Den inriktning som kallas "kladistik" inom biologisk systematik är totalt fel. Det är visserligen svårt att säga vad som är rätt och fel, det finns många olika kriterier på vad som är rätt och fel, men kladistik är grundläggande fel genom att motsäga sig själv. Den är fel oberoende av vilka alternativen till den är genom att den motsäger sig själv.
Kladistiken söker efter "det sanna livets träd" trots att om ett sådant träd skulle finnas, så skulle det inte finnas, dvs om biologiska organismer skulle ha uppkommit enligt denna modell, så skulle de inte kunna ha uppkommit. Modellen är helt enkelt självmotsägande.
Kladistik är egentligen motsatsen till en konsekvent begreppsbildning, dvs en inkonsekvent begreppsbildning. Den antar att begrepp finns istället för att definiera dem. Detta känns "naturligt" för de personer som tror att begrepp finns (t ex Steve Farris, Gareth Nelson, Kevin de Quieroz, Jim Carpenter, Diana Lipscomb, Mikael Härlin och Per Sundberg, bland många andra) men är icke desto mindre totalt fel.
Frågan är egentligen varför denna självmotsägelse känns "naturlig". Varför känns det "naturligt" att motsäga sig själv? Traditionellt kallas en sådan självmotsägelse "hyckleri", så varför känns det "naturligt" att hyckla? Svaret på denna fråga måste förmodligen sökas i vad som är ekonomiskt fördelaktigt för oss. Majoriteten av oss drivs tydligen inte av en nyfikenhet på hur saker och ting egentligen hänger ihop, utan av en möjlighet att göra karriär och tjäna pengar. Majoriteten är tydligen inte vetenskapare, utan parasiter på vetenskapen. Hyckleri är deras natur, och om de dessutom kan tjäna pengar på det så är det desto bättre.
Kladistik är alltså en självmotsägande angreppsvinkel (approch) utan ett enda svar. Trots att den hävdar att det finns ett enda svar, finns det inte ett enda svar. Verkligheten är alltså tvärt emot vad kladistiken hävdar att den är.
fredag 30 augusti 2013
måndag 26 augusti 2013
Om vetenskapens hallucination om en enda sanning
Darwin fick en idé om att alla levande varelser inte har uppkommit enligt den då rådande uppfattningen genom Bibelns skapelse, utan från ett enda ursprung. Denna idé var dock inte ny, utan har dykt upp i många olika kulturer före Darwin (såvitt känt åtminstone ända tillbaks till 600 år före Kristus).
Problemet med idén är dock VAD som har uppkommit. Även Darwin slet sitt hår i omkring 20 år med denna fråga, men tvingades till slut ta till överförenklingen att det var "arter" som uppkommit, trots att han intuitivt kände att begreppet "art" inte tycktes kunna gå att få entydigt. Linné hade lyckats få begreppet entydigt i sitt klassificeringssystem, men hans definition av dessa "arter" hade två "ben": ett i arterna själva och ett i deras släkte, och sådana arter kan således inte uppkomma i sig själva, utan endast tillsammans med sina släkten. "Arter" tycktes således endast gå att få entydiga tillsammans med släkten, och problemet med idén är således att formulera en entydig förklaring av en gemensam uppkomst av tvetydiga "saker".
Detta problem är dock de facto olösligt, vilket Bertrand Russell demonstrerade 1901 med sin paradox, kallad Russells paradox. Orsaken är att lösningen de facto är en paradox. Inte undra på således att denna till synes självklara idé för alla oss rationella människor samtidigt utgör ett så stort problem för oss. Den tycks motsäga vår rationalitet i sig själv. Detta gäller dock endast om vi antar som axiom att det finns en enda "sann" klassificering av verkligheten. Om vi istället antar att det finns flera lika sanna klassificeringar av verkligheten, dvs att klassificering är relativ, så undviker vi den. Självmotsägelsen ligger alltså inte i rationalitet i sig själv, utan i antagandet att dess klassificering kan vara entydigt "sann".
Detta faktum är dock svårsmält för vetenskap i allmänhet, eftersom det underminerar vetenskapens sökande efter "sanningen". Om det är omöjligt att finna en enda "sann" klassificering, så är det också omöjligt att hitta en enda "sanning", eftersom en sådan "sanning" förutom de triviala specifika "sanningarna" (som att Pelle handlade på Systembolaget igår) måste uttryckas generellt, dvs med något klassificerande ord (som att alla X leder till Y, eller att alla X är Y). Av denna anledning vill inte vetenskapare (också kallade "forskare") erkänna detta faktum. Detta var orsaken till att det fanns flera vetenskapare som var medvetna om Russell's paradox samtidigt med Bertrand Russell men inte ville publicera det. De ville helt enkelt inte att den skulle bli känd, precis som Pythagora inte ville att det skulle bli känt att hypotenusan i en enhetstriangel inte är ett heltal. De fakta som tycks motsäga rationalitet genom att motsäga vetenskapens antagande om en enda sanning är helt enkelt oönskade. När de dyker upp reagerar vetenskapare precis som religiösa fanatiker med att förtränga och förtrycka dem. Problemet är dock således endast vetenskapens antagande att det finns en enda "sanning". Det gör det inte.
Problemet med detta för vetenskapen är att det avslöjar vetenskapen såsom en fåfäng jakt efter en hallucination. "Livets träd" och "Higgs partikel" är exempel på denna hallucination. Frågan då blir huruvida det är "bättre" i någon mening att jaga efter en hallucination än att erkänna att det är en hallucination? Svaret på denna fråga har inte jag, men jag tycker i alla fall att det är bortkastad energi att jaga efter en hallucination. För mig framstår det som "bättre" att acceptera fakta och gå vidare från det (t ex med objektsorienterad programmering). Jag kan faktiskt inte förstå att någon kan tycka att det är "bättre" att jaga efter en hallucination (förutom om man ser det i ett ekonomiskt och karriärmässigt perspektiv) .
Problemet med idén är dock VAD som har uppkommit. Även Darwin slet sitt hår i omkring 20 år med denna fråga, men tvingades till slut ta till överförenklingen att det var "arter" som uppkommit, trots att han intuitivt kände att begreppet "art" inte tycktes kunna gå att få entydigt. Linné hade lyckats få begreppet entydigt i sitt klassificeringssystem, men hans definition av dessa "arter" hade två "ben": ett i arterna själva och ett i deras släkte, och sådana arter kan således inte uppkomma i sig själva, utan endast tillsammans med sina släkten. "Arter" tycktes således endast gå att få entydiga tillsammans med släkten, och problemet med idén är således att formulera en entydig förklaring av en gemensam uppkomst av tvetydiga "saker".
Detta problem är dock de facto olösligt, vilket Bertrand Russell demonstrerade 1901 med sin paradox, kallad Russells paradox. Orsaken är att lösningen de facto är en paradox. Inte undra på således att denna till synes självklara idé för alla oss rationella människor samtidigt utgör ett så stort problem för oss. Den tycks motsäga vår rationalitet i sig själv. Detta gäller dock endast om vi antar som axiom att det finns en enda "sann" klassificering av verkligheten. Om vi istället antar att det finns flera lika sanna klassificeringar av verkligheten, dvs att klassificering är relativ, så undviker vi den. Självmotsägelsen ligger alltså inte i rationalitet i sig själv, utan i antagandet att dess klassificering kan vara entydigt "sann".
Detta faktum är dock svårsmält för vetenskap i allmänhet, eftersom det underminerar vetenskapens sökande efter "sanningen". Om det är omöjligt att finna en enda "sann" klassificering, så är det också omöjligt att hitta en enda "sanning", eftersom en sådan "sanning" förutom de triviala specifika "sanningarna" (som att Pelle handlade på Systembolaget igår) måste uttryckas generellt, dvs med något klassificerande ord (som att alla X leder till Y, eller att alla X är Y). Av denna anledning vill inte vetenskapare (också kallade "forskare") erkänna detta faktum. Detta var orsaken till att det fanns flera vetenskapare som var medvetna om Russell's paradox samtidigt med Bertrand Russell men inte ville publicera det. De ville helt enkelt inte att den skulle bli känd, precis som Pythagora inte ville att det skulle bli känt att hypotenusan i en enhetstriangel inte är ett heltal. De fakta som tycks motsäga rationalitet genom att motsäga vetenskapens antagande om en enda sanning är helt enkelt oönskade. När de dyker upp reagerar vetenskapare precis som religiösa fanatiker med att förtränga och förtrycka dem. Problemet är dock således endast vetenskapens antagande att det finns en enda "sanning". Det gör det inte.
Problemet med detta för vetenskapen är att det avslöjar vetenskapen såsom en fåfäng jakt efter en hallucination. "Livets träd" och "Higgs partikel" är exempel på denna hallucination. Frågan då blir huruvida det är "bättre" i någon mening att jaga efter en hallucination än att erkänna att det är en hallucination? Svaret på denna fråga har inte jag, men jag tycker i alla fall att det är bortkastad energi att jaga efter en hallucination. För mig framstår det som "bättre" att acceptera fakta och gå vidare från det (t ex med objektsorienterad programmering). Jag kan faktiskt inte förstå att någon kan tycka att det är "bättre" att jaga efter en hallucination (förutom om man ser det i ett ekonomiskt och karriärmässigt perspektiv) .
onsdag 21 augusti 2013
Om kladistikens kidnappning av den biologiska systematiken
Vår uppdelning av biologiska organismer i sorter, dvs biologisk systematik, genomgick under slutet av 1900-talet en total metamorfos (omvandling). Från att ha uppfattat problemet som ett problem med just uppdelning av den biologiska diversiteten i sorter, omvandlades den istället till att uppfatta problemet som ett problem med att "hitta" sorter. Problemet omvandlades alltså från ett instrumentellt problem (dvs en praktisk fråga) till ett existentiellt problem (dvs en fråga om vad som verkligen finns). Denna omvandling iscensattes av den tyske nazist-entomologen Willi Hennig under 1950-talet, men slog inte igenom i den biologiska systematiken förrän under det tidiga 1980-talet, framförallt genom en enträgen argumentation från Steve Farris och Gareth Nelson. Den ny-gamla uppfattningen av problemet såsom existentiellt kom att kallas kladistik, varvid Willi Hennig alltså kom att kallas kladistikens fader.
Kladistikens grundtanke är att om nu Darwins teori om arternas uppkomst är korrekt, så borde det finnas "naturliga" grupper av arter, dvs släktskapsgrupper, som förenas av att de inom varje sådan grupp, och endast dessa, har uppkommit från unika förfäder. Sådana grupper kan definieras som "en förfader och alla dess avkomlingar", och kallas "klader" i kladistiken. Kladistikens logik tycktes således vara oklanderlig, givet att man accepterar "arter" som ett axiom, vilket också tycktes vara avgjort genom att Ernst Mayr dessförinnan hade definierat arter (ie, det biologiska artbegreppet).
Problemet med kladistiken är dock inte en definition av arter per se, utan att arter är en sort (inte ett objekt, eller en enhet), och att klader därmed är en sorts sort, vilket Betrand Russell redan 1901 visade vara en paradox. Kladistikens klader är alltså en paradox. Detta betyder inte att klader inte finns, men att de är paradoxala och att de därmed inte kan specificeras utan självmotsägelse. Huruvida detta faktum betyder att de inte finns beror på hur man definerar "finns", men betyder i vilket fall som helst att de inte kan "hittas". Problemet med detta faktum för kladistiken är att dess uppfattning av problemet för biologisk systematik (dvs att "hitta" sorter) saknar en konsekvent lösning. Dess sökande efter en konsekvent lösning är således evig per definition. Aldrig kommer den att hitta en konsekvent lösning.
Den biologiska systematikens totala metamorfos ifrån den Linneanska systematiken till kladistik under de senaste 40 åren utgör således en återvändsgränd. Frågan är endast hur länge den biologiska systematiken kommer att tillåta kladistiken att söka efter klader innan den ger upp hoppet att finna dem. Situationen är faktiskt densamma som den var innan Linné presenterade sin konsekventa lösning av detta problem. Kladistiken utgör egentligen endast ett återfall till samma existentialism som präglade den biologiska systematiken före Linné's konsekventa nominalistiska lösning av dess grundläggande självmotsägelse. Problemet med kladistik ligger alltså egentligen i dess grundläggande existentialistiska självmotsägelse att om sorter finns så är de paradoxala, dvs finns inte.
Kladistikens grundtanke är att om nu Darwins teori om arternas uppkomst är korrekt, så borde det finnas "naturliga" grupper av arter, dvs släktskapsgrupper, som förenas av att de inom varje sådan grupp, och endast dessa, har uppkommit från unika förfäder. Sådana grupper kan definieras som "en förfader och alla dess avkomlingar", och kallas "klader" i kladistiken. Kladistikens logik tycktes således vara oklanderlig, givet att man accepterar "arter" som ett axiom, vilket också tycktes vara avgjort genom att Ernst Mayr dessförinnan hade definierat arter (ie, det biologiska artbegreppet).
Problemet med kladistiken är dock inte en definition av arter per se, utan att arter är en sort (inte ett objekt, eller en enhet), och att klader därmed är en sorts sort, vilket Betrand Russell redan 1901 visade vara en paradox. Kladistikens klader är alltså en paradox. Detta betyder inte att klader inte finns, men att de är paradoxala och att de därmed inte kan specificeras utan självmotsägelse. Huruvida detta faktum betyder att de inte finns beror på hur man definerar "finns", men betyder i vilket fall som helst att de inte kan "hittas". Problemet med detta faktum för kladistiken är att dess uppfattning av problemet för biologisk systematik (dvs att "hitta" sorter) saknar en konsekvent lösning. Dess sökande efter en konsekvent lösning är således evig per definition. Aldrig kommer den att hitta en konsekvent lösning.
Den biologiska systematikens totala metamorfos ifrån den Linneanska systematiken till kladistik under de senaste 40 åren utgör således en återvändsgränd. Frågan är endast hur länge den biologiska systematiken kommer att tillåta kladistiken att söka efter klader innan den ger upp hoppet att finna dem. Situationen är faktiskt densamma som den var innan Linné presenterade sin konsekventa lösning av detta problem. Kladistiken utgör egentligen endast ett återfall till samma existentialism som präglade den biologiska systematiken före Linné's konsekventa nominalistiska lösning av dess grundläggande självmotsägelse. Problemet med kladistik ligger alltså egentligen i dess grundläggande existentialistiska självmotsägelse att om sorter finns så är de paradoxala, dvs finns inte.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)