Finns partiklar eller ej?

Higgs partikelism (dvs tron på att det finns en Higgs partikel) fick nyligen Nobelpriset för partikelfysikernas vid Cern verifiering att det verkligen finns en sådan partikel.

Om detta är korrekt, så betyder det att det inte är någon skillnad mellan partikel och process (vilket partikelfysikerna kallar "mekanism"), utan att denna dualitet i grunden är samma sak. Om detta är korrekt, så innebär det att det inte finns några fundamentala partiklar alls, utan att allt i grunden är process.

Om partikelfysikerna vid Cern verkligen har "bevisat" Higgs partikel, så innebär alltså det att de har falsifierat sig själva, eftersom det då inte finns elementarpartiklar alls, utan att allt i grunden är process utan partiklar.

Den grundläggande frågan till Higgs partikelister är således huruvida de anser att partiklar finns eller ej. 

Ska intelligenta människor acceptera paradox eller inte?

Jag skulle vilja påstå att skillnaden mellan det vi kallar intelligent och ointelligent endast är själva viljan att förstå. De som betraktas som ointelligenta har helt enkelt inte någon vilja att förstå.

Själva viljan att förstå, i sin tur, måste på något sätt ha med tro att göra, även om denna typ av tro grundar sig på ett logiskt sammanhängande resonemang.

Problemet med "intelligent" är dock att det ändar i paradox, vilket alla "intelligenta" människor just nu (liksom under hela mänsklighetens historia) sliter med. Frågan är om vi ska acceptera paradox eller inte. Om vi accepterar den, så motsäger vi idén om en enda sanning, medan om vi inte accepterar den, så motsäger vi fakta.

Den konsekventa lösningen ligger i att acceptera att det finns flera olika sanningar, vilket dock tycks vara oacceptabelt genom att motsäga resonemanget vi använder för att komma fram till det. Då måste vi emellertid betänka att slutsatsen inte endast beror på resonemanget, utan också på resonemangets förhållande till verkligheten. Det finns hela tiden två saker vi måste förhålla oss till: konsekvensen i resonemanget och förhållandet mellan resonemanget och verkligheten, och att det i detta  korsförhållandenkan inte kan finna en enda sanning.

Om omöjligheten att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten

Omöjligheten för oss att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten, såsom t ex kladistikens idé om ett "livets träd" och partikelfysikens idé om en"Stor Förenande Teori", beror tydligen inte på verkligheten själv utan på vår begreppsbildning av den (se Russells paradox), även om verkligheten själv tydligen har samma problem, eftersom den inte kan stanna.

Det betyder att sökande efter en sådan modell i praktiken lämnar modellering av verkligheten till att istället härma den. Ironiskt, eller hur? Tron på en enda "sann" modell kan inte hitta sin empiriska motsvarighet därför att den motsäger sig själv (dvs är en tro). Men, å andra sidan, om tro verkligen skulle kunna finna empiriska motsvarigheter, så skulle inte bara våra modeller av verkligheten, utan fastmer verkligheten själv istället vara motsägelsefull, vilket väl skulle vara än värre. Vi bör alltså vara glada för att tro är tro och vetande är vetande, och de två aldrig kan förenas, dvs att vi aldrig kommer att kunna veta en tro eller tro på vetande, även om det är frustrerande för de som vill tro på vetande (såsom kladister och partikelfysiker). 

Hur långt kan vetenskapen nå?

Begreppsbildning är ett verktyg vi använder för att diskutera verkligheten. Det fungerar fundamentalt på så sätt att vi särskiljer någon typ (av objekt eller egenskaper) ifrån alla andra möjliga typer (av objekt eller egenskaper).

Problemet med detta verktyg är att det förutsätter en uppdelning (fundamentalt av objekt och egenskaper) för att kunna göra en uppdelning (av objekt eller egenskaper). Problemet med detta är att det finns två aspekter av varje uppdelning: att anta den eller att härleda den, vilket är en skillnad i sak (dvs objekt), men inte i sort (dvs egenskaper), dvs att saken kan vara olika i dessa två aspekter, men inte sorten, trots att saken i praktiken är densamma oberoende av aspekter, medan sorten istället kan vara olika i olika aspekter. Problemet med verktyget "begreppsbildning" är således att den är fundamentalt felaktig i att förutsätta sorten istället för saken.

Detta problem är dessutom förödande för begreppsbildningen då klassificering (dvs sortering) ultimat leder in i Russells paradox, eftersom det betyder att begreppsbildningen är predestinerad att hamna i Russells paradox. Detta har vi sett åtminstone två exempel på de senaste 50 åren: kladistikens idé om "ett sant livets träd" och partikelfysikernas idé om en "Higgs partikel". Sådana Russells paradoxer skulle faktiskt frigöra begreppsbildningen ifrån dess predestinering till Russells paradox om de skulle kunna vara "verkliga", i praktiken "konsekventa", dvs inte självmotsägande, men tyvärr kan de inte det. Paradoxer kan teoretiskt tänkas vara "verkliga", men denna tanke kan inte förenas med det faktum att tiden i praktiken är relativ, eftersom de tvärtom förutsätter att tiden inte är relativ genom att vara relativa, eftersom två relativa relativiteter måste vara absoluta i förhällande till varandra för att vara konsekventa, dvs inte vara självmotsägande. Mycket kan vi göra, men vi kan inte undfly det faktum att olika relativiteter inte kan vara relativa i förhållande till varandra utan att vara motsägande, dvs inkonsekventa. Relativitet kan inte överbrygga vår fundamentala uppdelning av verkligheten i objekt och klass, hur gärna vi än vill det.

Alternativet är en ortogonal begreppsbildning såsom den Linneanska systematiken och obektsorienterad programmering. Dessa kan dock tyvärr inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är", men det kan faktiskt inte heller kladistik eller den partikelfysik som hävdar att de har hittat Higgs partikelär göra. Vetenskapen (dvs fundamentalt begreppsbildning + logik) kan inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är" utan kan endast producera prognoser. Märkvärdigare än så är faktiskt inte vetenskapen, hur gärna den än vill vara det. Längre än så kan den inte nå. Den kan inte bli en religion som konkurrerar med andra religioner, eftersom Russells paradox inte är mycket att komma med i religionernas krig. Såsom vetenskapare borde vi alltså vara mer intresserade av att bevara vetenskapens skillnad från religioner än att gå i krig mot dem, vilket vi i storhetsvansinnet tydligen inte kan avstå ifrån. I detta krig kommer vi dock att bli smärtsamt medvetna om att vår "reformism" inte håller. Islam är faktiskt mer komplett som religion än vetenskap är . Vi måste alltså inse att vetenskap är mer en hobby än en religion. Aldrig kommer vetenskapen att kunna förklara världen, eftersom förklaring alltid kommer att vara skild från det förklarade.. 

När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Att jobba med rumsliga data och modellera förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, är faktiskt grundforskning.

Detta faktum är obegripligt om man tror att grundforskning handlar om att ta reda på hur saker och ting hänger ihop, men begripligt om man förstår att grundforskning handlar om att modellera hur saker och ting hänger ihop. Skillnaden mellan att "ta reda på" och "modellera" är nämligen ingen. I praktiken är de samma sak. När man försöker "ta reda på" hur saker och ting hänger ihop, så modellerar man nämligen hur saker och ting hänger ihop. Den enda skillnaden mellan dem är att "ta reda på" är den teoretiska aspekten av modellering, medan "modellering" anspelar på den praktiska aspekten av modellering. Dvs att "ta reda på" är modellering utan några som helst verklighetsanspråk, vari man alltså kan hitta på precis vad som helst, t ex Aristoteles "den Stora Påskjutaren", Higgs partikel eller livets träd, medan praktisk modellering inte innehåller sådana metafysiska komponenter utan endast använder praktiska verktyg till modelleringen. Att "ta reda på" innehåller alltså en metafysisk komponent, vilket praktisk modelling inte gör.

Teoretiska modellerare, såsom kladister och Higgs partikel-fysiker, hävdar förmodligen att de söker en underliggande verklighet till det vi observerar och mäter, men frågan är hur de fortfarande kan göra det då Bertrand Russell redan för hundra år sedan (1901) med sin paradox "Russells paradox" visade att vi inte kan påvisa en sådan underliggande verklighet utan att den är en en "Russells tekanna" (Russell's teapot), dvs ett trosobjekt. Detta klargörande innebär att om vi inte vill lämna empiriska fakta för en paradoxal tro, så är praktisk modellering det enda alternativet för grundforskning, dvs att jobb med rumsliga data och modellering av förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, faktiskt är grundforskning. Alternativet är att tro på tokigheter såsom t ex "monader", ett "livets träd", "Higgs partikel", eller någon annan tokighet, vilken dessutom är en paradox. Idag har vi ju dessutom visat att praktisk modellering innehåller den oerhört intressanta kvantfysiken, vilken kvarstår för oss att begripa.

Detta faktum (att teoretisk modellering utgör en återvändsgränd) vill teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister naturligtvis inte släppa upp till ytan, då det skulle förvandla deras prat till rent skitprat, vilket också Ludwig Wittgenstein visade att det faktiskt är. Frågan är alltså hur länge detta teoretiska skitprat om tokiga metafysiska och paradoxalt motsägelsefulla metafysiska fenomen kan förbli respekterat? När ska vi förstå att det endast är skitprat? När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Higgs-partikeln är som en rysk docka

Om det verkligen finns en "Higgs-partikel", vilken alltså också är ett fält, då måste det finnas två olika typer av partiklar: Higgs partiklar och alla andra partiklar, vilka då också båda finns i olika typer, t ex vita och svarta Higgs partiklar och vita och svarta andra partiklar. Då borde det också finnas en Higgs-partikel av Higgs-partiklar, vilken då också finns i olika typer, t ex vita och svarta, vilka, i sin tur, leder till ytterligare en Higgs-partikel, och så vidare.

Higgs-partiklarna blir som de ryska dockorna utan slut. Frågan är vad den skulle förklara om den någonsin skulle kunna bevisas, vilket den inte kan? Att verkligheten inte finns?   

Vetenskap och Higgs partikelism

Det vi kallar "vetenskap" har en tendens att hamna i en ofruktbar kamp mellan två diametralt motsatta logiska resonemang kallade "nominalism" och "klass-realism". Denna kamp är inte lätt att förstå, men jag ska göra ett försök att förklara den. För att förstå den måste vi kunna följa två olika spår samtidigt, vilka genom att vara diametralt motsatta lyckas slingra sig runt varandra utan mötesplatser, förutom i de fenomen vi kallar paradoxer, vilket hela tiden upprätthålls genom att de uppfattar såväl begreppen som paradoxerna på diametralt motsatta sätt. 

Upphovet till dessa två diametralt motsatta logiska resonemang är att vi begreppsbildar verkligheten med hjälp av endast två fundamentala uppfattningar: den om objekt, dvs det vi vanligen kallar saker, och den om klasser, dvs, grupper av saker som delar det vi uppfattar som grundläggande egenskaper. Av dessa fundamentala uppfattningar är vi dessutom tvungna att dela upp klasser i oändliga klasser, dvs abstrakta typer som endast finns i våra egna huvuden och som karaktäriserar klasser, och ändliga klasser, dvs de resulterande grupperna av saker, för att kunna särskilja abstraktion från verklighet. Denna struktur på begreppsbildningen innebär att objekt är diametralt motsatta till klasser, eftersom varje enskilt objekt svarar mot två klasser, dvs en oändlig och en ändlig.

Orsaken till de två diametralt motsatta logiska resonemangen (det första stycket ovan) är att vår begreppsbildning (det andra stycket ovan) ger möjlighet för ett logiskt resonemang att ta sin utgångspunkt ifrån antingen objekt eller klasser (eftersom den enklaste logiken endast särskiljer objekt och klasser, inte de olika typerna av klasser, dvs inte mängder av klasser såsom "alla av en klass" eller "några av en klass"). Det innebär att ett logiskt resonemang kan både antaga objekt och härleda klasser (ie, nominalism) och antaga klasser och härleda klasser (ie, klass-realism). Denna möjlighet innebär att de klasser som nominalism härleder i praktiken måste vara de klasser som klass-realism istället antar, och att resonemangen därmed hamnar i otakt. Klass-realister förstår inte hur nominalister kan "veta" att ett visst objekt tillhör en viss klass, medan nominalister inte förstår hur klass-realister kan ifrågasätta vilken klass ett visst objekt tillhör. Nominalister klassificerar helt enkelt objekt, medan klass-realister försöker finna ut vilken klass objekt tillhör. Det hela är en dans runt "det sagda".

Denna dans är dock inte något som nominalister önskar, eftersom de endast klassificerar de objekt vi ser för att kunna diskutera den verklighet vi alla uppfattar, men som de ändå ständigt dras tillbaka in i av klass-realister som vill veta vad objekten "verkligen är". Detta ständiga ifrågasättande av grunden för nominalism, ie, begreppsbildningen i sig själv, är således grunden för vetenskapens tendens att hamna i en ofruktbar kamp mellan två diametralt motsatta logiska resonemang kallade "nominalism" och "klass-realism".

Denna kamp kan alltså inte avslutas med mindre än att vi kan visa att klass-realism jagar efter något som inte står att finna. Detta gjorde dock Bertrand Russell när han demonstrerade att klass-realism ultimat leder till paradox, ie, Russells paradox, vilket alltså borde ha avfärdat klass-realism definitivt, men vad hände? Jo, klass-realism började istället hävda att paradoxer är verkliga, t ex kladistikens "sanna livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel", som om dessa idéer inte skulle vara självmotsägande (såsom paradoxer är). Klass-realism vägrade således att ge upp för fakta, utan valde istället att "köra ända in i kaklet".

Denna kamp inom vetenskapen döljer alltså det faktum att vetenskap endast är ett hantverk som kan förutsäga framtiden mer eller mindre korrekt, konstruera tekniska attiraljer och styra skeendet, men inte kan förklara verkligheten. Nyligen doldes detta faktum alltmer genom att klass-realism i form av tron på "Higgs partiklar" fick Nobelpriset (av andra klass-realister), i det typiskt mänskliga hoppet om att bekräftande av idéer kan förverkliga dem. Det är, så att säga, höjdpunkten på toket. Tokigare än så kan det inte bli (förutom om de vilseledda praktiska partikelfysikerna på Cern skulle få priset, vilket faktiskt kan hända nästa år). Efter detta skulle partikelfysiken vara totalt körd, även om partikelfysikerna själva skulle tycka att de har kommit hem, eftersom den då har kvalificerat in bland religionerna.

Livet är inte lätt.

Om förhållandet mellan vetande och tro

Förhållandet mellan vetande och tro är sådant att vetande bör komma före tro, för att undvika tokigheter, men det innebär alltså att vi inte heller bör tro på vetande.

Det där med "Higgs partikel" är nog det dummaste de personer som kallar sig "vetenskapliga" kan hitta på

Det där med Higgs partikel är nog det dummaste de personer som kallar sig "vetenskapliga" kan hitta på. Denna "partikel" är, precis som Gud, totalt ovetenskaplig, dvs otestbar, utan istället enbart ett trosobjekt (ie, en trospartikel). Det innebär att de som tror på den inte kan hitta den, medan de som inte tror på den inte kan förmå de som tror på den att sluta leta. Den skapar alltså total förvirring inom vetenskapen genom att sammanblanda tro med vetenskap. Hur i allsin dar ska vetenskapen ta sig ur denna fälla? 

Denna "partikel" utgör ett påhitt av samma slag som det "livets träd" som de personer som kallas "kladister" inom den biologiska systematiken tror på, dvs fundamentalt en tro på klasser istället för på objekt. Skillnaden mellan dem är dock att kladisterna inte ens kallar sig "vetenskapliga" (i en traditionellt objektiv betydelse).

Tron (subjektiviteten) tycks ha vunnit mycket mark ifrån objektiviteten under de senaste decennierna. Var månde det bära hän?

Tror du på Higg's partikel?

De som tror på Higg's partikel häbdar att den nästan har bevisats. Enligt dem, så handlar det om en sannolikhet på mer än 0,99991 ellar nåt sånt.  Men, då sannolikhet aldrig kan nå 1, så är frågan om och i så fall när de verkligen har bevisat dess existens.

Utöver detta, så uppstår ett nytt problem om de verkligen skulle kunna bevisa att Higg's partikel finns, nämligen att då kan inte tiden vara relativ, vilket redan har bevisats. Då uppstår alltså problemet att tiden både är relativ och inte relativ samtidigt, vilket den naturligtvis inte kan vara. I mötet med denna inkonsekvens måste vi gå tillbaka i våra resonemang och försöka finna ut var de gick fel. Om vi gör det, så kommer vi att finna att det var när vi likställde sannolikhet med existens. Eftersom sannolikhet aldrig kan nå 1, så kan kan den aldrig berättiga existens. Ingenting kan alltså finnas i ljuset av sannolikhet, dvs inte heller Higgs partikel.

Exakt hur alla fysiker som arbetar med att finna Higgs partiel i Cern kunde hamna så fel återtår att klargöra, men det faktum att de har hamnat fel är dock klart.

Så, frågan till dig är: tror du på Higg's partikel?

Med anledning av Nobel-priset till "Higgs-partikelism"

Med anledning av Nobelkommitténs belöning av sökandet efter den så kallade "Higgs-partikeln" med fysikpriset, så måste jag påpeka ett förhållande som tycks ha undgått såväl de belönade partikelfysikerna som Nobelkommittén.

När vi modellerar den 4-dimensionella verkligheten i 2 dimensioner, vilket vi automatiskt gör i våra huvuden, så bör vi förstå att vi då transformerar verkligheten till en förenkling av den i i form av:

1. process, dvs saker, och
2. mönster, dvs sakers egenskaper,

och att dessa två dimensioner därmed inte får sammanblandas, eftersom de faktiskt representerar verklighetens 4 dimensioner (vilka, naturligtvis, inte kan sammanblandas).

Om vi inte förstår detta faktum, så kan det lätt hända att vi sammanblandar de 2 dimensionerna (dvs process och mönster) därför att det "känns naturligt" för oss. Problemet med det (vilket kan göras på många olika sätt) äs att emedan förenklingen av verklighetens 4 dimensioner till vår modells 2 dimensioner innebär att verkligheten med nödvändighet är tvetydig, så innebär sammanblandningen av vår modells 2 dimensioner att den modell vi då kommer fram till är dubbelt tvetydig, dvs paradoxalt självmotsägande, vilket också Bertrand Russell demonstrerade logiskt 1901 med sin så kallade "Russells paradox".

Detta faktum kan vi endast se (förstå rationellt) i denna översiktliga kontext. Om vi redan har sammanblandat vår modells 2 dimensioner (dvs process och mönster) på något sätt, t ex i form av idéerna om ett "livets träd" eller en "Higgs partikel", så kan vi inte längre se det (förstå det rationellt), därför att vi då har mist verktygen för rationell förståelse. Istället har vi inträtt i en tro på något som egentligen är en paradoxalt självmotsägande sammanblandning i våra huvuden och därefter börjat att praktiskt söka efter denna tro (sammanblandning), vilken således de facto är en paradox.

Förståelse av detta faktum innebär att man kan förutsäga att sökandet efter "Higgs-partikeln" aldrig kommer att nå ett slut. Higgs-partikelisterna (på Cern) kan alltså fortsätta bygga allt mer kraftfulla partikelacceleratorer och hitta en ny Higgs-partikel varje år tills de slutligen får Nobel-priset, för Higgs-partikeln i sig själv kommer de alltså aldrig att hitta. Istället baserar sig själva sökandet på ett feltänk. 

Om Higg's partikel är verklig, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Häromdagen fick alltså upphovsmännen till idén om Higgs partikel (dvs tron på Higgs partikel, eller Higgs partikel-ism) oturligt nog Nobelpriset.

Detta ger upphov till reflektionen att om Higg's partikel är verklig, dvs om Higgs partikel-ism är korrekt, vilket Nobelpriset tycks legitimera, då är det ingen skillnad mellan kontinuitet och diskrethet, vilket, i sin tur motsäger det faktum att tiden är relativ, liksom kvantfysik. Då måste alltså verkligheten vara självmotsägande (dvs en paradox), vilket är tvärtom emot vad Higg's partikelisterna hävdar...

Man kan alltså notera att Nobelkommittén har prisbelönt två fundamentalt motsägande teorier: Einsteins teori att tiden är relativ och Higgs teori om en sorts partikel som är både kontinuerlig och diskret samtidigt (till skillnad från fotonen som varken är kontinuerlig eller diskret), vilka båda dessutom hävdar sig vara empiriskt bevisade. Om detta är sant, dvs att båda verkligen är empiriskt bevisade, då sluter inte Higgs partikel cirkeln för fysikens standardmodell, vilket Higgs partikelisterna hävdar, utan falsifierar istället den genom att tillföra empiriska bevis för att verkligheten faktiskt är fundamentalt självmotsägande.

En enklare lösning på denna synbara empiriska motsägelse (vilken enligt Higgs partikelisterna även skulle kunna få verkligheten att upphöra att existera om de inte har rätt) är, emellertid, att Higgs partikel-ism är fel (dvs att sannolikhet inte kan likställas med existens). I så fall är inte verkligheten självmotsägande, utan endast tvetydig (dvs mellan olika subjektiva uppfattningar av den), vilket är ett välkänt faktum för de flesta av oss (förutom då kanske Higgs partikelister).

Nej, Higgs partikel-ism är inget annat än en nödlösning för att rädda skenet för realism (dvs uppfattningen av verkligheten som vilar på axiomet att klasser är verkliga) i ett försök att undfly det faktum att den ultimat landar i Russells paradox. Oturligt nog har alltså denna nödlösning nu belönats med Nobelpriset av Higgs partikelister. Det var Higgs partikelister som satte upp dekoren, som sökte efter det de hade föresatt sig att hitta tills de slutligen tyckte sig kunna hävda att de (nästan) hade hittat det, och som nu belönar sig själva med Nobelpriset för att nagla fast sin nödlösning. Oturligt nog för dem visar det sig alltså då att nödlösningen inte sluter cirkeln för fysikens standardmodell, såsom de hävdar, utan fastmer attackerar empirisk vetenskap i sig själv. Om nu verkligheten, och således också empirisk vetenskap, är självmotsägande, vilket Higgs partikelister faktiskt hävdar, då falsifierar Higgs partikel-ism faktiskt empirisk vetenskap i sig själv och således även sig själv.

Den logiska framtiden för Higgs partikelism är att den splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- och fält- partikel-ism, varav båda hävdar sig vara mer sanna än den andra, varefter Higgs partikel-partikel-ism splittras upp i två varitéer: Higgs partikel- partikel- partikel-ism och fält- partikel- partikel-ism, medan Higgs fält- partikel-ism splittras upp i Higgs partikel- fält- partikel-ism och Higgs fält- fält-. partikel-ism, osv…  Detta är den logiska kontinuiteten i Russells paradox, vilken nödlösningen Higgs partikel-ism faktiskt leder in i.

Jag kan förstå behovet av Higgs partikel, men inte hur detta behov av en omöjlighet kan få någon att "erkänna" existens av en omöjlighet. Om vi inte kan särskilja verklighet ifrån dröm, vad är då skillnaden mellan vetenskap och tro?

Det grundläggande problemet med att särskilja vetenskap och tro är dock att en tredjedel av oss inte kan det, en tredjedel är osäker på det, medan endast en tredjedel av oss kan det, eftersom detta faktum innebär att Higgs partikel-ism faktiskt kan få Nobelpriset..Regerar gör i praktiken inte vetenskaplig konsekvens, utan majoritet (och således också ränksmidning). Sanningen, i den mån den finns, är i praktiken sekundär till majoritet. Detta faktum visades med all önskvärd tydlighet i andra världskriget. 

Gud eller Allah?

Mänskligheten har sedan början av upplysningstiden (inledd av Copernicus) styrts av det grundläggande angreppssättet objektivitet. Det innebär att vi antar att vi balanserar mellan olika subjektiva uppfattningar av verkligheten och härleder "sanningar" såsom kompromisser mellan dem som överensstämmer med fakta. Detta angreppssätt är dock ständigt utmanat av olika subjektiva uppfattningar och den mobilisering som de kan uppbåda. Det innebär att vi alla ständigt slits mellan olika subjektiva uppfattningar som vi skulle vilja ansluta oss till och en vilja att vara objektiva. Olika subjektiva uppfattningar kallas "populism". Objektivitet får sin legitimitet av överensstämmelse med fakta, medan populism får sin legitimitet av hur många som håller med om den. "Sanningen" balanserar alltså mellan överensstämmelse med fakta och demokratiska opinionsbeslut, vilket ger ett intryck av att demokratiska opinionsbeslut skulle kunna köra över fakta.

På senare tid (de senaste 50 åren) har dock populism erövrat alltmer makt ifrån objektivitet. Åsikter hävdar alltmer sin legitimitet ifrån hur många som håller med om dem, istället för ifrån deras överensstämmelse med fakta. Det har lett till att objektivitet alltmer klämts mellan sköldarna av stridande åsikter, varvid fakta lämnas därhän. Denna utveckling är oroande då den samtidigt polariserar oss genom att lämna allt mindre utrymme till gränsöverskridande samtycken som löser praktiska problem, I förlängningen leder denna polarisering till krig mellan de olika åsikterna, vars vettighet vi skulle kunna betänka innan kriget, och sålunda skulle kunna undvika kriget. Ett sådant betänkande tycks dock för närvarande saknas då alla istället tycks vara upptagna med att välja sida i olika motsättningar. Om denna utveckling fortsätter, så leder den ofelbart oss in i ett nytt krig, kanske till och med det krig Breivik förutsäger...?

För att förhindra denna utveckling måste en majoritet av oss acceptera att det inte finns en enda sanning, utan att sanningen är en fråga om gräskala snarare än om svart och vitt. Den stora frågan är således om vi kan acceptera detta faktum. Louise Epstein i efter tre ställde den retoriska frågan huruvida det kan finnas flera sanningar än en, men lämnade den snabbt genom att säga att det kan det kanske. Svaret är dock att det inte bara kan det, utan fastmer gör det. Frågan är om vi kan acceptera detta faktum eller om vi måste gå i krig för någon specifik åsikt återstår att besvaras. Vi tycks i varje fall vara på väg att överge objektivitet för nya sådana krig.

Gårdagens fråga var socialism eller kapitalism, medan dagens fråga är Gud eller Allah. Den mer grundläggande frågan är dock varför vi måste uppställa dessa åsikter såsom motsatser? Kan inte lösningen vara socialism och kapitalism, och Gud och Allah? 

Det tokiga med kladistiken

Det tokiga med det kladistiska snacket om att det finns ett enda sant livets träd kan vi försstå om vi tänker oss att det istället gäller splittringen av celler inom en cell-linje som vi beskriver med en dikotomt förgrenande graf. Då är kladisternas hävdande detsamma som att hävda att det finns en enda sann beskrivning av cell-linjens splittring. Då detta är fullständigt självklart, varför måste de då hävda det?

Jo, svaret är att ett livets träd beskriver uppkomsten av ALLA existerande saker av en sort (dvs alla arter) i form av ALLA någonsin existerande saker av samma sort (dvs arter) och därmed blandar ihop ALLA nu med ALLA någonsin, trots att ALLA nu måste vara endast en delmängd av ALLA någonsin. I form av en sort är alltså beskrivningen självmotsägande (faktiskt paradoxalt självmotsägande). Anledningen till denna skillnad mellan beskrivningen av en cell-linje och en sort är att sorter inte finns (inte är reella), utan att saker gör det (är reella). ALLT är alltså ultimat inte en sort, utan en sak.

Rent praktiskt betyder det att ett "livets träd", förutom att det måste vara en abstraktion, inte kan undgå paradoxal självmotsägelse. Några undantag finns: om det verkligen finns ett sant livets träd OCH att detta "träd" är totalt symmetriskt (dvs synkront dikotomt splittrande), vilket då innebär att det existerande antalet arter måste vara jämnt OCH en multipel av två, vilket ingen kladist hävdar.

Det tokiga med det kladistiska snacket om att det finns ett enda sant livets träd är alltså att det blandar ihop verklighet med abstraktion genom att blanda ihop process med sort, då verklighet inte är abstraktion och process inte är sort. Det tokiga är alltså en självmotsägande typifiering av verkligheten (till sorter då den egentligen är process). Denna sammanblandning går naturligtvis att göra i ord, men inte att finna i verkligheten. Ett sådant enda sant "livets träd" går alltså inte att finna, därför att det är paradoxalt självmotsägande.

Tokigare än kladistik kan det inte bli

Just precis när jag gick min universitetsutbildning i biologi och påbörjade min forskarutbildning i biologisk systematik började också den så kallade "kladistiskens" tokiga hävdande att det finns ett enda "sant livets träd" ta makten över sinnena hos de biologiska systematikerna. Säkert kände åtminstone några av dem att idén var och är tokig, men då ingen biologisk systematiker lyckades förklara exakt hur, så tryckte kladisterna in den i den biologiska systematiken. Idag har den även börjat nästla sig in i det allmänna medvetandet såsom en förment "vetenskaplig" idé.

Anledningen till att det är så svårt att förklara exakt hur denna idé är tokig är att den är tokig på alla sätt. Grundproblemet är egentligen att den blandar ihop sak och sort, men exakt vad detta leder till och på vilket sätt är svårt att reda ut. Det enklaste sätt jag har hittat är följande:

Anledningen till att det inte kan finnas ett enda "sant livets träd" är att det inte kan finnas en enda konsekvent klassificering, därför att klassificering är ultimat paradoxalt självmotsägande. Detta faktum kan man tänka ut själv ifrån det faktum att klassificering är ortogonal, och demonstrerades också av Bertrand Russell redan 1901 med sin så kallade "Barber's paradox" (vilken egentligen är endast en paradox i en uppsättning paradoxer som allmänt kallas Russell's paradox).   

Detta faktum betyder att frågan om huruvida det finns ett "sant livets träd" eller inte, inte handlar om den verklighet trädet representerar (dvs organismernas historia), utan om vår metodologi att representera denna verklighet, dvs huruvida vi kan beskriva denna verklighet (dvs organismernas historia) konsekvent med ett enda "träd" (dvs en dikotomt förgenande graf) eller inte, och svaret är alltså 'inte'. Detta är faktiskt anledningen till att Linné uppfann sitt konsekventa ortogonala klassificeringssystem.

Denna förståelse av frågan och vetskap om svaret är dock svår att få in i huvudena hos kladisterna ,så man kan få dem att sluta med deras förvirrande och fåfänga sökande efter denna illusion, speciellt när de tvärtom hävdar att det finns ett "sant livets träd".

Man kan dock inte vara säker på att kladisterna inte förstår frågan eller vet svaret, men inte ser det som ett problem för dem, utan snarare en fördel. Frånvaron av en konsekvent lösning garanterar ju i alla fall livslång (faktiskt evig) (akademisk) sysselsättning, och kan dessutom bedrivas som en diskussion enbart med sig själv i på varandra följande "vetenskapliga" artiklar. Som bedrägeri är alltså kladistiken perfekt, då den också är i det närmaste omöjligt att reda ut.

Oavsett om kladistiken är ett medvetet bedrägeri eller ett omedvetet missförstånd, utgör den dock ett praktexempel på vad som händer när vi glömmer bort vad vi pratar om och förlorar oss i diskussionen. Vi hamnar då i en paradox, eftersom orden klassificerar och klassificering ultimat är paradoxalt självmotsägande. Räddningen från denna paradox när det gäller biologisk systematik i en evolutionär kontext är ett ortogonalt klassificeringssystem, såsom t ex det Linneanska systemet.

Kladister är således enkelsinnade klassificerare som inte ens förstår begreppet "system, som i "biologisk systematik", utan endast tar chansen att göra karriär och tjäna en hacka på att så många människor hellre tror på något än förstår systematik. Faktum är att kladisterna försöker klassificera verkligheten till att vara lika med klassificeringen av den, vilket alltså inte går, även om de tror det, faktiskt hävdar det. Tokigare än kladistik kan det således inte bli.