Om vårt problem med klassificering

Vårt problem med klassificering visas tydligt i hur vi klassificerar hetero-, homo- och andra "sexuella" personer i världen. I Sverige säger vi HBTQ, vilket betyder homo, bisexuell, transsexuell och "queer" (enligt Wikipedia "ett brett begrepp med lösa definitioner som dels kan beskriva ett förhållningssätt eller en rörelse som kritiserar normer kring kön och sexualitet"). I Amerika säger de istället LGBT, vilket betyder lesbian, gay, bisexual och transgender (dvs transsexuell), och utelämnar alltså "queer", trots att det är ett Amerikanskt begrepp.

Tillsammans bildar de alltså tre olika klasser: hetero, homo och mittemellan man och kvinna, och en fjärde klass ("queer") som inte accepterar denna uppdelning. De två första grundar sig på sexualitet, den tredje på kön och den fjärde på att inte erkänna någon av de tre första. Tillsammans utgör de alltså ett förtvivlat försök att frigöra oss från klassificering med klassificering. De visar att vi inte gillar klassificering och utgör ett försök att frigöra oss från klassificering genom att klassificera.

Vi kan bara göra vad vi kan göra inom de gränser som är oss givna (som Ludwig Wittgenstein också konstaterade).. 

Det finns inte en enda sanning

Min grund är att objekt och klass är oförenliga, därför att de är ortogonala, och att det därför inte finns enda sanning. Det faktum att denna grund innebär att denna oförenlighet finns inom systemet (dvs begreppsbildning) innebär dock att den dyker upp i massor av olika sammanhang i olika förklädnader, och att den därför går att diskutera i massor av olika sammanhang. Det är just vad jag gör i mina tre olika bloggar. Jag belyser denna oförenlighet i många olika sammanhang för att peka tillbaka på det faktumet att objekt och klass är oförenliga. Att göra det behärskat är dock svårt, eftersom jag betraktar sammanblandningen av dem som dum. Jag vill egentligen säga att "hur f-n kan du missa att objekt och klass är oförenliga", men måste istället försöka visa att de är oförenliga i varje enskilt exempel för att undvika motreaktionen att "det är väl du som är dum".

Jag tror alltså inte på nånting speifikt, utan misstror, och motbevisar, istället troende i sig själv. Tro har också existensberättigande, men inte inom vetenskap, därför att tro inte kan bli vetande. Om den kunde det, så skulle den enda sanningen försvinna i den stund den gjorde det. Man kan kontra med att i den stund vi förstår att det inte finns en enda sanning, så blir alla påståenden lika sanna, men det är en missuppfattning. Olika påståenden är naturligtvis olika mycket sanna. Avsaknaden av en enda sanning betyder inte att allting är lika sant, utan endast att denna singularitet inte finns.

Om skillnaden mellan tro (som kladistik och partikelfysik) och vetenskap

Vi människor vill gärna tro att det finns en enda sanning. Sanningen är dock att det finns flera lika sanna sanningar. "Sanningen" är inte en fråga om svart eller vitt, dvs sant eller osant, utan istället om en gråskala där ingen mitt finns, dvs där vi endast kan komma nära ifrån två olika håll.

Hur vi kommer att handskas med detta faktum återstår att se. Just nu håller de som tror på en enda sanning (dvs troende, eller fundamentalister) på att ta över makten ifrån dem som inte tror det (dvs traditionella forskare), i samma anda som rasbiologer övertog makten övertog makten ifrån traditionella forskare i början av 1900-talet. Förhoppningsvis kommer det inte att gå lika illa denna gång, men tydligen är själva idén om en enda sanning svår att bli av med. Gång på gång dyker det upp nya företrädare för denna idé (såsom kladisterna, partikelfysikerna och de datavetenskapare som tror att NP=P). I denna idé är själva tron på en enda sanning fundamental. Denna tro är det som förenar dem med andra tros-förespråkare och skiljer dem ifrån traditionella forskare. Detta är egentligen själva gränsen mellan tro och vetenskap.

I den stund du börjar tro på en enda sanning har du alltså tagit klivet ifrån vetenskap till tro. Då har du påbörjat det fruktlösa sökande efter sanningen som troende ägnar sig åt istället för vetenskap.    

Skillnaden mellan kladistik och Linneansk systematik

Biologisk systematik slits just nu mellan det som kallas "kladistik" och traditionell Linneansk systematik (när det gäller att sortera biologiska organismer). Den principiella skillnaden mellan dem är dock inte lätt att förstå. Kladistiken hävdar att det finns ett enda "sant livets träd" och letar efter det, medan den Linneanska systematiken utgör en konsekvent klassificering av ett sådant träd. Om kladistiken har rätt, så tycks alltså tydligen den Linneanska systematiken utgöra den konsekventa klassificeringen av detta träd.

Utan att klargöra alla detaljer i problemet (vilket inte låter sig göras i en kort blog-post som denna) vill jag dock peka på att problemet ligger i att "sortering" i en allmän mening är ändlig, dvs en fråga om mängdteori, och att det finns två olika typer av mängdteori: naiv och axiomatisk. Problemet är att kladistik är naiv mängdteori, medan Linneansk systematik är axiomatisk mängdteori, och att det "sanna livets träd".i naiv mängdteori är en paradox, medan det i axiomatisk mängdteori är en tvetydighet.

Problemet är alltså inte huruvida det finns ett enda "sant livets träd" (dvs en enda sann historia) eller ej, utan hur en sådan kan beskrivas, och valet står tydligen mellan "som en paradox" eller "som en tvetydighet", varav det förra är inkonsekvent (självmotsägande) och det senare är konsekvent. Valet står alltså egentligen mellan huruvida vi föredrar att leta efter något som inte finns eller acceptera flera lika sanna beskrivningar av något som fanns. I detta val föredrar naiva mängdteoretiker (dvs kladister) det förra medan axiomatiska mängdteoretiker (Linneanska systematiker som mig) föredrar det senare. Lösningen av problemet ligger alltså inte i att hitta ett enda "sant livets träd", utan i att välja mellan inkonsekvens och konsekvens. Valet att hitta det "sanna livets träd" eller inte inte ges inte oss.    

Frågan är: finns världen eller vår uppfattning av den?

Alla vi skulle naturligtvis önska att det finns en enda sanning, men om så skulle vara fallet, så skulle världen inte finnas. Världen finns just för att den söker denna enda sanning. Upptäckandet av denna enda sanning skulle alltså innebära världens undergång, vilket endast betyder att den inte finns. Det verkar dramatiskt i vårt perspektiv, men betyder endast att det vi letar efter inte finns. Om det skulle ha funnits, så skulle upptäckten av det förgöra världen, men som tur är, så finns det inte. Vår tro kan inte besegra fakta. Fakta är istället att den tråkiga värld vi lever i endast är den tråkiga värld vi lever i.

Om rasbiologins lockelse

När Steve Farris (och Gareth Nelson) överräckte rasbiologin ifrån Nazisten Willi Hennig till dagens biologiska systematiker, så stod många av dem (kanske speciellt Svenska) och suktade efter den likt åsnorna nedan.

 

 

Så sugna på rasbiologi är faktiskt en tredjedel av oss (alltså inte bara biologiska systematiker) ständigt. Denna tredjedel vill så gärna tro att det finns en rationell förklaring till den verklighet vi lever i att de är mer benägna att tro än att misstro. Denna tredjedel (ie, dessa åsnor) är mänsklighetens näst största problem, efter unga män mellan 18 och 25 års ålder. (Männen är ett problem även efter 25 års ålder, men då börjar de närma sig problemet med kvinnor).   

Biologiska systematiker som Per Sundberg (kladister) gör biologisk systematik irrationell

Jag minns att professor Per Sundberg på Zoologiska institutionen på Göteborgs universitet en gång i början av 1990-talet när kladistiken diskuterades där sa, med en anstrykning av förvåning, att: "man behöver endast anta att det finns ett enda sant livets träd för att acceptera den".

Jag minns att jag reagerade starkt emot uttrycket "endast", men att jag då inte kunde sätta ord på min reaktion. Idag kan jag dock formulera reaktionen med att: att anta en tro på någonting går emot vetenskap på den mest grundläggande nivån. För Per (och andra) som accepterade evolution som en grundläggande förutsättning för deras forskning, så kanske ett antagande av denna tro kan framstå som självklar, men då förstår han inte att detta inte handlar om VAD man bestämmer sig för att tro på, utan ATT man bestämmer sig för att tro. Detta antagande är alltså i ett vetenskapligt perspektiv inte "endast" VAD man bestämmer sig för att tro på (t ex kreation eller evolution), utan fastmer ATT man bestämmer sig för att tro på någonting. I den stund man bestämmer sig för att anta att "det finns ett enda sant livets träd" har man egentligen lämnat vetenskapen (inkluderande vetenskapen om evolution) för en tro på någonting (i detta fall att det finns ett enda sant livets träd).

Idag kan jag således förklara att min reaktion kom sig av en förvåning att Per så lättvindligt kunde luras av denna illusoriska självklarhet. Jag förväntade mig av kritiska forskare som jag trodde Per var att han skulle reda ut denna illusoriska självklarhet istället för att svälja den. Den grundläggande frågan är ju huruvida man måste anta att det finns ett enda sant livets träd, dvs anta en tro, om man föredrar evolutionsteorin som förklaringsmodell av hur biodiversiteten har uppstått. Svaret på denna fråga vet jag idag är att det måste man inte, utan att det rationella angreppssättet istället är att inte anta det.

Idag kan jag säledes således förklara att min reaktion emot detta Pers påstående handlar om att jag inte ville överge vetenskap för en tro. Trots att jag föredrar vetenskap och evolutionsteorin, så ville jag inte förvandla detta föredragande till en tro. Idag kan jag också särskilja föredragande av vetenskap och evolutionsteorin ifrån tro på ett enda sant livets träd (kladistik) i att det förra är rationellt medan det senare är irrationellt, och jag vägrar låta det senare förstöra det förra. Det faktum att det finns biologiska systematiker som (likt Per) gör den biologiska systematiken irrationell betyder inte att den biologiska systematiken är irrationell, utan endast att dessa människor gör den irrationell.