfysikerna själva skulle tycka att de har kommit hem, eftersom den då har kvalificerat in bland religionerna.

Livet är inte lätt.

Om Sanningen med stort S

Vi människor har sökt efter Sanningen med stort S ända sedan vi började sätta ord på världen.

I utforskandet av vad denna Sanning möjligen kan vara, kan vi genom att betänka olika möjligheter komma fram till att den endast kan vara ett påstående om världen.

Denna slutsats leder till frågan om vad ett påstående möjligen kan utsäga om världen. Därvidlag kan vi konstatera att påståenden kan vara både specifika, såsom att ett visst objekt har en viss egenskap, t ex att "denna bil är grön", eller generellt, såsom att en viss sorts objekt har en viss egenskap, t ex att "skottar är snåla". Båda dessa typer av påståenden delar dock egenskapen att de tilldelar objekt egenskaper, antingen såsom enskilda objekt eller såsom sorter av objekt. Det innebär att Sanningen måste vara ett tilldelande av egenskaper till ett eller någon sorts objekt.

Denna slutsats leder oss till ett vägskäl mellan att fortsätta med frågan huruvida Sanningen kan vara ett påstående om ett eller någon sorts objekt, eller att utforska vad "tilldelande av egenskaper" egentligen innebär. Detta vägskäl stoppar dock i praktiken ett fortsatt logiskt utforskande av vad Sanningen kan vara, eftersom de tillsammans, dvs "tilldelande av egenskaper till ett eller någon sorts objekt" är själva definitionen av ett påstående. Vad slutsatsen egentligen säger är att Sanningen är ett påstående, vilket vi alltså kan komma fram till genom att betänka olika möjligheter.

Sanningen är alltså ett påstående om världen, men inte något vi avgör logiskt, utan istället något vi avgör genom dess överensstämmelse med världen. Denna slutsats leder oss till ett annat vägskäl mellan att vad en person uppfattar som Sanningen, t ex att den Danske konungen Kristian tyrann var en hjälte, för en annan person istället är en lögn, t ex att han var en tyrann. Sanningen är tydligen beroende av vem som avgör påståendets överensstämmelse med världen. Sanningen är således tydligen subjektiv.

Ett värre problem för Sanningen är dock att egenskaper ultimat är paradoxalt självmotsägande (som Bertrand Russell visade redan 1901 med Russells paradox), genom att det innebär att det inte finns någon konsekvent (consistent) lösning på "tilldelande av egenskaper", och därmed inte heller finns någon Sanning som inte är självmotsägande.

Sanningen är således både subjektiv och självmotsägande. Det innebär att ett sökande efter Sanningen inte bara är egoistiskt (dvs subjektivt) utan också ointelligent. Jesus sa: "vems sanning, din eller min". Bertrand Russell sa: "alla sanningar är självmotsägande". Idag finns det två framträdande sökningar efter Sanningen: Higgs partikelism och Kladism, den förra sökande efter den ultimata partikeln och den senare sökande efter livets träd, vilka båda således är självmotsägande.

Att stoppa sökandet efter Sanningen är dock inte möjligt, eftersom det hela tiden dyker upp nya (unga) människor som inte har hela bakgrunden klar för sig. Denna brist på bildning i unga år omöjliggör således i praktiken en allmän kunskap om Sanningens väsen. Istället är vi praktiskt tvingade till att förlägga kunskapen om Sanningens väsen till de äldre åren. Vi tvingas alltså acceptera att livet är vägen från tron på Sanningen till kunskapen om dess väsen.