Darwin fick en idé om att alla levande varelser inte har uppkommit enligt den då rådande uppfattningen genom Bibelns skapelse, utan från ett enda ursprung. Denna idé var dock inte ny, utan har dykt upp i många olika kulturer före Darwin (såvitt känt åtminstone ända tillbaks till 600 år före Kristus).
Problemet med idén är dock VAD som har uppkommit. Även Darwin slet sitt hår i omkring 20 år med denna fråga, men tvingades till slut ta till överförenklingen att det var "arter" som uppkommit, trots att han intuitivt kände att begreppet "art" inte tycktes kunna gå att få entydigt. Linné hade lyckats få begreppet entydigt i sitt klassificeringssystem, men hans definition av dessa "arter" hade två "ben": ett i arterna själva och ett i deras släkte, och sådana arter kan således inte uppkomma i sig själva, utan endast tillsammans med sina släkten. "Arter" tycktes således endast gå att få entydiga tillsammans med släkten, och problemet med idén är således att formulera en entydig förklaring av en gemensam uppkomst av tvetydiga "saker".
Detta problem är dock de facto olösligt, vilket Bertrand Russell demonstrerade 1901 med sin paradox, kallad Russells paradox. Orsaken är att lösningen de facto är en paradox. Inte undra på således att denna till synes självklara idé för alla oss rationella människor samtidigt utgör ett så stort problem för oss. Den tycks motsäga vår rationalitet i sig själv. Detta gäller dock endast om vi antar som axiom att det finns en enda "sann" klassificering av verkligheten. Om vi istället antar att det finns flera lika sanna klassificeringar av verkligheten, dvs att klassificering är relativ, så undviker vi den. Självmotsägelsen ligger alltså inte i rationalitet i sig själv, utan i antagandet att dess klassificering kan vara entydigt "sann".
Detta faktum är dock svårsmält för vetenskap i allmänhet, eftersom det underminerar vetenskapens sökande efter "sanningen". Om det är omöjligt att finna en enda "sann" klassificering, så är det också omöjligt att hitta en enda "sanning", eftersom en sådan "sanning" förutom de triviala specifika "sanningarna" (som att Pelle handlade på Systembolaget igår) måste uttryckas generellt, dvs med något klassificerande ord (som att alla X leder till Y, eller att alla X är Y). Av denna anledning vill inte vetenskapare (också kallade "forskare") erkänna detta faktum. Detta var orsaken till att det fanns flera vetenskapare som var medvetna om Russell's paradox samtidigt med Bertrand Russell men inte ville publicera det. De ville helt enkelt inte att den skulle bli känd, precis som Pythagora inte ville att det skulle bli känt att hypotenusan i en enhetstriangel inte är ett heltal. De fakta som tycks motsäga rationalitet genom att motsäga vetenskapens antagande om en enda sanning är helt enkelt oönskade. När de dyker upp reagerar vetenskapare precis som religiösa fanatiker med att förtränga och förtrycka dem. Problemet är dock således endast vetenskapens antagande att det finns en enda "sanning". Det gör det inte.
Problemet med detta för vetenskapen är att det avslöjar vetenskapen såsom en fåfäng jakt efter en hallucination. "Livets träd" och "Higgs partikel" är exempel på denna hallucination. Frågan då blir huruvida det är "bättre" i någon mening att jaga efter en hallucination än att erkänna att det är en hallucination? Svaret på denna fråga har inte jag, men jag tycker i alla fall att det är bortkastad energi att jaga efter en hallucination. För mig framstår det som "bättre" att acceptera fakta och gå vidare från det (t ex med objektsorienterad programmering). Jag kan faktiskt inte förstå att någon kan tycka att det är "bättre" att jaga efter en hallucination (förutom om man ser det i ett ekonomiskt och karriärmässigt perspektiv) .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar