Om vårt problem med klassificering

Vårt problem med klassificering visas tydligt i hur vi klassificerar hetero-, homo- och andra "sexuella" personer i världen. I Sverige säger vi HBTQ, vilket betyder homo, bisexuell, transsexuell och "queer" (enligt Wikipedia "ett brett begrepp med lösa definitioner som dels kan beskriva ett förhållningssätt eller en rörelse som kritiserar normer kring kön och sexualitet"). I Amerika säger de istället LGBT, vilket betyder lesbian, gay, bisexual och transgender (dvs transsexuell), och utelämnar alltså "queer", trots att det är ett Amerikanskt begrepp.

Tillsammans bildar de alltså tre olika klasser: hetero, homo och mittemellan man och kvinna, och en fjärde klass ("queer") som inte accepterar denna uppdelning. De två första grundar sig på sexualitet, den tredje på kön och den fjärde på att inte erkänna någon av de tre första. Tillsammans utgör de alltså ett förtvivlat försök att frigöra oss från klassificering med klassificering. De visar att vi inte gillar klassificering och utgör ett försök att frigöra oss från klassificering genom att klassificera.

Vi kan bara göra vad vi kan göra inom de gränser som är oss givna (som Ludwig Wittgenstein också konstaterade).. 

Det finns inte en enda sanning

Min grund är att objekt och klass är oförenliga, därför att de är ortogonala, och att det därför inte finns enda sanning. Det faktum att denna grund innebär att denna oförenlighet finns inom systemet (dvs begreppsbildning) innebär dock att den dyker upp i massor av olika sammanhang i olika förklädnader, och att den därför går att diskutera i massor av olika sammanhang. Det är just vad jag gör i mina tre olika bloggar. Jag belyser denna oförenlighet i många olika sammanhang för att peka tillbaka på det faktumet att objekt och klass är oförenliga. Att göra det behärskat är dock svårt, eftersom jag betraktar sammanblandningen av dem som dum. Jag vill egentligen säga att "hur f-n kan du missa att objekt och klass är oförenliga", men måste istället försöka visa att de är oförenliga i varje enskilt exempel för att undvika motreaktionen att "det är väl du som är dum".

Jag tror alltså inte på nånting speifikt, utan misstror, och motbevisar, istället troende i sig själv. Tro har också existensberättigande, men inte inom vetenskap, därför att tro inte kan bli vetande. Om den kunde det, så skulle den enda sanningen försvinna i den stund den gjorde det. Man kan kontra med att i den stund vi förstår att det inte finns en enda sanning, så blir alla påståenden lika sanna, men det är en missuppfattning. Olika påståenden är naturligtvis olika mycket sanna. Avsaknaden av en enda sanning betyder inte att allting är lika sant, utan endast att denna singularitet inte finns.

Om skillnaden mellan tro (som kladistik och partikelfysik) och vetenskap

Vi människor vill gärna tro att det finns en enda sanning. Sanningen är dock att det finns flera lika sanna sanningar. "Sanningen" är inte en fråga om svart eller vitt, dvs sant eller osant, utan istället om en gråskala där ingen mitt finns, dvs där vi endast kan komma nära ifrån två olika håll.

Hur vi kommer att handskas med detta faktum återstår att se. Just nu håller de som tror på en enda sanning (dvs troende, eller fundamentalister) på att ta över makten ifrån dem som inte tror det (dvs traditionella forskare), i samma anda som rasbiologer övertog makten övertog makten ifrån traditionella forskare i början av 1900-talet. Förhoppningsvis kommer det inte att gå lika illa denna gång, men tydligen är själva idén om en enda sanning svår att bli av med. Gång på gång dyker det upp nya företrädare för denna idé (såsom kladisterna, partikelfysikerna och de datavetenskapare som tror att NP=P). I denna idé är själva tron på en enda sanning fundamental. Denna tro är det som förenar dem med andra tros-förespråkare och skiljer dem ifrån traditionella forskare. Detta är egentligen själva gränsen mellan tro och vetenskap.

I den stund du börjar tro på en enda sanning har du alltså tagit klivet ifrån vetenskap till tro. Då har du påbörjat det fruktlösa sökande efter sanningen som troende ägnar sig åt istället för vetenskap.    

Skillnaden mellan kladistik och Linneansk systematik

Biologisk systematik slits just nu mellan det som kallas "kladistik" och traditionell Linneansk systematik (när det gäller att sortera biologiska organismer). Den principiella skillnaden mellan dem är dock inte lätt att förstå. Kladistiken hävdar att det finns ett enda "sant livets träd" och letar efter det, medan den Linneanska systematiken utgör en konsekvent klassificering av ett sådant träd. Om kladistiken har rätt, så tycks alltså tydligen den Linneanska systematiken utgöra den konsekventa klassificeringen av detta träd.

Utan att klargöra alla detaljer i problemet (vilket inte låter sig göras i en kort blog-post som denna) vill jag dock peka på att problemet ligger i att "sortering" i en allmän mening är ändlig, dvs en fråga om mängdteori, och att det finns två olika typer av mängdteori: naiv och axiomatisk. Problemet är att kladistik är naiv mängdteori, medan Linneansk systematik är axiomatisk mängdteori, och att det "sanna livets träd".i naiv mängdteori är en paradox, medan det i axiomatisk mängdteori är en tvetydighet.

Problemet är alltså inte huruvida det finns ett enda "sant livets träd" (dvs en enda sann historia) eller ej, utan hur en sådan kan beskrivas, och valet står tydligen mellan "som en paradox" eller "som en tvetydighet", varav det förra är inkonsekvent (självmotsägande) och det senare är konsekvent. Valet står alltså egentligen mellan huruvida vi föredrar att leta efter något som inte finns eller acceptera flera lika sanna beskrivningar av något som fanns. I detta val föredrar naiva mängdteoretiker (dvs kladister) det förra medan axiomatiska mängdteoretiker (Linneanska systematiker som mig) föredrar det senare. Lösningen av problemet ligger alltså inte i att hitta ett enda "sant livets träd", utan i att välja mellan inkonsekvens och konsekvens. Valet att hitta det "sanna livets träd" eller inte inte ges inte oss.    

Frågan är: finns världen eller vår uppfattning av den?

Alla vi skulle naturligtvis önska att det finns en enda sanning, men om så skulle vara fallet, så skulle världen inte finnas. Världen finns just för att den söker denna enda sanning. Upptäckandet av denna enda sanning skulle alltså innebära världens undergång, vilket endast betyder att den inte finns. Det verkar dramatiskt i vårt perspektiv, men betyder endast att det vi letar efter inte finns. Om det skulle ha funnits, så skulle upptäckten av det förgöra världen, men som tur är, så finns det inte. Vår tro kan inte besegra fakta. Fakta är istället att den tråkiga värld vi lever i endast är den tråkiga värld vi lever i.

Om rasbiologins lockelse

När Steve Farris (och Gareth Nelson) överräckte rasbiologin ifrån Nazisten Willi Hennig till dagens biologiska systematiker, så stod många av dem (kanske speciellt Svenska) och suktade efter den likt åsnorna nedan.

 

 

Så sugna på rasbiologi är faktiskt en tredjedel av oss (alltså inte bara biologiska systematiker) ständigt. Denna tredjedel vill så gärna tro att det finns en rationell förklaring till den verklighet vi lever i att de är mer benägna att tro än att misstro. Denna tredjedel (ie, dessa åsnor) är mänsklighetens näst största problem, efter unga män mellan 18 och 25 års ålder. (Männen är ett problem även efter 25 års ålder, men då börjar de närma sig problemet med kvinnor).   

Biologiska systematiker som Per Sundberg (kladister) gör biologisk systematik irrationell

Jag minns att professor Per Sundberg på Zoologiska institutionen på Göteborgs universitet en gång i början av 1990-talet när kladistiken diskuterades där sa, med en anstrykning av förvåning, att: "man behöver endast anta att det finns ett enda sant livets träd för att acceptera den".

Jag minns att jag reagerade starkt emot uttrycket "endast", men att jag då inte kunde sätta ord på min reaktion. Idag kan jag dock formulera reaktionen med att: att anta en tro på någonting går emot vetenskap på den mest grundläggande nivån. För Per (och andra) som accepterade evolution som en grundläggande förutsättning för deras forskning, så kanske ett antagande av denna tro kan framstå som självklar, men då förstår han inte att detta inte handlar om VAD man bestämmer sig för att tro på, utan ATT man bestämmer sig för att tro. Detta antagande är alltså i ett vetenskapligt perspektiv inte "endast" VAD man bestämmer sig för att tro på (t ex kreation eller evolution), utan fastmer ATT man bestämmer sig för att tro på någonting. I den stund man bestämmer sig för att anta att "det finns ett enda sant livets träd" har man egentligen lämnat vetenskapen (inkluderande vetenskapen om evolution) för en tro på någonting (i detta fall att det finns ett enda sant livets träd).

Idag kan jag således förklara att min reaktion kom sig av en förvåning att Per så lättvindligt kunde luras av denna illusoriska självklarhet. Jag förväntade mig av kritiska forskare som jag trodde Per var att han skulle reda ut denna illusoriska självklarhet istället för att svälja den. Den grundläggande frågan är ju huruvida man måste anta att det finns ett enda sant livets träd, dvs anta en tro, om man föredrar evolutionsteorin som förklaringsmodell av hur biodiversiteten har uppstått. Svaret på denna fråga vet jag idag är att det måste man inte, utan att det rationella angreppssättet istället är att inte anta det.

Idag kan jag säledes således förklara att min reaktion emot detta Pers påstående handlar om att jag inte ville överge vetenskap för en tro. Trots att jag föredrar vetenskap och evolutionsteorin, så ville jag inte förvandla detta föredragande till en tro. Idag kan jag också särskilja föredragande av vetenskap och evolutionsteorin ifrån tro på ett enda sant livets träd (kladistik) i att det förra är rationellt medan det senare är irrationellt, och jag vägrar låta det senare förstöra det förra. Det faktum att det finns biologiska systematiker som (likt Per) gör den biologiska systematiken irrationell betyder inte att den biologiska systematiken är irrationell, utan endast att dessa människor gör den irrationell.           

    

Tro på Higgs partikel vs vetenskap

Alldeles nyligen fick den empiriska bekräftelsen av Higgs partikel Nobelpriset, trots att förekomst av en sådan partikel motsägs (dvs falsifieras) av det faktum att tiden är relativ (med hastigheten i rummet). Denna bekräftelse fick alltså Nobelpriset trots att den är omöjlig. Anledningen till denna tokighet är svår att förstå, men tokigheten i den är glasklar. Det finns helt enkelt ingen "Higgs partikel", därför att då skulle inte tiden vara relativ.

Man kan inte undfly misstanken att den fick Nobelpriset just i avsikt att bekräfta partikelfysik för att på så sätt rädda skenet på vetenskap såsom partikelfysiker uppfattar vetenskap, dvs, att rädda partikelfysik. Problemet med denna räddningsaktion av partikelfysik är att den även falsifierar vetenskap, och därmed även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" av partikelfysik falsifierar alltså vetenskap, vilket i sin tur även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" är ingen räddning, utan istället en falsifiering av vetenskap som drar med sig partikelfysiken i fallet. Emellertid, som tur är, är inte vetenskap det partikelfysiker uppfattar att det är, så partikelfysiken faller egentligen ensam. Det enda vetenskapen behöver göra är att säga att partikelfysiken är självmotsägande för att undvika att dras med i fallet av den, såsom jag gör, men frågan är: kommer vetenskapen att göra det? Kan vetenskapen rädda sig själv i mitten, eller kommer den att falla med en paranoid tillämpning av den?   

Erbjudande av GIS-tjänster!

När jag nu har detta forum att meddela mig på, så kan jag lika gärna passa på att använda det för att erbjuda GIS-tjänster:

Jag har doktorsexamen i biologi och högskoleutbildning i GIS (Geografiska InformationsSystem), dvs handhavande av rumsliga (koordinatsatta) data, och omkring 5 års praktisk erfarenhet av arbete med GIS i fjärranalys för biologisk kartering. 

Jag utför gärna alla sorts tjänster som har med GIS att göra, både information om hur man handskas med rumsliga data i sig själv (dvs GIS), och design och utförande av specifika GIS-tillämpningar, inkluderande insamling och sammanställning av data.

Ni är alltså välkomna med både förfrågningar om GIS och specifika GIS-uppdrag. 

Kontakta mig på mats_envall@hotmail.com.

Om omöjligheten för kladistik och partikelfysik - att prata det går, men att prata så det går, det går inte

Partikelfysiker hävdar att de har funnit en partikel som är en mekanism, dvs Higgs partikel. Om detta skulle vara korrekt, så skulle tiden inte vara relativ till hastighet i rummet, eftersom det förbiser tiden genom att blanda ihop den med rummet.

Problemet för oss människor (begreppsbildare) är nämligen tidens förhållande till rummet genom att det särskiljer oändliga klasser (ie, våra mentala uppfattningar om typer) ifrån ändliga klasser (ie, de grupper av objekt vi sammanför utifrån våra mentala uppfattningar om typer). Detta förhållande omöjliggör alltså en konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser, vilket Russell's visar. Detta problem innebär alltså att vi inte kan nå en konsekvent "sanning" därför att vi inte kan sammanblanda vår uppfattning av klasser (dvs oändliga klasser) med de klasser vi rent praktiskt särskiljer (dvs ändliga klasser) på grund av att tiden är skild från rummet. En konsekvent sammanblandning av oändliga klasser med ändliga klasser förutsätter nämligen att tiden inte är skild från rummet.

Ett annat sätt att formulera detta oöverstigliga hinder för en enda sanning är att "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om tiden inte skulle ha varit skild ifrån rummet, men det faktum att tiden är skild från rummet omöjliggör det".

Ett annat är att: "vi skulle ha kunnat formulera en enda sanning om vi inte hade särskiljt oss från det vi uttalar oss om, men nu när vi gör det kan vi inte det".

Ett annat är att: "om vi inte hade särskiljt oss ifrån det vi pratar om, så skulle vi ha kunnat formulera en enda sanning".

Ett annat är att: "att prata det går, men att prata så att det går, det går inte".      

Begreppsbildning, och skillnaden mellan objektivitet (såsom empirisk vetenskap) och subjektivitet (såsom kladistik och partikelfysik)

När vi begreppsbildar verkligheten, dvs sätter ord på det vi uppfattar, och sedan resonerar logiskt om det, så kan vi endast göra det enligt två principiellt skilda linjer, eftersom begreppsbildningen endast inkluderar två sorters abstraktioner: saker och klasser (av saker), därför att vi av denna anledning endast kan starta det logiska resonemanget ifrån antingen saker, vilket traditionellt kallas "objektivitet" (och "nominalism") eller klasser, vilket traditionellt kallas "subjektivitet" (och "klass-realism"). Dessa två principiellt skilda resonemangslinjer är således ortogonala, dvs diametralt motsatta, eftersom det enas antaganden utgör det andras slutsater, och vice versa.

Dessa två ortogonala resonemangslinjer leder dock fram till samma sak, nämligen Russell's paradox, men med den skillnaden att objektivitet kommer fram till en generell paradox (på det sätt Bertrand Russell gjorde det), medan subjektivitet kommer fram till att någon specifik sådan paradox (såsom t ex kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") tillhör den verklighet vi resonerar om, dvs är verklig. Orsaken till denna skillnad är att objektivitet såsom "grundforskning", dvs utan någon specifik frågeställning, söker efter den ultimata saken den antar, vilken således är en generell paradox, medan subjektivitet såsom "grundforskning" söker efter den ultimata klassen den antar, vilken således är någon av flera möjliga specifika paradoxer.

Emellertid, det faktum att objektivitet antar att paradoxer är abstrakta, medan subjektivitet tvärtom drar den logiska slutsatsen att paradoxer är verkliga, så måste någon av dem vara fel om abstraktionen (dvs begreppsbildningen) är skild från verkligheten, vilken den således är per definition. Frågan blir då hur vi ska kunna avgöra vilken av dem som är det? ("Fel" i detta sammanhang betyder endast "icke överensstämmande med fakta", eftersom båda är logiska, men inte båda kan överensstämma med fakta, då de är motsägande och fakta inte kan vara motsägande. Om fakta skulle kunna vara motsägande, så skulle själva skillnaden mellan "fel" och "rätt" upplösas). Vi måste således hitta något faktum som kan särskilja vilken av dem som är fel. Det enda sådant faktum jag har hittat är att tiden är relativ med hastigheten i rummet. Om subjektivitet skulle vara korrekt, dvs om klasser skulle vara verkliga, så skulle det inte vara någon skillnad mellan rum och tid, och således inte heller finnas någon möjlighet för tiden att vara relativ med hastigheten i rummet. Objektivitet, däremot, innehåller ingen sådan restriktion. Det innebär att detta faktum falsifierar subjektivitet, dvs att det är subjektivitet som är fel. Jag har inte funnit något faktum som falsifierar objektivitet. Ni är dock välkomna med kommentarer om ni har hittat något. Fakta falsifierar således subjektivitetens slutsats att paradoxer (likt kladistikens "livets träd" och partikelfysikens "Higgs partikel") är verkliga, utan placerar dem istället bland abstraktioner (såsom saker och klasser).

I denna punkt i mitt resonemang kan jag höra allas protester att också objektivitetens saker då således är abstraktioner och att också objektivitet då är fel, men skillnaden är att objektivitetens antagande att saker är verkliga inte motsägs av fakta, om än saker är tvetydiga mellan verklighet och abstraktion. Denna tvetydighet är egentligen själva anledningen till att begreppsbildning har någon som helst relevans med avseende på vad vi resonerar om. Den är egentligen den sköra tråd logiska resonemangs vettighet hänger på.  

Vetenskap vs kladistik och partikelfysik

De  forskningsinriktningar som kallas "kladistik" och "partikelfysik" bygger på samma sammanblandning av saker och sorter.

När vi diskuterar den verklighet vi uppfattar så delar vi upp den i saker, vilka vi sedan klassificerar in i sorter av saker med hjälp av sakernas egenskaper. Detta kan tyvärr missförstås som att de sorter vi delar upp sakerna i är verkliga istället för sakerna. Detta missförstånd leder dock in i en paradox, vilket Bertrand Russell visade redan 1901 med det som kom att kallas Russells paradox.

Båda de forskningsinriktningar vi kallar "kladistik" och "partikelfysik" har hamnat i denna fälla och således båda skapat sina respektive Russells paradoxer, vilka de kallar "det sanna livets träd" och "Higgs partikel" respektive. Dessa konstruktioner är således paradoxer. De må kännas "naturliga" för sammanblandare av saker och sorter, men är icke desto mindre paradoxer och således i praktiken oändliga rekursioner, dvs oändliga loopar. I datorer kännetecknas de av att de låser  programmen och tvingar oss att ladda in operativsystemetet igen (ie, reboota). Problemet med dem är alltså inte de i sig själva, utan att det finns folk (ie, kladister och partikelfysiker) som hävdar dem. Problemet är alltså kladisterna och partikelfysikerna själva, inte att deras tro är paradoxal. Alla trosinriktningar är paradoxala, problemet är att kladister och partikelfysiker har infört tro i vetenskap, dvs sammanblandat tro med vetenskap. Hur vi nu åter ska särskilja tro och vetenskap återstår att se. Om vi inte lyckas, så får vi finna oss i att gå in i en ny tidsperiod av tro (istället för vetenskap).        

Carl von Linnés system styr idag världen

För mig är Carl von Linné den största vetensakapsmannen (kvinnan) i mänskligheten över alla tider. Han sa visserligen att han ville klargöra Guds tanke i skapelsen, men han klassificerade också människan bland alla andra primater och dessutom valar bland däggdjur. Om man betraktar evolution som en tanke, vilken då balanserar mellan Darwins uppfattning av totalt slumpmässighet och dagens kristna idé om "intelligent design", så hittar Linnés system just denna balanspunkt mellan total slumpmässighet och avsikt. Oberoende av alla processteorier, så hittar den just den balanspunkt som inte kan motsägas, utan är totalt konsekvent. Exakt vad man tror saknar i denna balanspunkt betydelse. Systemet är den neutrala sanningen som inte kan beslås med självmotsägelse, vilket alla trosinriktningar kan, utan endast beror på vars och ens subjektiva uppfattning om den. Närmare än så kan vi inte komma sanningen.

Hur enkelt Linnés system än tycks vara, så är det alltså ett mästerverk. Aldrig kommer någon att komma närmare sanningen än Carl von Linné gjorde. Problemet för oss efterkommande är att komma överens om en specifik tillämpning av systemet, vilket vi aldrig kommer att göra, eftersom det alltid kommer att finnas några av oss som tror att det finns en enda sanning. Vår tro står alltså ivägen för förståelse av problematiken, vilken Linné placerade i "Guds tanke".

Idag är Linnés grundbulten för den objektsorienterade programmering som styr världen.

Både kladistik och partikelfysik är trosinriktningar

Vetenskap (dvs "vet"skap) har alltid varit ett krig mellan de som fokuserar på enskilda saker, såsom du och jag, och de som fokuserar på sorter, såsom "människa" och "zigenare", kallade "nominalism" respektive "klass-realism". Dessa två angreppssätt på verkligeheten är de enda angreppssätt vi har, eftersom vår begreppsbildning av den verklighet vi uppfattar endast etiketterar det vi uppfattar i termer av "saker" och "klasser". Av dessa två angreppssätt kallas klass-realister också fundamentalister, eftersom de i logisk konsekvens antar att det finns en enda sanning som axiom.

Detta krig avgjordes genom Bertrand Russells demonstration 1901 att klass-realism leder till paradox, genom att med detta falsifiera klass-realism. Trots detta fortsätter klass-realister att hävda sitt angreppssätt genom att hävda att paradoxer är verkliga, tidigare genom kladistikens hävdande att det finns ett enda sant "livets träd" och senast genom partikelfysikens hävdande att den har verifierat förekomsten av Higgs partikel. Om dessa hävdanden skulle vara korrekta, så skulle verkligheten vara paradoxal, vilket skulle både falsifiera hävdandena och kompromettera "vet"skap i sig själv. Då skulle det inte vara någon skillnad mellan tro och "vet"skap.

Turligt nog för "vet"skapen är det alltså endast klass-realism som komprometterar sig själv genom att leda till Russells paradox. Nominalism går fri från från denna kompromettering och kan således särskilja "vet"skap från tro. Utan nominalism (ie, traditionell emprisk vetenskap) kan vi således inte särskilja "vet"skap från tro. Just nu är det dock ett hårt tryck på nominalism att lämna denna position för att istället inta någon tro, vilket vi nominalister naturligtvis inte kan göra. Grejen är ju att alla trosinriktningar är paradoxalt självmotsägande, vilket vi nominalister undviker som en allergi. Det finns ingen trosinriktning vi kan acceptera, utan vi måste istället hålla oss utaför alla trosinriktningar, dvs även den att sorter är verkliga (vilket både kladistik och partikelfysik hävdar). För oss är alltså både kladistik och partikelfysik trosinriktningar.

Finns partiklar eller ej?

Higgs partikelism (dvs tron på att det finns en Higgs partikel) fick nyligen Nobelpriset för partikelfysikernas vid Cern verifiering att det verkligen finns en sådan partikel.

Om detta är korrekt, så betyder det att det inte är någon skillnad mellan partikel och process (vilket partikelfysikerna kallar "mekanism"), utan att denna dualitet i grunden är samma sak. Om detta är korrekt, så innebär det att det inte finns några fundamentala partiklar alls, utan att allt i grunden är process.

Om partikelfysikerna vid Cern verkligen har "bevisat" Higgs partikel, så innebär alltså det att de har falsifierat sig själva, eftersom det då inte finns elementarpartiklar alls, utan att allt i grunden är process utan partiklar.

Den grundläggande frågan till Higgs partikelister är således huruvida de anser att partiklar finns eller ej. 

Ska intelligenta människor acceptera paradox eller inte?

Jag skulle vilja påstå att skillnaden mellan det vi kallar intelligent och ointelligent endast är själva viljan att förstå. De som betraktas som ointelligenta har helt enkelt inte någon vilja att förstå.

Själva viljan att förstå, i sin tur, måste på något sätt ha med tro att göra, även om denna typ av tro grundar sig på ett logiskt sammanhängande resonemang.

Problemet med "intelligent" är dock att det ändar i paradox, vilket alla "intelligenta" människor just nu (liksom under hela mänsklighetens historia) sliter med. Frågan är om vi ska acceptera paradox eller inte. Om vi accepterar den, så motsäger vi idén om en enda sanning, medan om vi inte accepterar den, så motsäger vi fakta.

Den konsekventa lösningen ligger i att acceptera att det finns flera olika sanningar, vilket dock tycks vara oacceptabelt genom att motsäga resonemanget vi använder för att komma fram till det. Då måste vi emellertid betänka att slutsatsen inte endast beror på resonemanget, utan också på resonemangets förhållande till verkligheten. Det finns hela tiden två saker vi måste förhålla oss till: konsekvensen i resonemanget och förhållandet mellan resonemanget och verkligheten, och att det i detta  korsförhållandenkan inte kan finna en enda sanning.

Om omöjligheten att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten

Omöjligheten för oss att finna en enda konsekvent och otvetydig modell av verkligheten, såsom t ex kladistikens idé om ett "livets träd" och partikelfysikens idé om en"Stor Förenande Teori", beror tydligen inte på verkligheten själv utan på vår begreppsbildning av den (se Russells paradox), även om verkligheten själv tydligen har samma problem, eftersom den inte kan stanna.

Det betyder att sökande efter en sådan modell i praktiken lämnar modellering av verkligheten till att istället härma den. Ironiskt, eller hur? Tron på en enda "sann" modell kan inte hitta sin empiriska motsvarighet därför att den motsäger sig själv (dvs är en tro). Men, å andra sidan, om tro verkligen skulle kunna finna empiriska motsvarigheter, så skulle inte bara våra modeller av verkligheten, utan fastmer verkligheten själv istället vara motsägelsefull, vilket väl skulle vara än värre. Vi bör alltså vara glada för att tro är tro och vetande är vetande, och de två aldrig kan förenas, dvs att vi aldrig kommer att kunna veta en tro eller tro på vetande, även om det är frustrerande för de som vill tro på vetande (såsom kladister och partikelfysiker). 

Hur långt kan vetenskapen nå?

Begreppsbildning är ett verktyg vi använder för att diskutera verkligheten. Det fungerar fundamentalt på så sätt att vi särskiljer någon typ (av objekt eller egenskaper) ifrån alla andra möjliga typer (av objekt eller egenskaper).

Problemet med detta verktyg är att det förutsätter en uppdelning (fundamentalt av objekt och egenskaper) för att kunna göra en uppdelning (av objekt eller egenskaper). Problemet med detta är att det finns två aspekter av varje uppdelning: att anta den eller att härleda den, vilket är en skillnad i sak (dvs objekt), men inte i sort (dvs egenskaper), dvs att saken kan vara olika i dessa två aspekter, men inte sorten, trots att saken i praktiken är densamma oberoende av aspekter, medan sorten istället kan vara olika i olika aspekter. Problemet med verktyget "begreppsbildning" är således att den är fundamentalt felaktig i att förutsätta sorten istället för saken.

Detta problem är dessutom förödande för begreppsbildningen då klassificering (dvs sortering) ultimat leder in i Russells paradox, eftersom det betyder att begreppsbildningen är predestinerad att hamna i Russells paradox. Detta har vi sett åtminstone två exempel på de senaste 50 åren: kladistikens idé om "ett sant livets träd" och partikelfysikernas idé om en "Higgs partikel". Sådana Russells paradoxer skulle faktiskt frigöra begreppsbildningen ifrån dess predestinering till Russells paradox om de skulle kunna vara "verkliga", i praktiken "konsekventa", dvs inte självmotsägande, men tyvärr kan de inte det. Paradoxer kan teoretiskt tänkas vara "verkliga", men denna tanke kan inte förenas med det faktum att tiden i praktiken är relativ, eftersom de tvärtom förutsätter att tiden inte är relativ genom att vara relativa, eftersom två relativa relativiteter måste vara absoluta i förhällande till varandra för att vara konsekventa, dvs inte vara självmotsägande. Mycket kan vi göra, men vi kan inte undfly det faktum att olika relativiteter inte kan vara relativa i förhållande till varandra utan att vara motsägande, dvs inkonsekventa. Relativitet kan inte överbrygga vår fundamentala uppdelning av verkligheten i objekt och klass, hur gärna vi än vill det.

Alternativet är en ortogonal begreppsbildning såsom den Linneanska systematiken och obektsorienterad programmering. Dessa kan dock tyvärr inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är", men det kan faktiskt inte heller kladistik eller den partikelfysik som hävdar att de har hittat Higgs partikelär göra. Vetenskapen (dvs fundamentalt begreppsbildning + logik) kan inte ge svar på vad verkligheten "egentligen är" utan kan endast producera prognoser. Märkvärdigare än så är faktiskt inte vetenskapen, hur gärna den än vill vara det. Längre än så kan den inte nå. Den kan inte bli en religion som konkurrerar med andra religioner, eftersom Russells paradox inte är mycket att komma med i religionernas krig. Såsom vetenskapare borde vi alltså vara mer intresserade av att bevara vetenskapens skillnad från religioner än att gå i krig mot dem, vilket vi i storhetsvansinnet tydligen inte kan avstå ifrån. I detta krig kommer vi dock att bli smärtsamt medvetna om att vår "reformism" inte håller. Islam är faktiskt mer komplett som religion än vetenskap är . Vi måste alltså inse att vetenskap är mer en hobby än en religion. Aldrig kommer vetenskapen att kunna förklara världen, eftersom förklaring alltid kommer att vara skild från det förklarade.. 

När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Att jobba med rumsliga data och modellera förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, är faktiskt grundforskning.

Detta faktum är obegripligt om man tror att grundforskning handlar om att ta reda på hur saker och ting hänger ihop, men begripligt om man förstår att grundforskning handlar om att modellera hur saker och ting hänger ihop. Skillnaden mellan att "ta reda på" och "modellera" är nämligen ingen. I praktiken är de samma sak. När man försöker "ta reda på" hur saker och ting hänger ihop, så modellerar man nämligen hur saker och ting hänger ihop. Den enda skillnaden mellan dem är att "ta reda på" är den teoretiska aspekten av modellering, medan "modellering" anspelar på den praktiska aspekten av modellering. Dvs att "ta reda på" är modellering utan några som helst verklighetsanspråk, vari man alltså kan hitta på precis vad som helst, t ex Aristoteles "den Stora Påskjutaren", Higgs partikel eller livets träd, medan praktisk modellering inte innehåller sådana metafysiska komponenter utan endast använder praktiska verktyg till modelleringen. Att "ta reda på" innehåller alltså en metafysisk komponent, vilket praktisk modelling inte gör.

Teoretiska modellerare, såsom kladister och Higgs partikel-fysiker, hävdar förmodligen att de söker en underliggande verklighet till det vi observerar och mäter, men frågan är hur de fortfarande kan göra det då Bertrand Russell redan för hundra år sedan (1901) med sin paradox "Russells paradox" visade att vi inte kan påvisa en sådan underliggande verklighet utan att den är en en "Russells tekanna" (Russell's teapot), dvs ett trosobjekt. Detta klargörande innebär att om vi inte vill lämna empiriska fakta för en paradoxal tro, så är praktisk modellering det enda alternativet för grundforskning, dvs att jobb med rumsliga data och modellering av förändring, som t ex att producera animerad film eller jobba med GIS eller CAD, faktiskt är grundforskning. Alternativet är att tro på tokigheter såsom t ex "monader", ett "livets träd", "Higgs partikel", eller någon annan tokighet, vilken dessutom är en paradox. Idag har vi ju dessutom visat att praktisk modellering innehåller den oerhört intressanta kvantfysiken, vilken kvarstår för oss att begripa.

Detta faktum (att teoretisk modellering utgör en återvändsgränd) vill teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister naturligtvis inte släppa upp till ytan, då det skulle förvandla deras prat till rent skitprat, vilket också Ludwig Wittgenstein visade att det faktiskt är. Frågan är alltså hur länge detta teoretiska skitprat om tokiga metafysiska och paradoxalt motsägelsefulla metafysiska fenomen kan förbli respekterat? När ska vi förstå att det endast är skitprat? När ska vi förstå att teoretiker såsom kladister och Higgs partikelister endast pratar skit?

Higgs-partikeln är som en rysk docka

Om det verkligen finns en "Higgs-partikel", vilken alltså också är ett fält, då måste det finnas två olika typer av partiklar: Higgs partiklar och alla andra partiklar, vilka då också båda finns i olika typer, t ex vita och svarta Higgs partiklar och vita och svarta andra partiklar. Då borde det också finnas en Higgs-partikel av Higgs-partiklar, vilken då också finns i olika typer, t ex vita och svarta, vilka, i sin tur, leder till ytterligare en Higgs-partikel, och så vidare.

Higgs-partiklarna blir som de ryska dockorna utan slut. Frågan är vad den skulle förklara om den någonsin skulle kunna bevisas, vilket den inte kan? Att verkligheten inte finns?