Idag har vi en tendens att tro att allt nytt automatiskt slår ut allt gammalt. Denna tro är dock en villfarelse. Nytt slår bara ut gammalt inom ett paradigm. När vi går mellan olika paradigm, så slår inte nödvändigtvis ett nytt paradigm ut ett gammalt, för det nya paradigmet kan vara ett gammalt som vi har glömt bort.

Just detta är fallet ifråga om den nya angreppsvinkeln inom biologisk systematik på det gamla problemet med att klassificera den biologiska diversiteten, kallad "kladistik". Detta problem har två grundläggande olika lösningar (dvs paradigm): att anta att objekt (dvs enskilda enheter såsom du och jag) finns (är verkliga), vilken kallas "nominalism", eller att anta att klasser (såsom "människa") finns, vilken kallas "realism".. (Tråkigt nog förväxlas ofta "realism" med "pragmatism", dvs att acceptera verkligheten såsom den är, trots att "nominalism" i ett nominalistiskt perspektiv är pragmatisk). Skillnaden mellan dem är total. Det finns inget som förenar dem. De är vad man kallar "ortogonala", dvs diametralt motsatta. Den mest grundläggande skillnaden mellan dem är dock att realism innebär att all förändring vi tycker oss se endast försigår i våra egna huvuden, medan nominalism innebär att den förändring vi tycker oss se verkligen finns. Realism formulerades först av den antika Greken Parmenides, medan nominalism formulerades av den antika Greken Herakleitos.

När upplysningstiden inleddes med Copernicus idé om att världsalltet inte snurrade kring jorden, utan att jorden snurrade kring solen, så återuppväcktes de antika Grekernas idéer. Det var dock inte Parmenides angreppsvinkel som föredrogs, utan Herakleitos. Den nya empriska vetenskapen byggde på Herakleitos angreppsvinkel i form av Platons teori om former. Realism (dvs Parmenides angreppsvinkel) lämnades således på historiens avfallshög. Upplysningstiden ledde senare till Linnés klassificeringssystem för den biologiska diversiteten och Darwins evolutionsteori (kallad teorin om arternas uppkomst). Det faktum att Darwin illustrerade sin teori om evolution med en dikotomt förgrenande illustration av "arternas uppkomst" var dock svårsmält för den tidens biologiska systematiker. Många biologiska systematiker hade tänkt i samma banor, men problemet var huruvida en teori om evolution ska bevisas eller antas. Enligt den empiriska vetenskapen ska en teori testas empiriskt, vilket Darwin alltså inte gjorde, utan istället helt enkelt klädde den i ord i form av "arter". Dessa "arter" var dock egentligen en uppfinning av Linné för att klassificera den biologiska diversiteten inom den nominalistiska angreppsvinkeln. Sådana "arter" hade således ingen plats inom den realistiska  angreppsvinkeln. Darwin blandade alltså ihop den nominalistiska angreppsvinkeln med den realistiska genom att använda "arter", vilket således är självmotsähande. Problemet är att sådana "arter" inte finns (dvs är verkliga) utan endast är en teoretisk konstruktion för att producera ett konsekvent klassificeringssystem av biodiversiteten i den nominalistiska angreppsvinkeln. Darwin gav således ett intryck av att "arter" är både verkliga och inte verkliga (dvs abstrakta) samtidigt, vilket lämnade dem hängande mellan verklighet och abstraktion.

Omkring 100 år senare hävdade den Tyske entomologen Willi Hennig att "arter" är verkliga, vilket vände Herakleitos grundläggande paradigm (dvs nominalism) upp och ner till Parmenides grundläggande paradigm (dvs realism). Hennig vände alltså steken att den moderna vetenskapen utgår ifrån nominalism upp och ner till att den istället utgår ifrån realism. Denna angreppsvinkel kom att kallas "kladistik".

Kladistik är alltså inte nytt utan ett gammalt paradigm som redan är förkastat (lämnat på historiens avfallshög). I detta fall slår alltså inte bytt ut gammalt. Istället är det nya egentligen något gammalt som någon (i detta fall kladister) hävdar, alltdå försöker återuppliva igen. Det är dock lika fel idag som det var när det övergavs för omkring 2000 år sedan. Idag har vi dessutom fått ytterligare empiriska bevis för att det är fel i form av Einsteins relativitetsteori och Russell's paradox 
 Kladistik är alltså lika fel idag som det var för 2000 år sedan.