Alldeles nyligen fick den empiriska bekräftelsen av Higgs partikel Nobelpriset, trots att förekomst av en sådan partikel motsägs (dvs falsifieras) av det faktum att tiden är relativ (med hastigheten i rummet). Denna bekräftelse fick alltså Nobelpriset trots att den är omöjlig. Anledningen till denna tokighet är svår att förstå, men tokigheten i den är glasklar. Det finns helt enkelt ingen "Higgs partikel", därför att då skulle inte tiden vara relativ.
Man kan inte undfly misstanken att den fick Nobelpriset just i avsikt att bekräfta partikelfysik för att på så sätt rädda skenet på vetenskap såsom partikelfysiker uppfattar vetenskap, dvs, att rädda partikelfysik. Problemet med denna räddningsaktion av partikelfysik är att den även falsifierar vetenskap, och därmed även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" av partikelfysik falsifierar alltså vetenskap, vilket i sin tur även falsifierar partikelfysik. "Räddningen" är ingen räddning, utan istället en falsifiering av vetenskap som drar med sig partikelfysiken i fallet. Emellertid, som tur är, är inte vetenskap det partikelfysiker uppfattar att det är, så partikelfysiken faller egentligen ensam. Det enda vetenskapen behöver göra är att säga att partikelfysiken är självmotsägande för att undvika att dras med i fallet av den, såsom jag gör, men frågan är: kommer vetenskapen att göra det? Kan vetenskapen rädda sig själv i mitten, eller kommer den att falla med en paranoid tillämpning av den?
